Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Tvänne hem af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detsamma inträdde husets bäste vän, doktor Manner,
i tysthet inbjuden af frun, att glädjas med vid
firandet af de båda makarnes sjette bröllopsdag.
"Nej, men det hade jag verkligen glömt, att det
var den dagen", yttrade mannen skälmskt, men lade i
detsamma på bordet "Runebergs dikter", hvilka bevisade
motsatsen.
"Komma ej Alfreds hit?" frågade mannen, då de af
hustrun inbjödos att slå sig ned kring tebordet.
"Nej", sade frun och rodnade lätt, Alfred har låtit
svara, att han ej hade tid.
"Den herrn", yttrade doktor Manner med sin trygga ton,
"har visst aldrig tid att vara med om det verkliga
nöje, ett hemlif skänker, och jag tillstår uppriktigt,
att jag beklagar hans hustru, ty hvad hon är, men
icke är hon lycklig."
En klar tår i den unga husmodrens öga medgaf doktorns
förmodan, och hennes make skakade sorgset på hufvudet
och förklarade, att det ofta gjorde honom ondt att, så
nära slägtingar som Alfreds voro till hans familj, man
likväl hade så liten, ja nästan ingen glädje af dem.
En kort presentation af såväl de tecknade som de
antydde personligheterna torde kanske ej vara ur
vägen:
Huldas man var magistratssekreterare i den lilla
staden, och för sitt glada lynne samt sin stränga
hederskänsla allmänt omtyckt och aktad.
Alfred, hans halfbror och gift med Huldas syster,
var stadskassör och hade ganska goda inkomster, men
var känd som en högst "egen kurre" och föga eller
intet omtyckt.
Egoist i högsta grad, kunde han lika litet hysa,
som ingifva varmare känslor; man andades i allmänhet
lättast der han ej var tillstädes. Vi skola taga oss
friheten att till närmare kännedom, om såväl honom
som hans hustru, en gång taga dem i "benäget påseende"
och det i deras eget hem.
"Alfreds" nämndes ej mera denna afton i den lilla
förtroliga kretsen. Barnens muntra joller ingåfvo
snart gladare tankar, och doktor Manner skrattade
så att tårarna kommo honom i ögonen åt Bertha,
som, stödd mot hans knä, såg på honom med den mest
trovärdiga blick och frågade: "hör du, hvarför har
du ingen fru?"
"Derför att ingen har velat ha mig", svarade doktorn
skälmskt.
"Men jag vill bli din fru", försäkrade den lilla
frimodigt; "det är synd om dig, att du ej har någon
som stoppar din pipa och jagar bort flugorna när
du sofver och kysser dig när du vaknar." Och härvid
sträckte sig den lilla på tå och klappade doktorns
yfviga polisonger.
"Nå", log doktorn, "det är afgjordt då, lilla Bertha,
att du blir min fru, men jag fruktar vi få vänta med
bröllopet ännu litet."
"Nej, hvarför det, då?" frågade den lilla bestämdt,
"det tror jag inte vi bry oss om, ty jag har hört
att pappa alltid sagt till mamma "att man inte kan
gifta sig för tidigt." –
"Jag kan nog göra nytta, må du tro", fortfor hon
uppmuntrande; "fråga bara mamma! jag har läst tre
lexor i dag och nystat två dockor tråd och se’n har
jag piskat "misse", men bara lite, för han stal
grädda, fastän han så många gånger har hört, att
mamma inte tycker om det."
"Ja", försäkrade doktorn, "sådana talanger vore synd
att förkasta, och du kan sätta ut bröllopsdagen när
du vill, lilla Bertha."
"Om Söndag då", förklarade den lilla femåriga
skönheten, och räckte till bekräftelse derpå fram sin
lilla hand, "och helsa nu flugorna när du kommer hem,
att jag skall ha en stor håf med mig."
Snart togo de små godnatt, och herrarne politiserade
nu ifrigt, uppmärksamt afbörda af fru Hulda, som
dervid stundom var så interesserad, att arbetet fick
sjunka i knäet, något annars högst ovanligt hos den
flitiga husmodren.
Från det politiska området kom man in på
hushållskostnadens, och doktorn begrep för sitt lif ej
hur hans unga vänner kunde få allt att räcka till. För
honom sjelf, oaktadt han var ungkarl, var det ej mer
än att det nätt och jemnt bar sig.
"Med en snäll hustru bär sig allt" menade Gustaf och
klappade Huldas blomstrande kind – "gift dig min bror,
och du skall få se att jag har rätt."
"Men", menade doktorn betänksamt – "visserligen kan
ingen högre än jag älska barn – dock! en hel svärm
sådana, det har respekt med sig; det går väl an när
de äro små, men de bli stora en gång – de skola ha
uppfostran, kläder, nöjen, – ja, Gud vet allt! man
får allt ålägga sig mången försakelse och ..."
"Tro mig, min bror", invände Gustaf, "den försakelse
man ålägger sig för ett älskadt föremål, vare sig barn
eller maka, gör ingen minskning i ens lefnadsglädje
– tvärtom: den räntar af sig och man får en gång
hundrafallt igen, det tror jag för visso."
"Ack ja", instämde trohjertadt Hulda, som ej var
alldeles utan erfarenhet i den vägen, "det är sanning,
och hvad barnens nöjen beträffa, som doktorn nyss
nämnde, dem skola de beredas i hemmet, så bli de rena
och kosta litet eller intet – allt går för sig här
i verlden om man bara fullt och fast tror på Guds
försyn och så har god vilja att ordna och ställa i
sitt hem."
"Sitter jag här litet till, känner jag på mig att jag
blir omvänd", log doktorn. – "Jaja, få se! det kan
ingen veta hvad nästa år kan bära i sitt sköte; men
i alla händelser går jag nu hem och sofver på saken.
Och doktorn gick, efter att först ha tackat sina
vänner för den rena glädje han nu och alltid njutit
i deras hem. Men lutade öfver barnens små bäddar,
tackade de lyckliga makarne Gud för den sällhet,
de förflutna åren tillfört dem och anropade hans
beskydd för framtiden, fast medvetna om sin förmåga
att vara allt i och för hvarandra, äfven i nödens
och pröfningens dagar.
Och Gud upptog deras varma bön och sände en fridens
engel att vaka vid deras läger.
| II. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
