Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hon ännu hade kvar och som hon aldrig visade för
någon. Han var liflig och munter. Man skulle icke ha trott
det, då man många år senare såg honom uttröttad af arbete
och försvagad af sjukdom. Han hade fortsatt med sina studier
ända till sista ögonblicket. Han led af fettbildning kring
hjärtat och kunde icke ligga till sängs, utan tillbragte natten
i sin skrifstol med sina böcker på en skifva framför sig. Ännu
två timmar före sin död försökte han läsa. Han var öm och
god. Hans milda lynne förnekade sig icke i lidandet.
Fru Martin sade i brist på bättre:
— Ni har haft långa år af lycka, och ni har minnet kvar;
det är en lycka också det, sådan världen är.
Men den goda fru Marmet suckade, och det drog ett
moln öfver hennes jämna panna.
— Ja, sade hon, Louis var den bästa man i världen,
och den bästa äkta man. Likväl gjorde han mig mycket
olycklig. Han hade bara ett enda fel, men det tillfogade
mig grymma lidanden. Han var svartsjuk. Han, som var
så god, så öm och så ädel, blef under inflytande af denna
lidelse orättvis, despotisk och våldsam. Jag kan likväl säga
att mitt uppträdande icke kunde gifva näring åt några
misstankar. Jag var icke kokett. Men jag var ung och
blomstrande; jag ansågs nästan för att vara en vacker kvinna.
Det var tillräckligt. Han hindrade mig från att gå ut; han
förbjöd mig att taga emot besök i hans frånvaro. Då vi
voro på bal tillsammans, darrade jag på förhand för det
uppträde han skulle ställa till på hemvägen.
Och den goda fru Marmet tillade suckande:
— Det är sant att jag tyckte om att dansa. Men jag
måste afstå från det. Han led för mycket af det.
Grefvinnan Martin dolde icke sin öfverraskning. Hon
hade alltid föreställt sig Marmet som en tankspridd och skygg
gammal herre, litet löjlig mellan sin feta, hvita, milda hustru
och skelettet af den etruskiske krigaren med sin hjälm af
brons och guld. Men den goda änkan anförtrodde henne att
Louis ännu vid femtiofem års ålder, då hon var femtiotre,
hade varit lika svartsjuk som dagen efter bröllopet.
Och Thérèse tänkte, att Robert aldrig hade plågat henne
med svartsjuka. Var det från hans sida ett bevis på takt
och god smak, ett tecken på förtroende, eller älskade han
henne icke nog högt för att tillfoga henne lidanden? Hon
visste det icke, och hon hade icke hjärta att vilja veta det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
