Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. I. - Litteraturöfversigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väl var det, tyckte Waldemar, så länge Märta var omed-
| veten af hans örnma låga, ty då var åtminstone hon
lugn och lycklig och hennes rena själ grumlades ej
af lians oro. Dock . . . var det verkligen väl? -
Borde hon väl ständigt vara i okunnighet om, huru
dyrbar hon var honom . . . huru hon utgjorde hans
dagars tankar och hans nätters drömmar . . . huru han
skulle för henne velat offra tusende lif, i fall han
ägt dem, jemte mycket annat i samma stil, som allt
ifrån verldens begynnelse blifvit tänkt af älskande
hjertan och blir så intill dess sista slut.
Ack, om han blott kunnat kasta en aldrig så liten
blick in i hennes hjerta, för att få veta, om
hon besvarade hans böjelse! - Den förälskade unge
narren! - Nyss hade han ju varit så nöjd med, att
hon ingenting visste - och nu - nu önskade han veta,
om hon märkt något. - Sådan är kärleken.
Allt för länge sväfvade han dock icke i
ovisshet. Någon tid före Daljunkarens ankomst hade
händelsen fört de unga tillsammans, så att de kunde
samtala, ostörda och utan vittnen. Blygt, men eldigt
hade då ynglingen bekant sin kärlek för den unga
flickan, som högt rodnande hviskat, att han var
henne långt ifrån likgiltig. Öfverlycklig . . . salig
som eng-larna i himlen, hade han då slutit henne i
sina armar och röfvat den första kyssen från hennes
purpurläppar. Glömd var nu all försigtighet ... all
förbehållsamhet ... all tanke på synd och orätt,
på afstånd och omöjlighet. Waldemar glömde, att
han var den lågättade, den fattige, den upptagne -
nådehjonet i det rika och förnäma huset - han höll i
sina armar den tillbedda, som för honom utgjorde allt
. . . han kände hennes hjerta slå emot sitt eget. -
Han glömde allt: förmö-genhetsvilkor, ståndsfördomar,
tvång, våld - allt, med ett ord - och han var lycklig,
lycklig för några sekunder, lycklig, så som man är
det blott en enda gång här i lifvet.
Snart kommo dock de älskande så mycket till sans,
att j de började tala om nödvändigheten af att för
hvarje dödlig j dölja sin kärlek, att taga vara
på sina blickar och naturligt- i vis låtsa om
ingenting. Hvart detta skulle leda och huru det j
skulle sluta, derpå tänkte de ej för ögonblicket,
och det molnet skymde ej nu deras strålande
sol. Det öfverjordiskt saliga medvetandet af
ömsesidig kärlek var dem tills vidare nog.
Mästerligt dolde de emellertid sina glödande känslor
under masken af den fullkomligaste likgiltighet, så
att icke ens det skarpaste öga förmådde genomtränga
hemligheten. Den beskedlige biskopen, alltid glad,
skämtsam och godtrogen, borde väl blifva den siste,
som anade något. Men att den mot Waldemar städse så
vresiga fru Wendela ingenting märkte, bevisade bäst
huru försigtigt man gick tillväga.
Flera gånger om dagen låg Märta på knä för Mariabilden
i sitt rum och bönföll, att den högtlofvade jungfrun
täcktes utsläcka lågan i hennes hjerta och göra henne
kall och likgiltig för honom, som, hon visste det
mer än väl, aldrig kunde bli hennes make; men hon
bönföll förgäfves.
Hundra gånger så visst som en hade Waldemar ämnat
bedja sin välgörare erkebiskopen om tillstånd att få
lemna hans hof, för att i krig förtjena sina gyllene
sporrar och på slagtfältet - den tidens enda utväg att
vinna ära och rykte - låta se hvad han dugde till,
och med den inneboende kraft, som - han visste det
sjelf - fanns inom honom - svinga sig upp till en
stor, namnkunnig man, en hjelte af första rangen ; -
ty hvilken yngling på den tiden drömde ej om stora,
bragdrika handlingar? Emellertid dogo dock orden
på hans Läppar, hvarje gång han öppnade dem för att
begära tillstånd att resa; ty han måste ju då i och
med detsamma skiljas vid Märta; och tanken på att icke
dagligen se henne ... att kanske aldrig mera se henne,
var honom vida bittrare än döden.
Så stodo förhållandena, när den falske Sturen anlände,
denne fullklappade unge skälm, som lyckades att med
sina lögnaktiga uppgifter dåra så mänga och slå puder
i ögonen på äfven många bland de klokaste. Waldemar
var dock icke bland dem, som han lyckades narra. Redan
från första ögonkastet på den unge svensken hade han
känt en oförklarlig antipati mot honom, en känsla
af motvilja, för hvars orsak han sjelf ej förmådde
göra sig reda; och denna motvilja tilltog, i samma
mån bedragaren lyckades insöfva alla de öfriga och
få dem på sin sida, med undantag likväl af Märta,
som visst icke anade, att främlingen spelte en roll,
men i hvars inre en röst hviskade, att han var allt
utom en bra och redlig menniska.
Enär Waldemars far varit i Sturarnes tjenst och
Waldemar sjelf, som då dagligen sett sturebarnen,
på sina fem fingrar kände deras ålder och namn, jemte
mycket annat, som dem rörde, var åtminstone icke han
bland dem, som trodde daljunkaren vara en Sture. Hvem
han egentligen var, det var han långt ifrån att gissa,
men den föregifne Nils var han icke.
Waldemar sökte första tillfälle, som erbjöd sig,
för att säga sin fosterfader detta; men erkebiskopen
blef ond och svarade, att Waldemar endera drömde
eller ock afundades den svenska ädlingen dess höga
anor. Djupt sårad af detta tal, teg då den redlige
Waldemar, men beslöt att troget vaka öfver Märta, på
det hon ej måtte blifva den unge äfventyrarens byte.
(Forts.)
-
Litteraturöfversigt.
To Fortaellinger af J., Förf. til "En ung
Piges Historie" m. m. Elisabeth. Professorens
Huus. Kjöbenhavn. Forlagt af Universitets b oghandler
Andr. Fred. H0st, 1867.
Det utgör ett godt tidens tecken, att förf. till dessa
noveller redan vunnit stor popularitet icke blott i
Danmark, utan äfven i vårt kära fädernesland. Hvad hon
skrifver, bär stämpeln af en upphöjd och ädel, af en
sannt kristlig verldsåskådning, och de gestalter, som
hon låter framträda i sina berättelser, äro så sanna,
så naturtrogna, att man snart känner sig hemmastadd
med dem, liksom råkade man idel gamla bekanta. Med den
finaste iakttagelseförmåga förenar hon djup känsla
och klar blick för lifvets poesi. Mennfskohjertats
förädling, dess strid mot oädla böjelser och
passioner samt dess slutliga emancipation från
sjelfviskhetens herravälde genom hängifvandet åt
inflytelser ofvanifrån tecknar hon gerna och med stor
talang. I "Elisabeth" skildrar hon en ung flicka,
som behöfde stora sorger, för att de slumrande ädla
anlagen skulle kunna blifva utvecklade och hon skulle
bli hvad hon var ämnad till, nämligen sina närmastes
tröst och glädje De öfriga personerna i denna novell,
såsom den kärleksfulla, sjelfförsakande modern, den
redbare, aktningsvärde, men litet knarrige Christian,
den lilla anspråkslösa, älskliga Laura, den gladlynte,
godmodige farfadern och den tvära, på lifvets lycka
besvikna, men i grunden förträffliga tant Christine
- alla äro de mycket väl tecknade. "Professorens
Huus" är äfven en synnerligt läsvärd berättelse,
som inom en trång ram innesluter utmärkt väl utförda
karaktersteckningar och skildringar af yttre och
inre strider. De kontraster, som Ida och Helene, tant
Marie och fru Karde bilda, kunna ej annat än stegra
det intresse, som denna tafla ur det husliga lifvet
är egnad att väcka, och den vackra upplösningen gör
det angenämaste slutintryck på hvarje läsare eller
läsarinna, hvars smak ej är förskämd genom lektyr af
det så kallade rafflande slaget.
Elisabeth. En berättelse, som icke slutar vid
bröllopet. Af Maria Natliusius. Från sjette tyska
original-upplagan. Af Thekla Kilos. Stockholm. Albert
Bonniers förlag. 1866.
l likhet med den ofvanför rekommenderade boken
förtjenar denna en plats i de familjers bibliotek,
hvilka sätta värde på skrifter, som genomgås af en
verkligt religiös anda. Den är en berättelse, hvari
förf. på ett särdeles talangfullt sätt framställer
sin verldsåskådning - en tendensroman, om man så vill,
men en, hvars tendens är den högsta tänkbara, då den
går ut på att visa, huru föga alla timliga fördelar,
de goda
själsanlagen, bildningen och till och med kärleken
emellan äkta makar betyda, om tron och det andliga
lifvet saknas. Hvad som förtjenar att särskildt
framhållas, är den erfarenhet och riktiga uppfattning,
som röja sig i den omständigheten, att förf. låtit
den andligt sinnade familjen Budmars alla medlemmar
framträda med en bestämd individualitet, att hon ej
gifvit vika för den nära liggande frestelsen att
"stöpa dem i en form", utan i stället låtit dem,
oaktadt likheten i religiösa åsigter, förete skarpt
i ögonen springande skiljaktigheter i lynnen, tycken
och karakteren
Kristian den andre och hans tid. Historisk-romantisk
skildring af Carl Bernhard. Öfversättning i tre
delar. Första delen. Stockholm, på L. J. Hjertas
förlag. 1866.
Detta arbete äger åtskilliga af de egenskaper, som man
fordrar af den historiska romanen. Framställningen
af sederna och lefnadssättet under den tredje
oldenburgske konungens tid är trogen, skildringen
af de historiskt märkvärdiga personligheterna bär
sanningens prägel, och det begrepp, som författaren
ger om don danska adeln och presterskapet på den
ifrågavarande tiden, tycks också i allmänhet riktig,
om det ock ej utan skäl kan anmärkas, att detta
sednare skildras med temmeligen mörka färger. Hvad
särskildt konung Kristian angår, förekommer han oss
lyckligt tecknad; de ljusa sidorna i hans karakter
äro lika omsorgsfullt framhållna såsom de mörka; men
man känner dock igen den blodige tyrannen, som vi
litet hvar fasat för under våra barndomsstudier af
Kalmar-unionens historia, i denne furste, som dock
uppträder såsom de lägre klassernas beskyddare mot
presternas och adelns förtryck, och man inser lätt
skälet, hvarför d^t ej var denne brottbelastado,
samvetslöse monark förbehållet att skänka det danska
folket frihet och lycka. Mot denna berättelse kan
anmärkas, att intresset splittras emellan de många
uppträdande personerna, och att hvarken stilen
eller arrangemanget af det rika materialet är af den
beskaffenhet, att vår tids stegrade anspråk derigenom
rätt tillfredsställas.
Marsk Stigs döttrar. Skådespel i fem akter af Ludvig
Josephson. Stockholm. Adolf Bonnier, kongl, hof-
och universitetsbokhandlare. 1866.
Då vår dramatiska litteratur ännu är temmeligen
fattig, ådraga sig de försök, som göras på dess gebit,
en särskild uppmärksamhet. Hvad detta skådespel
angår, så motsvarar det visserligen icke några högre
fordringar, då både dess innehåll och dess form röja,
att författaren icke är sin uppgift rätt vuxen,
men det har dock sina berömvärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
