Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Studier vid vägen V. af Lothar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Att smälta is vid hjertat och vid ett så varmt hjerta,
som ditt, är lifsfarligt", sade den unge läkaren,
som först varsnade glace-isen. "Du måste ha fläderté,
fort fläderté, madam!"
"Nej!" ropade en som öppnat bokskåpet. "Hvilken
samling af blandadt innehåll! Här stå silfverhalsar
och en ostindisk kruka i grannskapet af svenska
lagboken och Scrivers själaskatt. Fort fram med glas
samt téfat och skedar! Medan vi dricka champagne och
äta syltad ingefära, kan madam koka fläder till sin
herre."
"Se hur blodet stiger honom åt hufvudet. Bror
Futtenfelt du får slag, jag måste slå dig åder."
"Stackars karl! Skola vi komma på kalas här, för att
se värden dö?" anmärkte en tredje.
"Bandager! Fort ett bandage, madam! Hon har väl
en näsduk? annars tar jag förklädssnibben. Se
så, ratsh! nu gick nattrocksärmen. Upp med
skjortärmen! Jaså, du har ventiler. Kunde väl placera
snäpparn i dem, men det har sina olägenheter."
Madamen snurrade omkring, som om hon varit yr i
hufvudet. Futtenfelt pustade och bad att man för
Guds skull måtte släppa honom. "Är du galen?" sade
doktorn. "Du skall dö, ta mig f– skall du icke dö,
då du aldrig mera skall smälta glace-tårtor vid ditt
hjerta! Jag vill uppehålla ditt lif så länge som
möjligt. På min ära vill jag det. Åderlåtning eller
fläderté. Du har att välja. – – – Fläderté,
jaså fläderté. Då slipper madam bandaget och får
behålla sin förklädssnibb. Fort på med tékitteln och
medan den kokar, så gå till schweitzarn och bed honom
på sin herres räkning skicka hit en liten sexa för tre
personer, nej, för tre matulfvar, förstår hon! Det
skall vara af allra finaste sorterna, det är klart,
sådant hennes herre sjelf brukar hålla till godo."
Madamen såg frågande på sin herre. Denne var stum
och tillintetgjord.
"Du kan väl förstå, kära bror Futtenfelt", sade
doktorn och vände sig till honom, "att vi, dina
vänner, icke kunna lemna dig, innan vi sett verkan
af flädertéet, och jag kan lika väl begripa att
du icke vill, det vi skola sitta här och svälta
vid bara champagne, syltad ingefära och en smält
glace-tårta. Allez, madame, allez!"
Emellertid hade de andra gästerna orienterat sig på
bästa sätt, låtande sig smaka hvad de öfverkommo i
den framletade korgen. Futtenfelt kunde hvarken äta
eller dricka. Att se de andra göra det var honom ännu
långt omöjligare. Han gick in i ett annat rum med
dödsångesten i sin själ. Doktorn bäddade hans säng,
tillredde hans fläder, hällde kopp efter kopp i honom,
mellan det han sköljde sin egen strupe med champagne,
höljde filtar och kappor på honom, så han kunde
qväfvas och lät honom så svettas under det vännerna
muntert och gladt prisade den beställda sexan. Då
den var slut sade doktorn: "Nu synes mig all fara
vara lyckligen öfverstånden. Jag har räddat ditt lif
och hoppas allt skall bekomma dig väl och du till
nyår hafver mig i minne med hederligt arvode. Och
nu farväl!" De öfriga tackade för den gästfrihet de
åtnjutit och så gingo de, hjertligen upprymda af sitt
spratt med vännen Futtenfelt.
Denne var det mindre. Han svettade hela natten
som hade han legat i en ångkittel. Efter denna
våldsgästning fann han nödvändigheten af att gifta
sig. Det föll honom aldrig in, att någon flicka
skulle kunna försaka tillbudet af hans hand, i
hvilken lyckliga förblindelse han samlade sig korg
efter korg. Han såg endast efter rikdom, skönhet och
börd, dessa sågo efter en annan personlighet. Så gick
han öfver tiden och blef en gammal ungkarl; vännerna
driftade med honom; men sedan en af dem en gång satte
en skylt öfver hans dörr, på hvilken var målad en
korg och derunder: Här finnes ett sorteradt lager,
gjorde han ett allvarligt löfte, att han skulle taga
sig en hustru, skulle han än fånga henne i månan.
För att icke föröka sitt lager sänkte han sina blickar
till en flicka, af börd förstås, men för öfrigt utan
alla anspråk, en flicka, som skulle känna sig lycklig
att bli assessorska Futtenfelt, att få bo i det stora
huset och gå på soupé i
sidenklädning. Henne skulle han bilda efter sitt
tycke. Hvad hon icke förde i huset af rikdom skulle
hon föra dit genom hushållning och besparingar. Hon
skulle blifva så klok, så förståndig. Och hon blef
det, om än icke på det sätt han tänkt sig, ty när
förverkligas våra idealer?
Hvem vill längre bära ett ok på sina axlar än det
qvarhålles af nödvändighetens hand? Hvem vill
längre underkasta sig medellöshetens försakelser än
medellösheten ålägger dem?
Då assessorn gick på sitt embetsrum, tog han afsked
af sin fru i bomullstygsblus eller någon annan
godtköpsklädning. Hon såg så sparsam, så huslig
ut. Han tyckte sig se henne, efter sin bortgång,
gå i köket och knipa ut smöret till tjenstfolkets
frukost, eller stå vid spiseln och ragusera vildt
till hans middag. Den ljufva bilden höll nästan på
att förströ honom under sessionernas göromål. Men
då han kom hem återsåg han henne i volang-klädning,
fiffig från hufvud till fot. Hon hade haft visiter
af någon af sina vänner och assessor Futtenfelts
fru kunde omöjligen visa sig för främmande i sin
hushållsdrägt. "Menniskorna äro så elaka, de skulle
säga att assessor Futtenfelt icke tillät sin hustru
att kläda sig som andra fruar af hennes stånd. Och
detta skulle jag tillåta folk, att tänka om min egen
rare och generöse gubbe?! Nej, förr må min sista
klädning gå!" Och assessorn tog reson med ett:
"Hm, hm!"
Men visiterna blefvo så täta, vännerna så många. "Ja,
det är för illa, min lille gubbe, att du valt
dig en hustru, som vinner tillgifvenhet af sina
bekanta? Du är väl ändå icke så missnöjd dermed som
du låtsar? Eller skulle du vilja att man sade: Det är
obegripligt hur assessor Futtenfelt, som har så god
smak i allting annat och är en så hygglig karl, kunnat
välja en fru, som är så obehaglig att umgås med?"
Hvad tror ni assessorn svarade?
Assessorskan hade den ömmaste omsorg om hans helsa. Om
vårarne spårade hon alltid sjukdoms-symptomer hos
honom: hans aptit syntes henne svagare, hvitögat mera
gående i gult, andedrägten var kortare och lynnet,
ack, det goda, det vänliga lynnet! – – – Hon talade
så mycket om sina farhågor, att det ej kunde annat än
fördystra sinnet hos den, hvilken så som assessorn
älskade sin egen person samt verlden och de ting
som i verlden äro. Hon försäkrade läkaren, emellan
fyra ögon, att litet förströelse, liten omvexling
af vistelseort och föremål skulle vara Futtenfelt af
större nytta än allting annat, och så fick hon göra
bekantskap med badorterna om somrarne. Assessorn
prutade väl emot i början, vid tanken på huru det
skulle "klämma efter kassan", men sedan frun försäkrat
läkaren, att han omöjligen skulle kunna trifvas på
egen hand och att i sådan händelse hela den åsyftade
förbättringen skulle förfelas, ordinerade han, för
alla eventualiteter, att hon skulle medfölja.
Ingen man kan trognare åtföljas af sin hustru, än assessor
Futtenfelt af sin. Se, der kommer hon vid hans arm!
De styra sin kosa – – – hvart? – – – Vi antaga att
de äro i Strömstad och begifva sig till Laholmen. De
sätta sig afsides på en soffa, som endast rymmer
tvänne. Der kommer en gumma med en korg bigarrå på
armen. Assessorn är en vurm af bigarrå. Medan han är i
farten att köpa ett qvarter och prutar på en skilling,
får assessorskan ögat på en bekant här och en der, hon
vinkar dem till sig, och gumman, som ser folk nalkas,
dröjer, i hopp om ökad afsättning. "Äro bigarråerne
goda, min gubbe lilla?" frågar frun.
"Nej, sura och omogna", och assessorn ger sig till att grina.
"Vi måste ändå känna på dem. Gif hit ett halfstop,
gumma lilla! Jag tror jag har en ren näsduk att taga
dem i. Ack jag har tvänne!" utropade hon i det hon
sticker handen i fickan. (Det är en försigtighet af
henne att förse sig väl i det afseendet då hon går
ut.) "Gif mig då tvänne! Se så mina damer", fortfar
hon och vänder sig till de tillvinkade. "Det är min
gubbe, som bjuder. Han beklagar att bären icke äro
bättre, men det är ej hans fel. Är det icke så."
"Jo visst, jo visst!" stånkar assessorn.
"Och nu, mina
damer, skola vi sätta oss der borta på gräsplanen och
försöka våra sura bigarråer (hvilka inom parentes
syntes utmärkt väl mogna), om jag törs lemna dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
