- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
19

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De kungliga teatrarne i Stockholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Seconde Loge 20, Parterre 16 och Galerie 8
styfver. Representationerna räckte vanligtvis 4 1/2 à
5 timmar. Dörrarne öppnades klockan 4 eftermiddagen,
stundom förr, och »klockan precist 9» skulle teatern
på hög befallning vara stängd.

Man var dock ej nöjd med dessa utländska
teatertrupper, ehuru flera af dem på ett
förtjenstfullt sätt gåfvo sådana mästerverk
som Molières, Corneilles, Legrands och Holbergs
pjeser, utan längtade efter att få höra modersmålet
talas från scenen. Det var dock total brist på
skådespelare den tiden, helst intresset för de
teatraliska föreställningarne vid Upsala äfven
svalnat. Genom friherre Anders Johan von Höpkens
föranstaltande och under hans ledning bildade sig
då, i slutet af 1720-talet, ett teatersällskap bland
ungdomen i de förnämsta adliga slägterna, hvilket i
det nu varande järnkontorets hus vid Stora Nygatan
uppförde skådespel. Dessa representationer gåfvos
till en början endast för vänner och slägtingar,
sedan bevistades de af hofvet, och slutligen blefvo
de helt och hållet offentliga.

I följd af dessa representationer och det nöje, de
skänkte, började man allt högljuddare yrka på, att en
nationel teater skulle bildas. Slumpen kom här till
hjelp. Några unga skrifvare och studenter företogo sig
nämligen att författa en pjes, »ett stycke ur Tobiæ
historia», den de ville uppföra på konungens namnsdag
1737. Pjesen var dålig, utförandet ännu sämre; men
bifallet blef icke desto mindre stormande, och den
patriotiska förtjusningen kände inga gränser. Tobiæ
historia måste gifvas flera gånger, alltid för
"fulla hus», och slutet blef, att truppen måste
fortfara med att gifva skådespel. I denna trupp, som
stod under direktion, först af en fransk skådespelare
Langlois och sedan af löjtnanten friherre Hastfehr,
utbildades flera sedan namnkunniga sceniska artister,
bland hvilka Fru Olin, sångscenens yppersta prydnad
i Gustaf III:s tid, intager främsta rummet. Hon
debuterade 1747, vid sju års ålder, och vann allmänt
bifall som Astrild i Sveriges första opera comique:
Syrinx, eller den uti vass förvandlade vattunymfen.

Glädjen öfver att en svensk teatertrupp ändtligen kommit
till stånd, lade sig dock snart, och det dröjde ej
länge, innan besöken på Kungl. Svenska Skådeplatsen,
som teatern i nya Bollhuset nu kallades, blefvo allt
sällsyntare. Ingenting är, som man vet, ombytligare
än en teaterpubliks tycken.

År 1753 hade intresset för svenska teatern så aftagit,
att en fransysk trupp åter inkallades, hvilken samma
år började sina representationer, som sedan fortgingo
till Adolf Fredriks död 1771, då truppen af Gustaf
III afskedades.

Den svenska truppen började nu föra ett nomadiskt lif,
fullt af försakelser och bittra öden. Under ledning
af den bekante Petter Stenborg uppträdde den än i
hufvudstaden, än i landsortsstäder, än på en vind,
än i en lada, och alltid under förhållanden, som
ökade dess betryck dag efter dag.

De franska skådespelarne blefvo deremot så omtyckta
och smaken för allt fransyskt så allmän, att det –
»aldrig med allvar kunde bli fråga mer om någon
nationel svensk teater», yttrar en författare. –
»Den svenska teatern», säger frih. Ehrensvärd i en
skildring från denna tid, 1760-talet, »landsflyktig i
sitt eget fädernesland, såg, att, då man icke mera kan
roa eller gagna, är ens varelse föga nödvändig. En
tvinsot intog den samma, öfvergifven af läkare och
utan tillgångar till hjelpmedel. Längst in uti staden,
der några gamla och nära mot hvarandra svarande
ohyggliga hus göra en smal gränd, högst uppe på en
vind, der dagen med möda kunde tränga sig fram, der
konsten nekat trappor, utan dit man måste klifva på
en brant och svag stege – dit hade svenska teatern
tagit sin bedröfliga tillflykt.

illustration placeholder

Gamla Bollhuset, n. v. Finska kyrkan,

»Der besöktes den af de gemene, som der råkade sina
likar, eller för litet penningar fingo tillfälle
se seder afmålade, som liknade deras. Man slogs der
som på en gästgifvaregård, ovett hördes som ibland
mångelskor, grofhet som ifrån de sämsta krogar. Den
betjentes af lika sådana personer. Aktörerna
voro tillkomna ömsom ifrån gäldstugan, ömsom
från soldathopen, några perukmakaredrängar och
bränvinsadvokater. En adelsman Leyonmark spelte en
bland de sämsta rollerna; men det var icke något nytt
den tiden, att se svenska adelsmän spela smutsiga och
sämre roller. Aktriser voro hämtade ur tvättarestugor
och ifrån Barkarby, kläderna lånta ur klädstånd,
musiken flyttad från krogbaler. – Så hade tjugo års
vanvårdnad omskapat 1737 års teater!»

Efter den franska truppens afskedande fick det
svenska teatersällskapet under riksdagen l772
uppträda på Bollhuset. De pjeser, som gåfvos,
voro: Menschmerne och Oraklet. Nu hade åter smaken
bytt om. – »Aktörernas uppträdande var öfver all
beskrifning osmakligt», yttrar Ehrensvärd, »pjeser,
ord, uttal, spel, kläder, gång, gråt och skratt –
allt! Men jag har aldrig sett en så talrik samling
af folk», tillägger han, »man applauderade vid hvarje
ord, man tycktes hafva en innerlig glädje att se ett
svenskt spektakel – och derigenom tycktes allmänheten
bedja konungen ett sådant beskydda.»

Under denna representation fattade också Gustaf III
beslutet att inrätta en svensk teater. Han var nyligen
hemkommen från Paris, der han varit i tillfälle att se
och höra Europas utmärktaste sceniska artister. Detta
hade hos honom väckt tanken på, att få en svensk opera
i Stockholm. Trots de stora svårigheter, som härvid
mötte, blef en sådan, »Thetis och Pelée», uppförd 3/4
år derefter under oerhördt bifall. Det var ofvannämde
Ehrensvärd, som fick det mödosamma bestyret, att skapa
den första kungl. svenska operan; Gustaf III var dock
outtröttlig i att hjelpa honom. Det verk, som varit
så lyckligt i sin början, fortgick med oförminskadt
bifall från allmänhetens sida. Snart blef teatern i
Bollhuset för liten för de växande fordringarne.

Vid östra sidan af Norrmalms (nu Gustaf Adolfs)
torg låg vid den tiden det så kallade större De
la Gardieska huset, uppfördt på 1650-talet. Det
hade blifvit inköpt af öfverståthållaren, friherre
Carl Sparre, af hvilken Gustaf III öfvertog köpet i
December 1773. Här ville konungen bygga ett operahus;
läget är det yppersta i Stockholm. Konungen afstod
äganderätten till tomten, hvilken inlöstes af
slottsbyggnadsfonden till inköpspriset, 135,000 rdr
rmt. Den blifvande teaterbyggnaden blef upplåten på
entreprenad mot en summa af 220,000 rdr; grunden lades
1775, och 1782 var den ståtliga byggnaden fullbordad.

Operahuset, hvartill öfverintendenten Adelcrantz
uppgjort ritningen, bibehåller till sitt yttre ännu
samma utseende, som då det nyss var färdigt; dess
inre har deremot undergått många förändringar. Detta
sångens tempel blef af Gustaf III tillegnadt de
svenska sånggudinnorna. Dedikationen:

                Gustavus III
                Patriis Musis,

läses på en å frontespisen anbringad sten, omgifven af
en vacker skulptur, föreställande två liggande lejon,
hvilka mellan sig uppbära en sköld med Sveriges vapen,
tre kronor, och öfverst prydd med en kunglig krona.

Den 30 September 1782 invigdes den nya teatern med
operan Cora och Alonzo, hvartill Adlerberth skrifvit
texten och Naumann komponerat musiken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:45 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1868/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free