Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gryningstid, som var mera hänförande än själfva dagen.
Dechartre var för henne själen i dessa storslagna former
och i alla dessa härliga ting. Det var genom honom och i
honom hon förstod konsten och lifvet. Hon intresserade sig
för det skådespel denna värld har att bjuda på blott i den
mån det intresserade honom.
Hur hade denna sympati kommit öfver henne? Hon
kunde icke erinra sig det med bestämdhet. I början, då
Paul Vence ville presentera honom för henne, hade hon icke
känt någon lust att lära känna honom, ingen förkänsla af
att han skulle komma att slå an på henne. Hon erinrade
sig en del eleganta bronser och fina vaxskisser signerade
med hans namn, som hon hade observerat på salongen, på
Marsfältet eller i Durand-Ruels konsthandel. Men hon hade
icke föreställt sig att han själf skulle kunna vara behagligare
eller mera intagande än så många andra konstnärer och
konstälskare som hon fann ett nöje i att samla till sina
intima frukostar. Då hon såg honom, tyckte hon om honom,
och hon föresatte sig mycket lugnt att söka draga honom
till sig och se honom hos sig ofta. Den afton, då han var
hos henne till middagen, märkte hon, att han på ett särskildt,
mycket distingueradt sätt föll henne i smaken, och hon var
stolt öfver det. Men senare irriterade han henne en smula;
hon blef otålig, då hon fann honom allt för innesluten i sig
själf och sin inre värld och allt för litet upptagen af henne.
Hon hade velat störa hans sinnesro en smula. Det var i
denna stämning af otålighet, och för öfrigt i ett ögonblick
då hon var upprörd och kände sig ensam i hela världen,
som hon en afton hade mött honom framför staketet utanför
Religionernas museum, den kväll då han hade talat med
henne om Ravenna och om denna kejsarinna, som satt
upprätt i sin graf på en stol af guld. Hon hade funnit
honom allvarlig och intagande i kvällens skymning, hans
röst hade varit varm och blicken mild, men hon hade funnit
honom alltför främmande, för obekant och för långt borta.
Hon kände det som något obehagligt, och ännu i det
ögonblicket visste hon icke, om hon ville träffa honom hvarje
dag eller om hon aldrig mer ville se honom.
Sedan den dag då hon återsåg honom i Florens fann
hon ett odeladt nöje i att känna honom i sin närhet och
höra honom tala. Han gjorde lifvet mångskiftande och
färgrikt och värdt att älska; han gjorde det nytt för henne,
alldeles nytt. Han invigde henne i tankens förfinade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
