- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
209

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Guldfisken - Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven till byggnaden förete särskilda
egendomligheter. Så kallas en art "andägg", till
följe af dess tjockare kropp och böjda rygg, på hvilken
fenan fattas, hvarigenom gestalten kommer att likna
ett ägg. Märkvärdigt nog har detta slags guldfiskar
två gumpfenor och stjertfenan delad i fyra flikar. En
annan sort betecknas af kineserna med "drakögon",
emedan ögonen framstå långt utom hufvudet. Af detta
slag, som sällan förekommer, betalas stycket i Peking
ofta med 45 rdr. Båda de nämnda varieteterna ha
dertill den egendomliga vanan att helst uppehålla
sig på dammens botten och detta med buken vänd
uppåt; dock kunna de äfven hastigt kasta om och i
vanlig riktning skjuta fram lika hastigt som vanliga
guldfiskar. Mycket trögt beter sig en tredje af-art,
som man för den skull kallar "sofvare". Äfven
dessa uppehålla sig helst på bottnen och röra sig
endast sällan; deremot utmärka sig två andra slag:
"springarne" och "nymferna" genom sin behändighet och
sina luftsprång. Nymferna äro schatterade i ljust
sjögrönt. En underlig färg besitta de så kallade
"lärde". Hos dem uppträda på skön guldgrund svarta
fläckar, som till den grad likna bestämda kinesiska
bokstäfver, att man tror dem af de sluga kineserna
vara målade med pensel och särskilda färger.

Ju varmare vattnet genom solskenet blifver, desto
behagligare finner sig guldfisken; endast köld
kan han icke väl fördraga och dör, om den grunda
vattenreservoir, hvari han befinner sig, skulle
tillfrysa. De rika kineserna ha för den skull i sina
trädgårdar särskilda djupa vattengrafvar, i hvilka
vid inträffande vinterköld fiskarne säkert kunna
draga sig tillbaka. Här förhålla de sig hela vintern
igenom nästan orörliga och tyckas vara stelnade, samt
förtära under denna tid knappast någonting. Några
rika personer vänja småningom sina guldfiskar vid
brunnsvatten och inhysa dem under vintern i en brunn.

På Java och Philippinerna har guldfisken blifvit
införd genom
köpmän, leker derstädes och trifves väl. Till England
skall den första guldfisken ha kommit 1728, men först
1753 till Holland.

De guldfiskar, man hos oss får
köpa, äro vanligen uppdragna inom landet. Dertill
hör visserligen en särskild uppmärksamhet, ty ju
yngre djuren äro, desto lättare dö de, och innan de
tillryggalagt åtminstone tredje året, kan man icke
räkna på att de blifva vid lif. Stor omsorg måste
härvid fästas å vattnets beskaffenhet. Har en fisk
varit i en damm, genom hvilken en bäck framströmmat,
är han vanligen kraftigare, än om han blifvit
uppdragen i en damm med sumpigt vatten. Väl är,
om man ofta kan låta dem erhålla friskt regnvatten,
eller, i händelse tillgång derpå saknas, förse dem
med vatten ur en möjligast ren ström eller bäck.

Guldfisken i glaskupan inandas fortfarande genom
gälarne den luft, som finnes innesluten i vattnet
derstädes. Samtidigt afsöndrar han ur en rad körtlar,
hvilka ligga längs kroppens sidor, ett slem,
hvilket håller hans fjäll smidiga, men hvarigenom
vattnet blifver grumligt och måste utbytas emot
friskt. Under sommaren bör detta ske alla dagar,
på hösten och våren åtminstone en gång i veckan
och om vintern vid pass hvar tionde eller tolfte
dag. Ändamålsenligt bortskaffas det gamla vattnet
genom en häfvert, hvarefter det friska påfylles
medelst en trädgårdskanna, försedd med sprits. Den
sednare bereder den fördelen, att vattnet blifver
rikligen uppblandadt med luft, hvilket för fiskarnes
välbefinnande är af stor vigt.

Håller man guldfisken i större kärl tillsammans
med vattenplantor och vattendjur, så kan ombyte
af vatten fördröjas längre. Det bästa fodret för
fiskarne äro unga snäckor, maskar, insekt-larver
eller också oxkött, som man skurit i smala remsor;
bröd egnar sig mindre väl för den dagliga fodringen,
ty det bekommer fiskarne, på grund af dess syrehalt,
illa samt gör vattnet slemmigt och osundt. Bättre
äro de vanliga hvita oblaterna eller emellanåt några
i vatten uppmjukade hafre- och hvetekorn.



*


Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif.

Af Pilgrimen.
Hon gjorde allt för samvetets, intet för anseendets skull ...
hon bar sin själs adelsbref på sin panna.
Meyerfelts liktal öfver M. v. Ascheberg.        
I.
Bruden.


Blommor, blommor äfven i Januari månad! Äro dessa
blommor en profetia om min framtid? Frusna äro de,
men de skimra ändå så vackert. En ung och högväxt
flicka böjde sitt hufvud mot den frusna ruta,
hvilken liknade ett i blommor och löfverk grannt
silfverbroderi; af dessa fantastiska figurer skapade
hennes eldiga fantasi än en törnros, än en narcissa,
än en myrtenqvist, än en förgät-mig-ej; men genom
de färgbrytningar, som den nyss uppgångna solen gaf
åt det isbetäckta glaset, bländades hennes ögon så
starkt, att hon nödgades vända sig från fönstret.

Hennes växt af ej fina, men symetriska proportioner,
var något öfver medelmåttan. Ännu hade icke
pudervippan nalkats det glänsande kolsvarta hår, som,
högt uppstruket, lemnade den ovanligt höga och skönt
hvälfda pannan fri; lätt sammanslutna ögonbryn krökte
sig öfver stora, svartbruna ögon; en romersk näsa,
en ej liten men väl bildad mun; friska tandrader;
en klar, blomstrande hy och oval ansigtsform. Det
hela skönt och imponerande. Redan vid första åsynen
af fröken Margaretha von Ascheberg trodde man sig i
henne skåda icke allenast en god, utan äfven en stark
qvinna, som förmådde att på sina skuldror bära mer
än en börda, utan att svigta.

Rummet, i hvilket hon befann sig, var till omfånget
litet men dyrbart möbleradt; i ena hörnet en stor
toilettspegel, innesluten i en bred sköldpaddram,
hvilande på en hög fot. På en med purpursammet
beklädd soffa låg den af silfverbrokad förfärdigade
brudklädningen; dess kant berördes af en gyldene
krona; myrtenkransen, knuten af en kär systerlig
hand, var försänkt i en med vatten öfvergjuten
silfvertallrik.

Kastande ögonen på brudskruden, suckade hon: Huru
många fattiga kunde ej fått bröd för hvad detta
kostat. Enkelt hvitt sidentyg hade bäst anstått Kjell
Barnekows brud.

Under hennes förlofningstid, som inskränkte sig till
sex månader, hade hon, till sin stora saknad, varit
föga tillsammans med sin fästman. Redan vid första
ögonblicket af sin bekantskap med denne unge man, med
hvilken hon nu skulle förenas för hela lifvet, hade
hon förnummit en till honom inneboende oförklarlig
dragningskraft. Innan hon såg honom hörde hon honom
beprisas såsom en phenix bland sitt kön, och ryktet om
en ungkarls förträfflighet öppnar hastigare än något
annat ingången till ett rent qvinnohjerta. Enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free