Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Gustaf Raddes resor i Östra Sibirien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afgudabilderna föreställa menskliga figurer samt
äro utklippta ur tunn messingsplåt; äfven stenarter
skänka de sin dyrkan.
Helt annorlunda beskaffade äro de baïkaliska
tunguserna. Hos dem är pannan efter regeln hög
och fri, ögonen uppslitsade, ögonlock och bryn
vända snedt emot näsroten, hakan mycket spetsig,
under det att skägg vanligen fattas och hudfärgen
stöter i gulbrunt. De låta håret växa långt, och
männerna binda det tillsammans i en tjock fläta,
hvars spets bildas af en buske löst hår. Benbyggnaden
är svag, vadorna ringa utvecklade. Temperamentet rent
sangviniskt. Medan buriäten städse förblifver trög,
har tungusen af naturen böjelse för verksamhet och
kärlek till oberoende. Endast då han är fattig,
beqvämer han sig till att tjena hos en ryss,
och det endast på hösten. Vanligen tinga blott
hustrur och flickor bort sig, för rensning af
fisk, ty mannen är jägare. Tungusiska flickor
sjunga under arbetet, äro muntra och skämtsamma,
under det att männerna visa sig tjenstfärdiga,
uppriktiga samt mycket språksamma. Urskogen är så
rätt egentligen alla tungusers hem, och den känna
de också i grund. Hvarenda klippa, hvartenda träd
är dem bekant, och dertill hafva de ett alldeles
beundransvärdt lokalsinne. Outtröttliga stiga de
uppför berg och utför berg, genomtränga snåren
och hoppa i de för andra menniskor otillgängliga
morasen från tufva till tufva. Med allt detta äro de
förnöjsamma och goda menniskor.
För tillfredsställande af sina behof äro de
företrädesvis hänvisade till ett djur och ett
träd: renen och björken, ty dessa båda betinga
välståndet och egendomligheten i lefnadssätt hos
tunguserna. Användningssättet för båda är mycket
vidsträckt samt yttrar sig hos många stammar
med elegans och smak. Under det att buriäten i
klädsel, seder och sätt är rätt plump, finna vi
tungusen renligt klädd, hans jurt luftig, hans
rörelser fria. På läder-tillverkning förstår han sig
mästerligt; huden rökes af qvinnorna och insmörjes med
lakefett. De förfärdiga varaktiga kläder af renhudar,
och korglika kistor, hvilka man lastar på renarne,
tillverkas af näfver samt öfverdragas med fint skinn.
Tungusen bor i en haran, en resning af 15 till
20 stänger, så ställda emot hvarandra, att de
bilda en kägla och täckt med kokt björknäfver,
tischa. Resningen lemnas qvar, när innehafvaren
vandrar vidare, ty i det skogrika landet kan han
öfverallt med ringa möda bygga upp en ny ställning.
Den vandrande tungusen för städse en hel hop effekter
med sig: björnlansen, en bössa med flintlås, en
hästsvans, för bortjagande af flugor och mygg, en
kinesisk tobakspipa af messing, ett tunnt bräde på
axeln, vid hvilket kläderna fastbindas, så att gången
må vara obehindrad, och ändtligen tschaufen. Detta
är en liten af näfver hopfogad jolle, vid pass tre
alnar lång; till densamma hör en balanserstång, platt
utvidgad i båda ändar och med hvilken man paddlar
sig fram. En sådan farkost fås ny för två rubel och
är särdeles ändamålsenlig i trakter, der träsk och
små insjöar förekomma.
Radde berättar följande för tungusernas karakter
betecknande drag. "Jag träffade", säger han, "i
Augusti månad två familjer vid Baïkals östra kust,
de enda menniskor jag fann från nordliga Angara ända
till bargunisiska bugten. De lifnärde sig af skalar,
och hunger fördrogo de tåligt. Då den ene jägaren, en
gammal man, hvilken också förstod sig på smidesarbete,
sent en afton återvände, utan att medföra något byte,
ville han efter sitt mödosamma dagsarbete lägga sig
hungrig, och var så blygsam att icke bedja oss om det
ringaste. Jag gaf honom emellertid något ur våra ringa
förråder, och följande dagen kom han med en präktig
skälhud som återskänk." Hos tunguserna vid Baïkals
norra ända fattas i allmänhet renar, så att de icke af
syrlig mjölk kunna tillaga bränvin, hvilket dock
är fullkomligt bekant och mycket omtyckt. Trots den
nöd, för hvilken de i skogarnes djup under vintern
äro utsatte, kunna de ej förmå sig att taga tjenst
hos ryssarne, enär de, som ofvanföre anmärktes,
älska oberoendet framför allt annat. "Du skall
dagligen få bröd och té", sade jag till min förare,
"du behöfver ej arbeta hårdt, kom med mig till staden;
i stället för din jurt gifver jag dig en varm kammare
och en fridag skall du också ha. Kom
bara; hvad skall du ständigt göra i skogen? zoblarne
börja blifva sällsynta och det är hög tid, att du
på annat sätt förvärfvar dig ditt bröd." Men han log
åt mitt tal, afböjde förslaget och svarade, när jag
frågade honom efter orsaken: "Vår tro bjuder oss att
lefva och dö i skogen".
Så resonerade en döpt tungus! Många ha låtit döpa
sig och antagit andra namn, men Radde fann ganska
ofta, att de endast betraktade det ryska dopet som
en formalitet. I närvaro af ryssar synas de angelägna
om att aktgifva på kyrkans ceremonier, men vandrande
i sina skogar, schamana de. Detta har väl sin grund,
dels i de från tidigaste ungdomen inplantade religiösa
fördomarne, dels i det ostadiga lefnadssättet och
bristen på ryska kyrkor i denna trakt. Vördnadsfullt
kysste de båda tunguser, tillsammans med hvilka jag
sednare genomvandrade Forell-sjö-vildmarken (Frölicha
eller Dawatschanda) den ryske prestens hand och voro
desslikes hemmastadde i gudstjenstens ceremonier. Men
då vi gingo tillsammans i skogarne, frågade jag den
ene, hvad de djurlika tennfigurerna på hans gördel
hade att betyda. Han svarade mig, att det vore en
trosartikel att bära sådane, om man ville ha lycka
på jagten och i framtiden. – "Men du är ju döpt?" –
"Ja", svarade han helt naivt, "vi äro visserligen
döpta, men ha utom din Gud också vår egen, på hvilken
vi tro lika mycket som på evangelium".
Hos tunguserna, liksom hos buriäterna intager qvinnan
en mycket underordnad ställning. Hon bygger hyddan,
garfvar lädret, syr kläderna, sköter hushållet, leder
renarne eller åtager sig boskapshjordarne, äfvensom
hon ofta hjelper till vid jagten. Qvinnan är oumbärlig
för mannen; utan henne vore han förlorad. Radde
träffade vid sjöns stränder en svag sjutiotreårig
tungus, hvilken för några månader sedan gift sig med
en tjugoårig flicka. Den resande frågade: "Hvarföre
har du tagit en så ung hustru?" Svaret lyddde: "Det
fanns ingen annan att ta’ och utan hustru skulle jag
omkomma, ty jag har inga slägtingar, som kunna föda
mig."
Vi nämnde ofvan Forell-sjön. Den ligger icke långt
från östra ändan af Baïkal och Radde fann i början
af Augusti 1855 två tunguser, som ville åtfölja
honom. De påstodo, att sjön tillhörde dem. Den
resande försåg sig med ett förråd torr fisk, ty
till lands och vatten hade han att tillryggalägga en
sträcka af vid pass fyrahundra werst, samt kunde ej
beräkna att sammanträffa med menniskor. Men han fann
i nordöstra vinkeln af nordkanten talrika, vid denna
årstid öfvergifna fisklägen. Från Baïkals kust till
Frölicha är ett afstånd om aderton werst. Vägen förde
längs bäcken Ajaja öfver mäktiga, vildt om hvarandra
slungade klippmassor; lärkträdet blef sällsynt och
ersattes af popplar, aspar, björkar samt busk-al,
hvarjemte ädeltallen (Pinus Cembra) uppträdde ytterst
frodigt, under det att gräset på sina ställen var
manshögt. Men till och med in i tjocka skogen voro
flugor och mygg en stor pina, hvarför arpukin, en
viska af tagel, flitigt måste anlitas. Ganska ofta
träffade man spår efter björnar.
Radde kom fram till Forell-sjön vid dess nordvestra
sida, och framför honom utbredde sig ett skönt och
storartadt landskap. Den östra och sydöstra stranden
är vild och skjuter upp i en omkring 3000 fot hög
bergsrygg, hvars öfre del är kal. Öfverallt finner
man en mängd snövattensrännilar. Alla sjön omgifvande
höjder visade i Augusti intet spår till snö eller is;
derför är antagandet, att Dawatschanda låge bland
snö- och isberg, alltså vore en alpsjö, fullkomligt
oriktigt.
Dess spegel ligger endast vid pass 400 fot högre än
Baïkal-sjöns. Efter tungusernas utsago är sjön mycket
djup, isynnerhet närmare sydöstra stranden. Fiskare
skuro en gång derstädes tre af sina gamla björkbåtar i
smala remsor och bundo ihop dem, men kunde likväl med
denna långa lina icke finna någon botten. Tungusiska
namnet Dawatschanda Amut betyder forellsjö. Radde
fann vattnets temperatur vid flacka stranden vara
+ 14,6° R. och luftens + 16° R.
Låt oss nu följa den resande till östra Sajanska
berget hvars högsta topp, Munku-Sardik, han besteg
sommaren 1858. Sedan han tågat en sträcka fram genom
en torr stepp, öfverskred han vid changinskiska
kosackposten floden Irkut. Den som vill bestiga berget
måste närma sig detsamma från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
