- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
325

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungstigern - Humlegården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I sitt yttre uppträdande framstår tigern lika
egendomlig i det artrika kattslägtet, som lejonet. Han
öfverträffar detta i storlek och styrka, har en
starkare kroppsbyggnad, en mera långsträckt bål med
alls icke indragen buk, kortare ben, kortare hals och
ett mindre knubbigt hufvud. Den herrliga lejonmanen
fattas honom helt och hållet, deremot förlänar det
korta täta skägget åt den vilda mördarefysionomien
ett grymt uttryck. I tigerns öga ligger mera begär,
illfundighet och vildhet, i lejonets deremot, mera
sjelfförtroende, stolthet och lugn. Hårbeklädnaden är
längre och mjukare, ofvantill, såsom bekant, vackert
orangefärgad och de nedre delarne rent hvita. Munviken
är svart och de smala öronens svarta baksida äro
tecknade med en hvit fläck, hufvud, bål och ben med
smala, svarta tvärstrimmor och den långa svansen med
ett dussin breda, svarta ringar.

Den inre organisationen öfverensstämmer i
alla väsendtliga förhållanden med de öfriga
kattarternas. Såsom hos dem alla lefnadssättet är
särdeles bestämdt, hos alla den egentligt blodtörstiga
rofdjursegenskapen i högsta grad utbildad, så är ock
deras organiska byggnad i alla delar egendomligt
och strängt bestämd och hos alla arter lika. Vi
vilja ej, för att bevisa detta påstående, införa
våra läsare på den jemförliga anatomiens område, men
vi fästa uppmärksamheten på de tjocka och skäggiga
läpparne, de stora ögonen, den med hornartade taggar
försedda tungan och de skarpspetsiga klorna, som de
kunna indraga helt och hållet i de korta, tjocka
tassarne. Små skärtänder, väldiga käggelformade
hörntänder, två skarpspetsade kindtänder och en stor,
uddig köttand beväpna de korta, kraftiga kindbenen,
som sättas i rörelse genom starka muskler. Vighet och
styrka framgå af benställningen och muskelbyggnaden
i alla enskilda delar, likasom af tarmkanalens korthet
och struktur den afgjorda köttnäringen. Ingen kattart,
undantagandes den bortskämda, tama huskatten, smakar
vegetabilisk föda, ingen äter as, alla lifnära sig
med blod och kött af sjelfvunna djur och i synnerhet
sådana som hafva varmt blod, således däggdjur och
fåglar, och om en och annan också skulle fånga
grodor och fiskar, så sker det mera för tidsfördrif,
än att stilla hungern.

*


Humlegården.



illustration placeholder
Ingången till Humlegården.


Den, som nu inträder i Humlegårdens park och genom
de ohäfdade alléerna, hvilkas lummiga träd synas
melankoliskt blicka ned på de vanvårdade gångarne,
vandrar upp till »Rotundan», som står der med sneda
fönster och hängande dörrar, hotande med att instörta
öfver de i denna nuvarande restaurationslokal
talrikt samlade gästerna, torde svårligen
föreställa sig, att denna nu så ruskiga plats, ett
partie honteuse af Stockholm, ehuru den skulle kunna
vara en perla i dess diadem, i fordna dagar företett
ett helt annat utseende och äger en historia, värd
att ihågkommas. I dessa nu så öfvergifna alléer, som
skulle kunna vara hufvudstadens vackraste promenader,
vida mer lämpliga dertill än det ödsliga sandfält,
om sommaren ett glödande Sahara, om höst och vår ett
bottenlöst träsk, som nu kallas Carl XIII:s torg,
lustvandrade fordom den ädla Ulrika Eleonora den
Äldre med sina barn, och hon lät i deras medelpunkt
uppföra ett »lusthus», hvars plats nu intages af den
ofvannämda, till fall lutande »rotundan». Men detta
lusthus var
det, som i en sednare tid gaf Humlegården dess
glans och förvandlade parken till en samlingsplats
för Stockholms teaterälskande publik, som der
vandrade upp och ned i afvaktan på öppnandet af
dörrarne till det lilla konstens tempel, hvilket
lusthuset inhyste inom sina väggar. I jemnbredd med
teatern i »Bollhuset», var nämligen i detta lusthus
en teater verksam under åren 1772–1780, och denna
teater förestods af den äldre Carl Stenborg, en bland
den Svenska scenens utmärktare skådespelare, hvars
söner, Nils och Carl Stenborg den yngre, sistnämda
år flyttade faderns teater från Humlegården till det
så kallade Kirsteinska Arfvingarnes hus vid nedra
Munkbron och der upprättade den med beröm
omnämda »Svenska Komiska Teatern». Under den äldre
Stenborgs ledning hade Humlegårdsteatern icke desto
mindre spelat en stor roll, och om än den förnämare
societeten mest höll sig till de Franska skådespel,
som då gåfvos i Stockholm, eller beskådade de Svenska
operor och andra större stycken, som uppfördes på
den år 1773 inrättade »Kungliga Teatern» i det nu
från jorden utplånade »Bollhuset» på Slottsbacken,
hade dock teatern i Humlegården alltid sin gifna,
talrika publik af medelklassen, bland hvilken de
förnäma, konung Gustaf III sjelf icke undantagen, ofta
brukade blanda sig, för att deltaga i de högtider
af skratt, som här vankades. Ty den anspråkslösa
»teatern i Humlegården», som den kallades, uppförde
icke de ofta råa och osmakliga stycken, på hvilka den
gamla Bollhusskådeplatsen, af hvilken Dahlgrens nyss
utkomna verk lemnat en målande teckning, hade att
bjuda; utan der gingo »den gudomliga Norrbaggens»,
Holbergs, komedier öfver tiljorna, och der var Carl
Israel Hallman, den Svenske Holberg, snart sagdt
teaterskalden på stat. De af honom skapade odödliga
typerna, »advokaten lilla Herman Finkel, som vann
processen för fiskblötarmor», »Fru Cecilia på
Latinska Klubben» och hennes kunder, från »Hofrådet
i röda kappan» till »magister Buttelbirius och hans
hund med det höglärda namnet, »magister Nasenblom»,
hvilken Hallman påstods hafva kopierat efter sin värda
vän, apotekaren på Kungsholmen, hvars bränvin poeten
prisade såsom främst i sitt slag, och många till dem,
hvilka det skulle blifva för långt att här uppräkna,
men hvilka den nu lefvande generationen länge sedan
glömt, – dessa typer framställdes af en god personal
för en lyssnande publik, hvilken till omvexling ofta
bjöds på af Hallman likaledes travesterade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1866/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free