- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
75

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höga Tatra och befolkningen i dess grannskap. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förtjenar namn af sjöar. På södra sidan af Tatra
är hafs-ögonens antal större än på den norra; dock
hafva de på den sednare sidan belägna vida större
utsträckning. Här finnas Stora Fisksjön (4,500 fot
öfver hafvet), Stora Sjön (5,400 fot), Gzarei-sjön
(5,298 fot) m. fl., medan i söder Tschorber-sjön
(4,290 fot) är den till omfånget största och Gröna
Sjön (6,257 fot) ligger högst,

Hvad angår dessa sjöars djup, så är blott en i detta
hänseende bekant, nämligen Stora Fisksjön, hvars
största .djup nära södra stranden befanns uppgå till
inemot 200 fot. Beträffande de öfriga sjöarnes djup
känner man ingenting; folket anser dem naturligtvis
för bottenlösa; emellertid är de flestas ytinnehåll
så ringa, att de torde vara blott föga djupare än
den nyss nämda. Mätningar kunna icke verkställas, så
länge man icke, såsom fallet är på Fisksjön, kan med
tillhjelp af en båt eller flotte komma fram på hvarje
punkt, och ända hittills har det icke funnits någon,
som velat åtaga sig den mödan att skaffa båtar till
dessa öknar eller der hoptimra flottor.

Hafsögonens färg skiftar emellan grönt och
svart. Alp-sjöarnes sköna azur- eller djupblåa färg
förekommer icke. Redan de många sjöar, som utmärkas
med epitetet »Grön», (Zeleny), bevisa, att denna färg
är den förherrskande. För det mesta förekommer en
mättad smaragdgrön färg, såsom hos Gröna Sjön nedom
Krivan, hos Velka-sjön, Långa Sjön m. fl. Hos andra,
i synnerhet några mindre vid polska sidan, är vattnet
ljusgrönt. »Hvita Sjön» nedom Kopa-passet, har rödbrun
färg. Orsaken härtill är ännu icke tillräckligt
förklarad; men så mycket synes visst, att med det
större djupet också är förbunden en mörkare färg.

Folket tror, att dessa alpsjöar genom underjordiska
kanaler stå i förbindelse med hafvet, så att de genom
hafsstor-mar blifva upprörda, ja, stundom till och
med förorsaka stora öfversvämningar. Det grundlösa
i denna åsigt, hvilken ingalunda herrskar bland de
egentliga bergsborna, herdarne och stengetsjägarne,
men väl är mycket utbredd hos befolkningen i den
omgifvande trakten, kan icke behöfva ådagaläggas
genom något särskilt bevis.

Annorlunda förhåller det sig med skyfallen. De
ur molnen på en punkt nedrusande vattenströmmarne
utgjuta sig vanligen på de skarpa bergskanterna, och
bortsopa med oemot^ ståndlig häftighet den ringa här
befintliga jorden samt väldiga klippblock, ofta af
icke mindre storlek än ett litet hus. Dessa skyfall
och deras under mansåldrar outplånliga spår förekomma
endast på södra sidan af berget; på norrsidan finner
man dem icke.

Höga Tatra kan betraktas som en för sig sjelf
bestående bergskedja, hvilken uppkommer från
Karpaternas hufvud-sträckning. Den löper från
Bobrowetz-dalen ända till Zipser-slätten. Bergets
kärna, den skarpa och kantiga hufvudryg-gen,
skiljer sig på alla håll tydligt från de öfriga
bergpartierna. Från hans vestliga punkt, det skarpt
kantade Robatsch, utbreder det sig i en dömformig
förhöjning af 5,500 till 6000 fot öfver Wolowatz
(6,534 fot), Prawa och Jezowa till en längd af nära
två mil, vänder sig härefter mot nordvest med allt
större höjd öfver Smretscliiny (6,890 fot), polska
Toma-nova (6,840 fot), sträckande sig vidare ända
till Tsclierwony-berget, men hvarest ryggen gör en
vändning och antager en riktning från vester till
öster, i det han Öfver Lilla Tscher-wony och Tsclmba
Goritsclikowa anländer till Beskyd-berget.

Härefter ändrar hufvudryggen sin hittills lugna,
likformiga karakter, ty hittills herrskade en
bred välfning, en rygglinia, i som blott litet
och blott småningom ändrade sin nivå; de
i nämda punkterna hade ett kupformigt utseende och
kunde utan mycken möda bestigas. Men nu börjar
en skarpkantad, ofta några tusen fot brant
sluttande, på många ställen söndersliten rygg,
som på längden framställer en skarpt bruten linie,
hvars djupaste sadelpunkter näppeligen understiga
6.500 till 7000 fots höjd öfver hafvet, men hvars
högsta punkter här och der uppgå till öfver 8000 fot.
Denna ryggliniens riktning bildar i allmänhet en
med sin konvexa sida mot söder vänd cirkel- \ båge,
hvars genomskcrningslinie uppgår till öfver tre
geografiska i mil, så att hela ryggens längd utgör
nära 7 mil.

Från denna rygg utlöpa i nordlig riktning korta
tvärryggar med samma karakter som hufvudkedjan;
men deras kammar äro mera förstörda och sönderrifna,
så att de, tagna hvar för sig, likna bakom hvarandra
stående orgelpipor. Det är betecknande för dessa
tvärkedjor, att de aldrig fortsättas på andra sidan
om hufvudryggen.

Märkvärdigt är, att det ämne, hvaraf dessa bergjättar
äro uppbyggda, består af granit och gneis, om hvilka
man vet, att de efter regeln bilda endast jemna
ryggar och afrundade toppar. Graniten bildar det
inre samt karamen af berget; äkta gneis betäcker
graniten öfverallt på sydsidan af Höga Tatra och
bildar en i början knappt tusen steg bred, men mot
vester ända till en geografisk mil uppgående rand,
som sträcker sig allt högre upp och i närheten af
Robatsch når ända upp till kammen, men på samma gång
sin gräns. Här och der uppträder också i förening med
gneisen, amfibolskiffer, glimmerskiffer och urskiffer;
vid nordvestra ändan af gneis-formationen genombrytes
denna af porfyr. Mot söder betäckas graniten och
gneisen af yngre formationer, tertiära och diviliala
bildningar.

I norr äro förhållandena icke så enkla. På hela
norra och nordöstra sidan följer omedelbart
på graniten en smal remsa af röd sandsten
och skiffer, hörande till triasforma-tionen.
Dernäst följa kalklager och mergelskiffer
af ljusgrön färg, hvilka, att sluta af de
deri förekommande förste-j ningarne, böra räknas
till de nedre lagren af liasformationen. I nordvestra
delen finnas jur olag er och den nordöstra neo-|
combildningar med ammoniter. På dessa hvarf ligger
eocen j kalksten och sandsten med nummuliter.

[ De bland folket förekommande sagorna om
Höga Tatras

j stora metallrikedom synas vara ogrundade.
Man finner en-I dast några obetydande malmstreck
ofvanom trädgränsen. På södra sluttningen af Stora
Krivan, vid 6,500 fots höjd, förekommer guld,
insprängdt i qvarts. Jernverk finner man på
norra sluttningen vid Zakopana.

Yända vi oss nu från de liflösa stenmassor, hvaraf
berget utgöres, till den lefvande växtverld, som
betäcker det samma, | så möter oss en fullständig
alpvegetation, som karakteriseras j af den
rikligt förekommande dvergtallen (Pinus
Muglms). Denna buske, som icke ens i mildare klimat
uppväxer till ett fullkomligt träd, betäcker vid den
öfra vegetationsgränsen alla lämpliga bergssträckor
så tätt, att det blifver ganska svårt, ja nästan
omöjligt, att arbeta sig fram.

Hos Tatra har naturen synnerligen likformigt
och skarpt markerat dvergtallens öfversta
vegetationsgräns, hvilken befinner sig omkring 6000
fot högt; den lägsta gränsen ligger vid en höjd
af något öfver 4000 fot. Icke mindre likformig
synes den öfversta skogsvegetationsgränsen med
de sista blott sex till tio fot höga gårtallarne
vid en höjd af omkring 4,500 fot. Ända till denna
punkt förekommer äfven sälgen (Salix capred); ja,
björken och lärkträdet stiga till och med öfver |
den angifna punkten. Ofvan denna allmänna högsta
trädvegetationsgräns, hvarest tallen blott förekommer
i dvergartad och hopkrympt form och icke mera bär
några frön, höjer sig ännu som ett starkt träd af 16
till 20 tums diameter det för högalperna egendomliga
arveträdet (Pinus cembra) och, i Kohlbacher- och
Mangsdorfer-dalarne uppstigande ända till en höjd
af 5,400 fot, bildar den högsta gränsen för ungerska
trädvegetationen.

Då skogarna utöfver fälten vid foten af Tatra
öfverallt först börja vid en höjd af 2,500 fot öfver
hafvet, vid hvilken höjd under 49° n. br. barrskogarna
redan öfverallt äro förherrskande, så är det
naturligt, att hela bergsträckans skogsvegetation
nästan uteslutande består af barrträd. Eken
t. ex. saknas helt och hållet; bokar, alträd,
aspar, björkar etc. förekomma enstaka, men aldrig i
sammanhängande sträckor. Tallar, granar, arveträd äro
representerade på Tatra; men bäst trifves lärkträdet,
som ingenstädes aflägsnar sig öfver sex till åtta
geografiska mil från bergets fot, alldenstund det
alltid vill vara omfläktadt af en torr, om också
skarp luft.

Rummet emellan den öfversta skogsvegetationsgränsen
och gränsen för den eviga snön utgör hos Tatra 3,600
fot. Och

10*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:33 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1868/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free