Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långsamt och undergifvet berättade hon på nytt hela
sitt lif för honom, hur litet innehåll det hade haft, hur
sorgligt det förflutna hade varit, och hur hon sedan, när han
hade eröfrat henne, hade lefvat blott i honom och genom
honom.
Hennes ord voro klara och uppriktiga som hennes blick.
Hon hade satt sig bredvid honom. Hon snuddade emellanåt
vid honom med sina fingrar, som voro skygga och försagda
nu, och med sin heta andedräkt. Han lyssnade till henne
med elak girighet. I sin grymhet mot henne och sig själf
ville han veta allt: deras sista möten och hur brytningen
hade skett. Hon berättade allt hvad som hade tilldragit sig
på hotell d’Angleterre; men hon förlade scenen utomhus, till
en af alléerna i Cascinæ, af fruktan att tanken på deras
sorgliga möte i ett stängdt hotellrum kunde reta upp hennes vän
ytterligare. Därefter skildrade hon mötet på stationen. Hon
hade icke velat göra honom utom sig, våldsam som han var
och utom sig af smärta. Sedan hade hon icke hört af honom
förrän han en dag hade tilltalat henne på aveny de
Mac-Mahon. Hon upprepade hvad han hade sagt till henne.
Två dagar senare var det hon hade träffat honom på Operan,
i sin loge. Hon hade sannerligen icke uppmuntrat honom
att komma. Det var den enkla sanningen.
Ja, det var sanningen. Men det gamla gift, som
långsamt hade samlats inom honom, brände honom nu. Det
förflutna, som icke kunde göras ogjordt, ställde honom med
sina ord lefvande fram för hans ögon. Han såg syner, som
voro en tortyr för honom. Han sade:
— Jag tror er inte.
Och han tillade:
— Och om jag också trodde er skulle jag icke kunna
återse er mera blott emedan jag vet att ni har tillhört denne
man. Jag har sagt er det, jag har skrifvit det till er —
minns ni? — Då ni var i Dinard. — Jag ville inte att det
skulle vara han. Och sedan ...
Han hejdade sig. Hon sade:
— Ni vet mycket väl att det inte har varit något sedan.
Han återtog med blind häftighet:
— Sedan har jag själf sett det. De stodo länge tysta.
Till sist sade hon, förvånad och klagande:
— Men min vän, ni borde ju dock ha kunnat tänka er
att jag, gift som jag var ... Man ser ju ständigt kvinnor,
som komma till sina älskare med ett mycket tyngre förflutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
