- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
166

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - En resa på skjutskärra af F-r-i - En nyttig roffågel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Under dessa dagar lärde Anna känna, att hennes klena
körsven icke var pjåkig annars. Tacksamheten fyllde
hennes hjerta, hans vänliga och glada väsende, hans
goda förmåga att umgås med hennes föräldrar och att
upplysa både dem och grannarne i byn om mångahanda
saker, intogo henne. Han å sin sida, förundrades öfver
att möta ett hjerta så okonstladt, och ett förstånd
så klart inom dess begrepps-sfer.

Då fadrens tillstånd syntes lofvande, fortsatte
kandidaten resan till sin farbroder. Som det icke var
mera än 4 mil dit, lofvade han att komma en gång i
veckan och se om gubben, om man ville hemta honom –
"och då skall du få köra hela vägen", sade han
skämtande åt Anna.

Men Anna kom icke och hemtade honom. Det hade endast
varit ett stort nödfall som förmått henne att fara i
skjuts den gången, då både hennes eget hus och alla
grannarne voro mycket ifriga att begagna en torr
dag till att slå på somliga ställen och köra in på
andra, och då hon tyckte att hon, såsom minst van,
skulle gjort mindre nytta än någon annan vid dylikt
arbete. Dessutom ville hon icke lemna sin faders
bädd. En af drängarne fick således hemta kandidaten
en gång hvar åttonde dag, såsom han erbjudit sig att
komma.

Så fortgick det två månader. Den benbrutne var
utom all fara. Men man ville så gerna se kandidaten,
att man ända på den vanliga dagen skickade efter
honom. Men kandidaten hade dagen förut blifvit
bjuden af farbrodern att följa med honom till Malmö
och Köpenhamn, och det hade han hvarken velat eller
kunnat förkasta. Han hade rest, men lemnat ett vänligt
bref efter sig att tillställas Annas bud.

När budet kom tillbaka hade man flyttat gubben ut
på en bänk i solskenet utanför huset, och Anna
stod bredvid honom, för att taga emot den kära
doktorn. Hjertat krympte ihop på henne, när hon såg
drängen komma körande ensam. Ångestfullt frågade hon
sig sjelf om någon olycka händt honom. Med nästan
ännu större känsla af förstämning fattade hon hans
bref och läste det. Kinden bleknade, tårarne ville
bryta fram, men hon pressade dem tillbaka, för att
icke förråda sina känslor. Svårt var det att läsa
upp brefvet för fadren och modren. Det lydde så:

         "Goda Anna!

Min kära farbroder har bjudit mig att följa honom på
en resa till Köpenhamn, der jag under en fjorton
dagars vistande kan få tillfälle att lära
åtskilligt. Som resan blifvit beslutad i går och
skall anträdas i dag, hinner jag ej dessförinnan
se om din far och taga afsked af er.
Men med din far är det gudskelof ingen fara, såvida
du värdar honom med samma omsorg som hittills.
Om en månad bör han kunna gå något litet
uppe, fastän i början på kryckor. Efter en
månad till kan han, om ingenting särskildt
tillstöter, gå med stöd af en käpp, och i den
mån som krafterna tilltaga skall han kunna
röra sig lättare och mera, dock ännu under hela
vintern icke mera än som är oundvikligt.
Med iakttagande af dessa föreskrifter skall
han till våren vara fullkomligt återställd.

"Helsa din goda mor och tacka henne för all hennes
hjertlighet emot mig. Helsa också
vänligt alla grannarne, i hvilka jag
lärt känna hjertliga och beskedliga menniskor.

"Var slutligen hjertligt helsad sjelf och glöm ej
alldeles bort                         vännen
                         Edvard Frösén."

"P. S. Jag reser sjövägen tillbaka från Köpenhamn till
Stockholm, men om jag någon gång i framtiden kommer till
edra bygder, så var viss om att jag ej försummar
att helsa på hos er och se hur min patient och min
snälla körsven må.

                         Densamme."

Det öfriga hade väl gått an, men detta postskriptum
var mera än Anna förmådde bära. Hon skulle ej få se
honom på hans återresa – kanske aldrig mera. Och hans
bild var dock så djupt fastvuxen i hennes hjerta. Tyst
vände hon inåt stugan och gick in i helgdagskammaren
och föll på knä framför sin kista och grät bittra
tårar. Hon erfor först nu att hon älskade, och i
samma stund hon gjorde denna upptäckt, lärde hon
endast känna kärlekens qval, utan hopp att någonsin
få erfara dess ljufhet och belöning.

*



Sex år äro förflutna. Anna har under denna tid aldrig
hört talas om den unge läkaren. Hon har vårdat sin
fader och sett honom blifva frisk och stark igen. Han
å sin sida har med sitt deltagande, då hon suttit
vid hans läger, medan de andra arbetat, tröstat henne
och uppehållit hennes mod. Friare hafva anmält sig,
till och med en inspektor, men Anna har vänligt
och bestämdt svarat nej. Hon har läst mycket, som
prosten – en mer upplyst man än prester i allmänhet
– gifvit henne att läsa. Hon har mognat till hjerta
och förstånd, och hennes gestalt och ansigte hafva
utvecklat sig i fulländning och skönhet, omedvetet för
henne sjelf, men mycket tydligt för alla andra. Hon
är blott blekare och allvarligare än bondflickor
vanligen.

Det har varit bestämdt sedan någon tid,
att i häradet skall blifva anställd en extra
provincialläkare. Häradet har anskaffat boställe
åt honom. Annas far har varit en af de verksammaste
och ifrigaste att förmå allmogen i sin egen och de
angränsande socknarne att bevilja bidrag till detta
boställe.

En dag förspörjes att den nye läkaren blifvit utnämnd,
men bönderna visste icke hvem det var. Det fanns
sällan någon tidning hos bönderna då ännu, och prosten
sade sig ej heller veta namnet. Han skulle komma om
en månad, hette det.

Oroliga aningar fyllde Annas själ. Hvem kan veta? det
kan ju vara en möjlighet! – Det var samma tid på året,
som hon första gången hade sett Frösén. Prestkragarne
liksom vinkade henne. Hon kunde ej låta bli. Mången
af de täcka blommorna fick släppa till sina hvita blad
för hennes kärleksfrågande: "kommer? kommer inte?"

Jo, han kom. När han var vid gästgifvaregården, tyckte
han nästan, att Anna borde ha varit honom till mötes,
ty han hade henne lifligt i minnet. Och när han gick
från gästgifvaregården bort till den välbekanta
bondgården, hvem såg han på halfva vägen? Anna! Det
hade i långa år varit hennes vanliga gång.

Hennes anskri, hennes rodnad, hennes glädje förrådde
hennes känslor. Sex års saknad var utplånad i sekunden.

Frösén blef öfverraskad öfver hennes utseende,
rörd af hennes känsla. Han bemötte henne som en
gammal kär bekant, han följde henne hem och hörde
sitt och hennes pris af fader och moder, syskon och
grannar. Han flyttade in i sitt nya boställe, och
på sjunde årsdagen af deras första möte afkunnades
i socknekyrkan den första lysningen mellan medicine
doktorn och kirurgie magistern Edvard Frösén och
jungfru Anna Danielsson.

"Nu tar jag tömmarne", sade han skämtsamt när de
stego upp vid kullerstolarne.

Anna svarade med en öm blick.

*


En nyttig roffågel.



Få djur äro väl af naturen mer bestämda att
upprätthålla jemnvigten bland de mindre däggdjur,
som skada landt- och skogshushållningen, än en del af
våra roffåglar. Och likväl förföljas de obarmhertigt,
utan att det angifves hvad för skada de vålla.

Den som emellanåt är sysselsatt på fältet och
hösttiden gör en tur ut om morgon eller afton, kan med
egna ögon öfvertyga sig, huru på särskilda ställen
en eller flera roffåglar ströfva omkring, plötsligt
sväfvande qvarhålla sig i luften och blixtsnabbt
störta ned på sitt rof. Dessa äro vanligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free