Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXIV. Starke Jan som Giljarebud. Av Th. - Hela min glädje!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståt genom Östergade och öfver Kongens Nytorv till
Amalienborg, der han uppvaktade enkedrottningen
och den kungliga bruden, samt dagen derefter konung
Christian sjelf, inför hvilken, der han satt på sin
thron af »narhvalshorn», den reslige Jan med den
plymagerade hatten på hufvudet, – efter vedertagen
sed, – höll ett prydligt tal, hvilket af Danska kungen
besvarades med några få, »men mycket zirliga» ord.
Praktfullare ambassad har, – säges det, – Danmarks
hufvudstad icke sett, hvarken förr eller sedan,
och någon mer lysande har det Svenska hofvet
icke afsändt till något annat hof. Gyllenstjerna
hade visserligen undanbedt sig den vid ankomsten
vanliga trakteringen; men detta hindrade honom icke
att sedermera deltaga uti och sjelf gifva den ena
lysande banketten efter den andra. Det var vid en
af dessa, som den bekanta händelse tilldrog sig,
hvilken nära nog haft till följd ett envig emellan
Jan Gyllenstjerna och konung Christians sidobroder,
grefve Gyldenlöwe, och om hvilken vi redan nämt
några ord i vår korta teckning af drottning Ulrika
Eleonora den äldre. Enviget uteblef imellertid, –
Starke Jan mäklade sannolikt sjelf saken så till
fromma för både sig sjelf och Gyldenlöwe; men att
han icke egnade sin tid ensamt åt banketter,
lustbarheter och skådespel, – han utförde,
bland annat, rollen af en svensk bonde så ypperligt,
att konung Christian, som, i parentes sagdt,
icke synnerligen tålde Svenskar, yttrade, att
det tydligen syntes huruledes bondelifvet var
Jans egentliga kallelse, – finner man deraf, att han
utverkade hertigens af Holstein återinsättande i
hans af konung Christian kränkta rättigheter, att
han genomdref biläggandet af tvisterna om Wismar,
att han ändtligen förmådde danska kungen till att
uppfylla alla vilkoren i den sednast afslutna freden,
och dessutom uppgjorde alla vilkoren för sin konungs
äktenskapskontrakt samt, – må hända det svåraste af
allt, – genomdref, att ingen af den kungliga brudens
anhöriga skulle få följa henne till brölloppet,
hvilket konung Carl gjort till ett, hufvudsakligt
vilkor. Visst förskaffade han sig många fiender
vid Danska hofvet; men, ehuru mycket man hviskade
om honom, djerfdes dock ingen öppet yttra någonting
till eller om »Starke Jan,» och lika mycket som han
bländat Danskarne genom sin prakt, lika mycket höll
han dem i tukt genom sin klokhet och statskonst. Carl
XI hade all heder af sitt val till sändebud; och
Jan Gyllenstjerna inflätade genom denna beskickning
en ny lager i den krans, hvarmed han omgaf sin
vapensköld.
Th.
-
Hela min glädje!
Hela min glädje! – sade en ung mor, hvars ungdomliga
kinder blifvit något bleka under uppfyllandet af
hennes allvarsamma pligter och mången genomvakad
natt. – Bittida och sent är det hela min glädje,
detta kära barn.»
Sprattlande och hjälplöst låg det i hennes knä
och skådade med sina stora klarblå ögon blott
halft medvetet omkring sig. Då det sträckte på sig
och lutade sig emot moderns ansigte, krusades det
mjuka, blonda fjunet, som betäckte det lilla runda
hufvudet. Munnen liknade en rosenknopp, då den var
stilla. Dock inträffade detta sällan och när barnet
var oroligt, kunde det på ett underbart sätt förvrida
sitt lilla ansigte. Och ofta var det oroligt, ty
att skrika och sträcka på sig tycktes vara förnämsta
uppgiften hos detta tolf månader gamla lif.
»Hela min glädje!» Tid dessa ord af den unga, svaga
modern måste jag tänka på alla de mödosamma dagar och
sömnlösa nätter, som under sista året gjort henne
till slafvinna. Intet ögonblick tillhörde henne,
ett ljud från hennes barn var nog för att kalla
henne ut ur det mest aflägsna rum, från det gladaste
samqväm, från bordet, ja rycka henne upp ur sjelfva
sömnen. Hvilken tyrann var icke detta barn i hennes
sköte! »Mamma» måste lulla det till sömn, måste stå på
tå, när det vaknade, måste dagligen bada och kläda på
det, ehuru det med händer och fötter och mun lifligt
opponerade sig mot de sednare åtgärderna. Och så voro
der tusen saker, som i framtiden kunde hota det:
en brännhet kakelugn, hvarpå det kunde skada sig,
ett badkar, hvari det kunde dränka sig! Äfvenså
funnos der fönster, för hvilka man måste akta det,
stolar och bord, öfver hvilka det kunde falla och
skada sig. Likt spöken stirrade kikhosta, mässling
och skarlakansfeber mot den glada barndomen.
Trots all denna ängslan, som störde moderns frid,
sade hon till mig, under det hennes ögon lyste af
ömhet och ansigtet förklarades af helig kärlek:
»Mitt barn är hela min glädje»!
»Hela min glädje!» Så sade också en annan mor och
tårar fyllde de milda ögonen, då hon såg upp från sitt
arbete och blickade åt ett hörn af rummet, der hennes
barn satt på en liten stol; en liten olycklig varelse,
som åldrig kunde lära sig gå ett steg, med blekt,
afmagradt ansigte och långa, smala fingrar. Dag och
natt arbetade modern för detta barn, nålen hvilade
icke förr än hennes hufvud brände och hon icke längre
förmådde urskilja styngen. Hon frågade icke efter
den största försakelse, hon märkte icke, att hennes
ansigte magrade bort af den ändlösa ansträngningen,
och likväl räckte den knappt till att förskaffa
uppehälle åt henne och det lilla lytta barnet. Lidande
och förväxt satt det der i sin vrå, och sträckte ut
händerna, för att uppfånga de gyllene solstrålarne,
som stulo sig ända dit bort i hörnet. Blott en
moders öga kunde upptäcka något behagligt hos den
sjuke gossen. Med gladt tålamod fördrog hon alla
hans nycker och önskningar. För att kunna köpa honom
en ny leksak eller föra med sig en läckerbit hem,
arbetade hon en hel natt igenom, då han sof; kärleken
lärde henne allehanda små konstgrepp; huru mycken
sjelfförsakelse måste hon icke underkasta sig! Den som
såg den stackars aftärda modern, hvilken förlorat sin
make, skulle, gripen af djupt medlidande, hafva hållit
detta barn för den största bördan i hennes lif, ty
det ruinerade hennes helsa, uttömde hennes hjelpkällor
och förde henne allt närmare mot grafven. Och likväl
glänste hennes ögon i underbar glädje, och de matta
dragen lifvades, då hon med djup känsla sade: »Han
är min enda glädje!»
»Min glädje! Min lycka! Den käraste af dem alla!»
Modern lutade, då hon sade detta, sin kind emot den
blinde gossens. Hennes andra bara voro präktiga gossar
och täcka flickor med blondt hår. Men den lille blinde
gossen stod dock det ömma modershjertat närmast;
honom tillhörde ett heligt rum, hvarthän intet af de
andra förmådde tränga.
Af allesammans hade han beredt henne största ängslan
och möda. Hon måste med sitt vaksamma öga se för honom
och med sina hjelpande händer från morgon till qväll
sörja för honom. Hans sorgliga hjelplöshet fängslade
henne ständigt vid hans sida. För honom gafs det
ingen lycklig barndom; han kunde icke springa ut
och leka med sina syskon. Hon, hans mor, var öga
och fot för honom, ty han var »blind född». Från de
präktiga flickorna och de kraftiga gossarne, hvilka
som förhoppningsfulla unga plantor omgåfvo henne och
hade, kunnat vara hennes stolthet, vände modern sig
till den svage, hjelplöse gossen, för hvars skull
hvar och en beklagade henne, och utropade ur djupet
af sitt hjerta: »Han är mig den käraste af alla!»
J barn, unga och gamla, j högakten icke, j uppskatten
icke nog denna underbara moderskärlek; och likväl
är den liksom den högsta mildheten dygdens krona, ty
den tål allt, den lider allt och den fördrager allt.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
