Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye telegrafkommissarien. En hvardagshistoria af Ludv. E--n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-347
tade för Öfrigt med en för denna stad vanlig och
naturlig otålighet att få se honom uppträda. Alla
hyste det hopp, att han skulle yara en man, som äfven
kunde elektrisera stadens baler och bjudningar, och
mången ung dam såg på telegraf kontor et, tänkande,
att den våningen nog kunde blifva treflig, om - nåja
vi vilja visst icke vara nog elaka att fullfölja
–––-
Det var emellertid, som nämdt är, Onsdagen den
24 Juli, och julisolen strålade klart ned på
tvänne sommarklädda damer, hvilka under liflig
konversation spatserade fram och åter i en strax
bredvid staden liggande björkdunge - den goda stadens
djurgård - ty så benämdes den verkligen af flera utaf
invånarne. Bredvid »djurgården» låg stora landsvägen,
så att hvar och en som spatserade kunde hafva uppsigt
öfver kommande och gående, hvilket naturligtvis alltid
var ogement intressant.
»Kära Lina», yttrade den ena af de promenerande
damerna, »du skall få se att han kommer i dag.»
»Hvilken »han» menar du, Marie?»
»Naturligtvis telegraf herrn! - Gud! hvad det
skall blifva roligt att få se den person, som kan
sätta lif i alla de der tokiga tillställningarne på
telegrafkontoret.
»Tyst, hvem är det som kommer der nere på vägen»,
afbröt Lina, då - horribile dictu - ett förfärligt
vrålande hördes tätt bakom dem. En till lynnet mindre
fredlig tjur, som betade på en till »djurgården»
gränsande beteshage, hade, troligen anseende denna
mindre passande för sig än sjelfva »djurgården»,
brutit sönder den något bräckliga gärdesgården
och stod nu tätt bakom de båda damerna. Dessas
förskräckelse låter lättare tänka än beskrifva
sig. Uppgifvande höga rop störtade de ur »djurgården»
ut på landsvägen, stötte till den af »Lina» anmärkte,
kommande personen och slutade icke att springa
innan de båda två alldeles utmattade ned-sjönko vid
vägkanten.
Midt framför »djurgården» stod emellertid den knuffade
personen, hvilken var ingen mer och ingen mindre än
den nye telegrafkommissarien högädle herr Gustaf
Gunnarsson. Han hade nämligen stigit ur åkdonet
en stund förut, föredragande att gående göra sitt
inträde i staden framför att upphöjd på en rapphöna
och höljd af dam första gången visa sig derstädes. -
Utan att kunna inse orsaken till de båda flickornas
förskräckelse och flykt, stod han nu och såg efter
dem, sägande för sig sjelf:
»Det måtte vara ett besynnerligt slägte här
i staden. Jag kan väl icke hafva skrämt dem
åtminstone.»
En blick i spegeln kunde hafva befriat herr Gunnarsson
från denna farhåga; ty i den ljusa sommardrägten
tog sig hans ungdomliga figur ypperligt ut. Ett
kastanjebrunt, rikt hår skuggade en hög, intelligens
uttryckande panna, och de vackra, lifliga ögonen gåfvo
åt ansigtet en märkbar anstrykning af liflighet och
glädtighet.
Omsider förfogade sig emellertid kommissarien till
sitt hem, tog sina rum i besittning och försökte
att der göra sig så hemmastadd som möjligt. Likväl
sysselsattes hans tankar en lång stund med de unga
damernas förunderliga - språngmarsch.
Följande dag började kungliga elektriska telegrafen
i den lilla staden sin »verksamhet. Kommissarien
satt inne på kontoret, länge förgäfves väntande på
sysselsättning, då han till slut får se en person,
hvilken i handen bar ett stort, hopviket papper,
rikta sina steg till telegrafhuset.
»Der ha vi nummer ett», tänkte vår hjelte. »Det skall
blifva roligt att se hvad det telegrammet innehåller -
det första, som jag härstädes expedierar.»
Men nu steg numero ett in - och han
förtjenar verkligen att tagas i närmare
betraktande. Kommissarien kom genast öfverens med sig
sjelf, att detta var den mest egna ligur han någonsin
skådat. Och huru såg han då ut? Det var en gubbe vid
ungefär 60 års ålder. På hans hufvud satt, äfven sedan
han inkommit i rummet, en stor, svart läder-kaschett;
han var för öfrigt klädd i en grön promenadfrack -
utaf 1808 års modell - hade vi så när sagt, hvit
väst och dito halsduk med omsorgsfullt broderade
snibbar. Hans pantalonger, hvilka voro ytterst smala,
hade samma färg som fracken. I handen höll han en
stor rörkäpp, försedd med guldknapp.
»Mjuka1 tjenare», sade han, »är detta
telegrafkommissarien?»
»Ja, min herre!»
»Då är det min första pligt att önska herr
kommissarien välkommen hit till denna stad, min
andra att bedja om ursäkt derföre att jag behåller
hufvtidbonaden på mig; men det är vana, och jag gar
ej ifrån mina vanor.»
»Yar så god och var ogenerad, min bästa herre! Jag
tackar er emellertid för er välkomsthelsning och beder
er vara öfvertygad om att den hjertligen gladt mig,
i synnerhet som jag är alldeles obekant härstädes. M
gjorde mig er ytterligare förbunden, om ni upplyste
rnig om, med hvem jag har den äran att tala.»
»Mitt namn är Abraham - det är dopnamnet, som
kommissarien hör; tillnamnet har jag lagt bort,
emedan min brorson skämt bort det för mig.»
Gunnarsson var både förundrad och intresserad. Här
hade han således påträffat ett verkligt original -
och som Gunnarsson väl visste att det är ondt om
sådana i våra dagar, brann han af lust att få lära
närmare känna och studera detta.
»Jag har emellertid här ett telegram, som jag
önskade befordradt», återtog originalet och räckte
kommissarien det stora, hopvikna papperet.
Denne öppnade och läste följande:
Herr Carnegies kontor Göteborg
Skicka vanliga portersändningen!
Abraham.
Ett småleende krusade telegrafistens läppar. Abraham
märkte detta och sade genast:
»Ni tycker det är underligt, det der
telegrammet. Nåja! Ser ni det har hört till mina
vanor, att hvarje år skriftligen reqvirera 365 halfva
porterbuteljer - med undantag af skottåren, då jag
skaffat mig 366. Jag har emellertid ändrat denna min
vana - det är första gången på 10 år, som jag gjort
något dylikt - och reqvirerar härefter alltid min
porter per telegraf.»
»Jag lofvar att telegrammet riktigt skall expedieras»,
genmälde Gunnarsson ännu mer intresserad.
»Tack för det! Och nu adjö, herr kommissarie! Om
herr kommissarien vill se huru en enstöring har det,
så var god och titta till mig vid tillfälle. Jag
bor snedt emot. Det är min vana att taga emot folk,
som jag bjudit, på eftermid-dagarne från klockan half
sju till klockan tre qvart på åtta, då jag intager
min aftonmåltid.»
Or.h vänligt nickande försvann gubben Abraham.
»Här måtte finnas originelt folk af båda könen»,
tänkte Gunnarsson, under det han telegraferade till
Göteborg efter porter åt det största original han
någonsin skådat.
På aftonen ankom telegrafiskt svar till Abraham
från Göteborg, innehållande att det begärda genast
skulle sändas. Detta blef för Gunnarsson en välkommen
anledning att besöka gubben. Klockan precist half sju
begaf han sig åstad med det ingångna telegrammet i
fickan. Snart derefter stod han i Abrahams arbetsrum,
der denne satt vid ett bord sysselsatt med - att
räkna kopparslantar.
»Välkommen, välkommen», sade han småleende. »Sitt
ned! Ni skall veta att jag väntar snart ett dussin
barn. Det är min vana att ibland stadens barn årligen
utvälja tolf, hvilka hvarje afton hos mig äga att
hämta en skilling banko hvardera.»
Han hade knappt talat ut, då barnskaran förkunnade sin
ankomst genom ett respektabelt buller i trapporna.
Gubben lade nu i hast tolf stycken sexstyfversslantar
i rad på bordet och ropade sedan ett ljudligt: »kom
in!»
Nu följde en scen, säkerligen högst ovanlig. Hvardera
af barnen, af hvilka 6 voro gossar och 6 flickor,
gick fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
