Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Guldfisken - Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven till byggnaden förete särskilda
egendomligheter. Så kallas en art "andägg", till
följe af dess tjockare kropp och böjda rygg, på hvilken
fenan fattas, hvarigenom gestalten kommer att likna
ett ägg. Märkvärdigt nog har detta slags guldfiskar
två gumpfenor och stjertfenan delad i fyra flikar. En
annan sort betecknas af kineserna med "drakögon",
emedan ögonen framstå långt utom hufvudet. Af detta
slag, som sällan förekommer, betalas stycket i Peking
ofta med 45 rdr. Båda de nämnda varieteterna ha
dertill den egendomliga vanan att helst uppehålla
sig på dammens botten och detta med buken vänd
uppåt; dock kunna de äfven hastigt kasta om och i
vanlig riktning skjuta fram lika hastigt som vanliga
guldfiskar. Mycket trögt beter sig en tredje af-art,
som man för den skull kallar "sofvare". Äfven
dessa uppehålla sig helst på bottnen och röra sig
endast sällan; deremot utmärka sig två andra slag:
"springarne" och "nymferna" genom sin behändighet och
sina luftsprång. Nymferna äro schatterade i ljust
sjögrönt. En underlig färg besitta de så kallade
"lärde". Hos dem uppträda på skön guldgrund svarta
fläckar, som till den grad likna bestämda kinesiska
bokstäfver, att man tror dem af de sluga kineserna
vara målade med pensel och särskilda färger.
Ju varmare vattnet genom solskenet blifver, desto
behagligare finner sig guldfisken; endast köld
kan han icke väl fördraga och dör, om den grunda
vattenreservoir, hvari han befinner sig, skulle
tillfrysa. De rika kineserna ha för den skull i sina
trädgårdar särskilda djupa vattengrafvar, i hvilka
vid inträffande vinterköld fiskarne säkert kunna
draga sig tillbaka. Här förhålla de sig hela vintern
igenom nästan orörliga och tyckas vara stelnade, samt
förtära under denna tid knappast någonting. Några
rika personer vänja småningom sina guldfiskar vid
brunnsvatten och inhysa dem under vintern i en brunn.
På Java och Philippinerna har guldfisken blifvit
införd genom
köpmän, leker derstädes och trifves väl. Till England
skall den första guldfisken ha kommit 1728, men först
1753 till Holland.
De guldfiskar, man hos oss får
köpa, äro vanligen uppdragna inom landet. Dertill
hör visserligen en särskild uppmärksamhet, ty ju
yngre djuren äro, desto lättare dö de, och innan de
tillryggalagt åtminstone tredje året, kan man icke
räkna på att de blifva vid lif. Stor omsorg måste
härvid fästas å vattnets beskaffenhet. Har en fisk
varit i en damm, genom hvilken en bäck framströmmat,
är han vanligen kraftigare, än om han blifvit
uppdragen i en damm med sumpigt vatten. Väl är,
om man ofta kan låta dem erhålla friskt regnvatten,
eller, i händelse tillgång derpå saknas, förse dem
med vatten ur en möjligast ren ström eller bäck.
Guldfisken i glaskupan inandas fortfarande genom
gälarne den luft, som finnes innesluten i vattnet
derstädes. Samtidigt afsöndrar han ur en rad körtlar,
hvilka ligga längs kroppens sidor, ett slem,
hvilket håller hans fjäll smidiga, men hvarigenom
vattnet blifver grumligt och måste utbytas emot
friskt. Under sommaren bör detta ske alla dagar,
på hösten och våren åtminstone en gång i veckan
och om vintern vid pass hvar tionde eller tolfte
dag. Ändamålsenligt bortskaffas det gamla vattnet
genom en häfvert, hvarefter det friska påfylles
medelst en trädgårdskanna, försedd med sprits. Den
sednare bereder den fördelen, att vattnet blifver
rikligen uppblandadt med luft, hvilket för fiskarnes
välbefinnande är af stor vigt.
Håller man guldfisken i större kärl tillsammans
med vattenplantor och vattendjur, så kan ombyte
af vatten fördröjas längre. Det bästa fodret för
fiskarne äro unga snäckor, maskar, insekt-larver
eller också oxkött, som man skurit i smala remsor;
bröd egnar sig mindre väl för den dagliga fodringen,
ty det bekommer fiskarne, på grund af dess syrehalt,
illa samt gör vattnet slemmigt och osundt. Bättre
äro de vanliga hvita oblaterna eller emellanåt några
i vatten uppmjukade hafre- och hvetekorn.
 |
Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif. |
| Af Pilgrimen. |
| Hon gjorde allt för samvetets, intet för anseendets skull ... hon bar sin själs adelsbref på sin panna. Meyerfelts liktal öfver M. v. Ascheberg. |
| I. |
| Bruden. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
