Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Tobias Sergel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
venska konsthistorien antecknar med stolthet i sina
unga häfder namnet Sergel; ett namn som erinrar om
den återuppvaknande - under medeltidens långa natt,
under sekler på sekler slumrande - plastikens och
skönhetens anda, denna gudom, som gaf det gamla Hellas
kultur sin ungdomliga fägring, och som smyckar dess
minne med eviga, aldrig förvissnande blommor.
Söderns Antonis Canova (född 1757, död 1822), hvilken
med blicken vänd åt den grekiska antiken, bröt med
sin tids förskämda smak, och som under en fyratiårig
verksamhet i konstens hufvudstad, Rom, utöfvade ett
så mäktigt inflytande på plastikens återgång till sin
ursprungliga, sin oförfalskade renhet, hade dock i
den nordanfrån komne Johan Tobias Sergel (född 1740,
död 1814) en sig i snille öfverlägsen föregångare.
Men till följd af Sergels för tidigt afbrutna
verksamhet i Rom, en tidrymd af endast elfva år,
efter hvilken tid han af sin monark och beskyddare
hemkallades till fosterlandet, kunde hans inflytande
på Europas konstutveckling ej blifva så af sin samtid
uppmärksammad, som den under en längre tidrymd i
sjelfva konstens medelpunkt verkande Canovas.
Elev af 1’Archevéque, den mästare som lemnat oss
de i vår hufvudstad resta minnesstoderna öfver
Gustaf Wasa och Gustaf Adolf den store, arbetade
Sergel i början tillsammans med de från utlandet
inkallade franska och andra konstnärer, hvilka utförde
orneringen till det nyligen färdigblifna Stockholms
slott. Dessas »eviga visa»» om den franska konstens
förträfflighet gent emot antikens konst, fann dock
i den unge Sergel en vedersakare, ty åskådningen
af de Gamles mästerverk - Laokoons grupp, Apollo di
Belvedere m. fl. -^-till-finnandes, fastän blott i
afgjutningar, verkade dock - som’konstnären sjelf
uttrycker sig - likt en elektrisk gnista i djupet af
hans själ. Likväl hyste Sergel ännu den förmodan, att
italienaren Michel Angelo, genom sin djerfhet, bragt
den plastiska konsten ett steg längre än grekerna.
Sednare, under en resa till Frankrike (1759), fann
han ock, att hans föreställning om fransmännens
konst varit riktig. Det var äfven naturligt, att den
tidens fransmän - perukens, sminkets och pudrets -
icke skulle mäkta fatta den gudomliga anda, som
genomgår den grekiska antiken, hvars idealers grund
är densamma som en ren och oförderfvad naturs.
1767 anlände Sergel ändtligen till Rom, då 27 år
gammal. Här öfverväldigades han så vid åsynen af
forntidens mästerverk, att han nästan förtviflade om
sin samtids förmåga att någonsin kunna uppnå der*
grekiska konstens storhet. Likväl, efter oerhörda
inre strider och en längre yttre hvila, återvände dock
modet i hans själ, och arbetade han nu åt sitt stora
mål med en mångdubblad ifver, sedan han äfven funnit,
att Michel Angelo, emot hvad han förut föreställt sig,
icke lyckats öfverskrida grekernas ståndpunkt.
En förening af konstnärer bildade sig vid denna
tidpunkt i Rom, i spetsen för hvilken stod Sergel,
och hvilken, lifvad af hans idéer, hade till mål och
syfte en fullkomlig reform i den plastiska konsten:
ett bortkastande af all onatur och sträf-vandet efter
en högre sanning.
Hvad den lärde Winckelman genom sina skrifter sökte
verka till plastikens pånyttfödelse, fick genom
Sergels arbeten en lefvande verklighet.
Sergel var alltså den konstnär som först
bröt väg för den nya bana hvarpå Canova
äfven inslog och som sedan, j beträdd af Albert
Thorvalsen, från vårt brödraland Danmark, ledt en
beundrande verlds blickar in i den oförvanskliga
konstens skönaste helgedomar.
I de Sergelska bildverken finnes alltid det
karakteristiska förenadt med det ideella, i den
innerligaste harmoni (djerfhet i tanke med elegans
i utförandet) uttryckets själfullhet med
den yttre formens sanning det är en den friska
naturens gedigna halt, stämplad med det rent idealas
prägel.
Sergel arbetade långsamt, men det oaktadt framstå
städse hans mästerverk för den beundrande blicken
med ett drag af raskhet och liflighet som i ett nu
bemäktigar sig åskådarens hela själ, fängslande honom
med den mest hänförande tjuskraft, och detta allt,
utan att på minsta vis störa det »lugn» som anses
vara så oskiljaktigt med begreppet om ett fulländadt
plastiskt konstverk.
Bland Sergels arbeten vilja vi nämna: den liggande
Faunen, hvilken kan sägas hafva grundlagt konstnärens
ryktbarhet och hörer till det förnämsta hans
mejsel frambragt; - den vredgade kärleken (Amor
och Psyche); - Axel Oxenstjerna som för Historiens
Gudinna dikterar Gustaf Adolfs bedrifter (uppställd
i östra hvalfvet af Stockholms slott); - Christi
uppståndelse (altardekoration i Adolf Fredriks
kyrka); - de fyra medaljongerna *på piedestalen
till 1’Archevéque’s Gustaf Adolf (Baner, Torstenson,
Wrangel och Königsmark); - Cartesii monument; - den
döende Spartanen; - Diomedes bortförande Palladium; -
Mars och Venus; - åtskilliga byster och medaljonger
(Bellman, Kellgren, Lidner, Kexell, Leopold, fru
Lenngren med flera); - lejonen öfver ättikan på prins
Oskars palats och kongliga stora teatern och englarne
öfver avantsce-nen till samma teater; - slutligen
hans kolossala staty i brons öfver Gustaf den tredje,
om hvilken Tegnér sjunger:
"Jag stod på skeppsbron under kungaborgen
När dagens oro Hndtlig’ somnad var,
Och öde voro gatorna och torgen,
Och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Der låg ett uttryck i de milda dragen.
Som när det åska^ i en fredlig dal,
Och hjelten var der, men jemväl behagen, -
En segerkrans, men som bland blommor tagen,
En blick till hälften örn, till hälften näktergal."
"Förunderliga makt som konstnilrn äger! Se Anden,
färdig sn till strids som sångs, En bild som oss sin
egen saga säger, En lefvande Gustaviad i brons!"
Sergel ägde ett skarpt och träffande omdöme,
men oftast uttaladt på ett visserligen kraftfullt
men oftast något grofkor-nigt sätt. Sålunda, vid
åskådandet af ett rätt täckt konstverk, som dock
saknade den högre lyftningen, yttrade han: »Åh ja,
det är bra, men det fattas det der tusan djefla»,
dermed viljande uttrycka detta obeskrifliga, som adlar
det sanna konstverket. Vid aftäckandet af Gustaf
III:s staty gafs en fest vid hvilken Sergel höll
ett improviseradt tal öfver den älskade konungen. Då
någon af de närvarande yttrade sina tvifvels-mål om
den bortgångnes storhet och anförde några skugg-drag,
ropade Sergel: »Men han var i alla fall ett geni,
och ta mig tusan d-r är han icke salig!»
Sitt fosterland och sin konung, sin vän och
beskyddare, älskade Sergel varmt, så att de lysande
anbud Kysslands mäktiga Catarina gjorde konstnären af
honom försmåddes; men vi kunna icke förtänka honom
hans vemod öfver försakelsen af konstens förlofvade
land:
". . . das Land wo die Citronen bliih’n
Irn dunkeln Laub die Goldorangen gluh’nu,
och som hans biograf yttrar:
»Men vida större skulle hans rykte blifvit, vida
betydligare hans inflytande på den allmänna europeiska
konstbildningen, och vida flitigare och gladare,
om icke fullkomligare, skulle hans mejsel arbetat,
om han icke lefvat undangömd i norden, och om hans
verk varit mera tillgängliga för det konstälskande
Europas ögon.» Hans svårmod var understundom så stort
att han långa tider stängde sig inne, försjunken i
sorg och med overksam mejsel, och ur detta tillstånd
endast väckt af någon ny idé, som plötsligt flammade
upp i hans själ, eller genom deltagande vänners
bemödanden. Bland Sergels intimare be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
