- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
5. Fröken Regina kommer till Korsholm

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
173

5. Fröken Regina kommer till Korsholm.

Allt hvad lif och fötter hade i Vasa strömmade ned till hamnen, för att fägna sig åt den ovanliga anblicken af ett krigsskepp. Fem eller sexhundrade människor betäckte stränderna, rodde ut i båtar, klefvo i
174
masterna af hamnens jakter, eller ock på magasinstaken, för att bättre se. Tvåhundrade rekryter betraktade med blandad nyfikenhet, fruktan och stolthet det fartyg som måhända för alltid, skulle bortföra dem från deras fädernesland. Och bakom dem stod en hop af deras mödrar, systrar och hjärtanskära, utgjutande strida tårar vid tanken på den nära förestående skilsmässan.

Tygmästaren Ulfsparre var borta i Sverige. Hans närmaste man, fogden Peder Thun, jämte krigsbefälet mottog de ankommande, rekryterne bildade haj och chefen på Maria Eleonora bjöd fröken Regina artigt armen, för att ledsaga henne till Korsholm. Men i detta ögonblick kände den stolta flickan att hon var fånge. Hon afslog officerens arm och gick ensam med furstlig hållning, åtföljd af sin gamla tjenarinna, genom rekryternes leder och den gapande folkhopen. En så ovanlig syn försatte det lilla Vasa i en gruflig nyfikenhet. I ögonblicket uppkommo och spridde sig de sällsammaste rykten om hennes person. Hon vore, sade några, en prinsessa af Österrike kejsarens dotter, tillfångatagen under kriget och skickad hit i säkerhet. Andra påstodo sig i henne igenkänna drottning Maria Eleonora; men hvad skulle hon på Korsholm?

-- Det skall jag säga er, hviskade med viktig min en kannstöpande borgare. Hon har sammansvurit sig med sina tyska landsmän mot konungen och riket, och därför spärras hon in på det aflägsna trygga Korsholm.

-- Det är icke sant, genmälde en annan, som af hemkommande soldater fått någon dunkel aning om anslagen mot konungens lif. -- Det är, tillade han med skygg röst, likasom fruktade han att höras af föremålet för hans berättelse -- det är en nunna från Välskland tingad af jesuiterne att förgöra konungen. Sex gånger
175
har hon gifvit honom dödande gift, och sex gånger har han i drömmen blifvit varnad att dricka. När hon sjunde gången räckte honom den förgiftade bägaren, drog konungen sitt svärd och tvang henne att dricka sitt eget gift.

-- Men huru kan hon då vara lifslefvande här? anmärkte mycket oskyldigt en bedagad fru.

-- Lifslefvande? upprepade berättaren, utan att tappa koncepterna. Ja det kommer an på. Sådana varelser kunna förställa sig till den grad, att... ja ja, kommen I ihåg holländaren i fjol, som åt smält bly? Jag säger ingenting jag, men se bara, den svarthåriga nunnan är ju blek som ett lik.

-- Har hon gifvit kungen förgift? utropade en darrande kvinnoröst tätt invid. Det var Meri, som med återhållen andedräkt uppfångade hvarje ord.

-- Hvad är det för prat! genmälde en skeppare med uppsyn af att veta mer än alla andra. -- När jag i våras var i Stralsund, såg jag de där ögonen, som man ej fort kan förglömma. Flickan fördes då till Stockholm, och en af vakten berättade mig hela saken. Hon är en spansk häxa, som sålt sig åt hin håle emot att i sju års tid få vara den yppersta skönhet på jorden. Se bara på henne: märken I att hin håle hållit ord? Men akten er, i de där ögonen är någonting mörkt som bränner och förtrollar. När hon då blef så vacker som I sen, begaf hon sig till svenska lägret och gaf konungen en kärleksdryck, så att han hvarken hörde eller såg någon annan än henne i sju veckors tid. Det tyckte hans generaler vara synd och skam, efter fienden låg hårdt uppå, och så togo de henne hemligen en natt och skickade henne hit, för att sitta de sju skönhetsåren till ända uppå Korsholm.
176

-- Har konungen älskat henne? frågade Meri bäfvande.

-- Det må jag veta, svarade sjömannen barskt.

-- Har hon också älskat konungen?

-- Nej det ges då inte nyfiknare folk än kvinnfolk. Hur topptusan vill du att jag skall ha reda på det? Hin håle är slugare än andra människor, det är säkert. Hon har gifvit konungen en kopparring...

-- Med sju ringar innanför hvarandra och tre bokstäfver graverade på klacken.

-- Hvad tusan, du vet det ju redan? Om klacken har jag ej hört, men väl om de sju ringarna...

Meri andades djupt. -- Han bär den ännu! sade hon tyst med en hemlig fröjd. Meri var vidskeplig som hela hennes samtid. Det föll henne icke in att tvifla på möjligheten af häxor, förtrollningar och kärleksdrycker, men denna främmande mörka flicka, som älskade konungen och var af honom älskad tillbaka... kunde hon icke vara oskyldig till de gräsliga saker man om henne berättade? Den arma förgätna fattades af ett häftigt begär att närma sig detta hemlighetsfulla väsende, som stått den store konungen så nära. Ögonblicken voro dyrbara; om få timmar måste hon återvända till Storkyro. Hon fattade mod och följde främlingarne till Korsholm.

Det gamla residenset innanför vallarna var, oaktadt sin leende utsikt, mera dystert än pratktfullt. Täta ombyten af ståthållare, som endast tidtals bodde på stället, hade gifvit det två våningar höga stenhuset med dess sidoflyglar för arrestanterne ett tungt och förfallet utseende. Hela byggnaden liknade mera ett fängelse, än en mäktig höfdings slott. Denna dysterhet ökades af dess nuvarande invånare, den stränga fru Märta med
177

178
hennes gamla pigor, några invalider och skäggige fångknektar. Hade konung Gustaf Adolf erinrat sig ställets beskaffenhet, hade han sannolikt icke sändt sin unga fånge till en så nedslående boning.

Fröken Regina kommer till Korsholm.

Fru Märta var beredd på sin unga gäst, hvilken man för henne beskrifvit såsom en farlig och fördärfvad ung person, för hvars list ingen bom var nog hård, ingen mur nog tjock. Hon hade därför åt fröken Regina och hennes tjenarinna låtit inreda en liten mörk kammare innanför slottsfruns egen sängkammare och föresatte sig att som en Argus bevaka den vilda flickans minsta rörelse. Fru Märta var i botten en rättskaffens hederlig fru, men en amper och styfsint gumma af gamla sorten, som uppfostrat alla sina barn med riset och aldrig ansåg dem växa från tillbörlig tuktan. Det föll henne icke in att en ensam värnlös och öfvergifven flicka långt borta i ett främmande land behöft en tröstande hand, en moderlig vänskap; fru Märta ansåg, att agan borde tämja ett bortskämdt barn, och sedan, så trodde hon, vore det tid att tänka på ett mildare behandlingssätt.

När fröken Regina, van vid hafvets frihet, trädde öfver denna dystra bonings tröskel, for genom hennes smärta lemmar en ofrivillig rysning. Denna känsla förmildrades icke, när hon på trappan möttes af den gamla frun i snäft åtsittande linnemössa och en lång mörk yllekofta.

Det är möjligt att fröken Reginas böjning på hufvudet var något stel och hela hennes hållning något stolt, när hon hälsade den gamla fru Märta på slottstrappan. Men fru Märta lät sig icke däraf förskräcka. Hon tog den unga flickan i båda händerna, skakade dem bastant och nickade en hälsning ungefär midtemellan välkommen och vet hut. Därefter mönstrade hon sin gäst från topp till
179
tå, och resultaterna af mönstringen kommo i halfhöga ord öfver hennes läppar:

-- Växt som en prinsessa... skadar inte; svart i ögonen som en tatterska... skadar inte; hvit i hullet som en mjölkbunke... skadar inte; högfärdig... aj aj, det var illa... det bli vi två om, min söta vän.

Regina gjorde otåligt en min att gå vidare. Men fru Märta var ej den som släppte sitt tag.

-- Vänta en smul, min söta, sade den stränga frun, i det hon sökte att hopsamla det lilla förråd af tyska ord hon möjligen kunde finna i sitt minnes skräpgömmor. -- Sakta kommer man långa vägar. Den som träder öfver min tröskel får icke vara ett hufvud högre än dörrposten. Bättre att buga i unga dagar än krypa i äldre. Så där... så hälsar en ungdom den som äldre och klokare är...

Och innan fröken Regina det anade, hade den gamla armstarka frun lagt sin högra hand på hennes nacke, sin vänstra mot hennes medja och med en hastig tryckning tvungit sin stolta gäst att buga så djupt man billigt kunde begära.

Fröken Reginas bleka kind betäcktes af en rodnad så röd som aftonskyn, när det stundar storm. Högre och stoltare än någonsin reste sig flickans smärta gestalt, och hennes mörka ögon sköto en blixt, som likväl ej skrämde fru Märta. Regina teg, men gamla Dorthe fann sig utan tvifvel befogad att på sin herskarinnas vägnar gifva fru Märta en lektion i höflighet, ty hon tog till orda med sin lifliga sydländska gestikulation, trädde två steg högre på trappan och skrek utom sig af vrede:

-- Eländiga finska trollpacka, hur vågar du behandla så nesligt en ädelboren fröken! Vet du väl, usla
180
fångvakterska, hvem du har den äran att mottaga i ditt hus? Du vet det inte? Så skall jag säga dig det. Detta är den högborna durchlauchtiga fröken Regina von Emmeritz, född furstinna till Emmeritz, Hohenlohe och Saalfeld, grefvinna till Wertheim och Bischoffshöhe, arftagarinna till Dettelsbach och Kissingen etc. etc. etc. Hennes fader var den durchlauchtigste fursten af Emmeritz, som ägde flera slott, än du, trasiga trollpacka, äger kojor i din stad; hennes moder var prinsessa af Würtemberg, besläktad med kurfurstliga bajerska huset, och hennes ännu lefvande morbroder, högvördigste glorärevördigste furstbiskopen af Würzburg, är herre till Marienburg och staden Würzburg med underliggande länder. Du trotsar uppå att din kättarekonung tagit vårt land och stad och tagit oss själfva till fånga; men den dag skall komma, när Sankt Georg och den heliga jungfrun stiga ned att förgöra eder, I hedningar, och därest du kröker ett hår på vårt hufvud, skola vi jämna detta slott med jorden och utrota dig, eländiga häxa, och hela din stad...

Det är sannolikt att gamla Dorthes vältalighet ännu ej på långt när tagit slut, därest icke fru Märta gifvit sina tjenare en vink, hvarefter desse utan omständigheter togo den gamla och bortförde henne, oaktadt allt hennes motstånd, till ett af de små rummen i nedersta våningen, där hon lämnades åt sig själf att vidare öfvertänka sin frökens aristokratiska släktregister. Men fru Märta tog den bestörta Regina halft tvungen, halft godvilligt under armen och förde henne till det bestämda rummet innanför hennes eget, med utsikt öfver staden. Här lämnade henne tillsvidare den stränga frun, likväl ej utan att hon i dörren änun fann lämpligt att tillägga följande förmaningar:
181

-- Jag skall säga min vän, att lyda är bättre än gråta; den fågel, som sjunger för tidigt på morgonen, är innan kvällen i hökens gap. Seden skall man ta där man kommer. Klockan är nu sju på aftonen. Klockan åtta bärs kvällsvarden in, klockan nio lägger du dig, klockan fyra står du upp, och kan du ej karda eller spinna, skall jag gifva dig linnesöm, så att tiden ej blir dig lång. Därefter få vi talas vid, och när din piga förstår att hålla munnen, får du henne åter. Rolig godnatt; glöm ej att läsa din aftonbön; en psalmbok ligger på nattduksbordet.

Med dessa ord stängde fru Märta dörren, och fröken Regina befann sig allena. Ensam, fången, långt borta i ett främmande land, värnlös lämnad till pris åt en hård fångvakterska... dessa tankar voro icke de gladaste. Fröken Regina föll på sina knän och bad till helgonen, icke den kätterska psalmbokens böner, men efter det radband af rubiner, som hennes morbroder biskopen gifvit henne fordom till faddergåfva. Hvad bad hon? Det veta blott himmelen och de mörka murarna af Korsholm, men ett deltagande hjärta kan ana hennes bön. Hon bad om de heligas bistånd, om trons seger och kättarnes utrotande; hon bad äfven att helgonen måtte omvända konung Gustaf Adolfs sinne till den allena saliggörande kyrkan, att han, en annan Saulus, måtte blifva en annan Paulus. Sist bad hon äfven om frihet och försvar... och timmarna gingo, hennes kvällsvard bars in, och hon märkte det icke.

Fröken Regina såg ut genom det lilla fönstret. Där låg ett landskap i aftonsolens guld, en stilla vik med sin förgyllda vattenspegel; det var icke det yppigt grönskande Franken med dess drufvor, som just nu mognade; det var icke den brusande Main, och staden där
182
borta var icke det rika Würzburg med sina rader af kloster och höga tornspiror. Det var det arma bleka Finland och en vik af dess haf; det var det börjande lilla Vasa med dess gamla kyrka i Mustasaari, den äldsta i Österbotten; man kunde tydligt se solen blänka på de små spetsiga fönstren med målade rutor sedan katolska tiden, och det förekom Regina, som såge hon förklarade helgons blickar skåda ut från detta deras forna tempel. Och var icke själfva den nedgående solens öga i denna stund en sådan helgonablick, som med saligt lugn såg ned öfver världens strid! Allt var så stilla, så försonande mildt -- aftonens glans, landskapets täcka grönska, de nyss afmejade åkerfälten med deras rader af skylar, de små röda husen med deras glimmande rutor -- allt manade till andakt och frid.

Då hörde fröken Regina på afstånd en mild melankolisk sång, enkel och konstlös, men liksom sjungen ur naturens eget hjärta en ensam kväll, vid en sjunkande sol, på stranden af ett hvilande haf, när alla ljufva minnen vakna i ett längtande bröst. I början lyssnade hon ej därpå, men sången kom närmare... än skymdes den af en kojas vägg, än af en grupp af slokande björkar, än hördes den åter fri, hög och klar, och slutligen kunde man urskilja orden...


The above contents can be inspected in scanned images: 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181

Project Runeberg, Thu Apr 21 22:30:51 2005 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/a/016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free