Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Spanien. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bilder från Spanien.
I.
hade lyckligt tillryggalagt den farliga resan
öfver Pyrenéerna och beträdde »vinets och sångernas
land». j$urgOS var (jen första stad på halfön,
i hvilken jag fick en idé om landets bruk,
klädedrägter och anmärkningsvärda byggnadsverk.
Den i allmänhet föga bullersamma staden var nu
försänkt i djup hvila, ty dess invånare
höllo siesta. Då jag stigit ur diligensen och
inträdt i ett värdshus, beslöt jag att följa
stadsbornas exempel och lägga mig att sofva några
timmar; men jag hade missräknat mig. Posadan, som
tog mig i sitt skydd mot middagshettan, var
ett ställe, som var allt annat än gynnsamt för sömn.
Trapporna knarrade, dörrarne smällde, knifvar och
gafflar slamrade, fruntimmer pratade och barn skreko.
Allt jemt foro vagnar förbi under starkt buller.
Någon sömn var således ej att tänka på.
Jag steg derföre upp och satte mig till
middagsbordet. Efter en af h vitlök genomdoftad
måltid, hvaraf jag förtärde nästan ingenting, lemnade
jag posadan. Den starkaste hettan var nu öfver,
och staden vaknade så småningon ur sin slummer.
Här och der varseblef man en sennora eller sennorita,
som vandrade framåt med den mest allvarsamma min i
verlden, såsom om hon ville säga: »Ne touchez pas
å la reine!» Jag följde en af dessa englar, ty jag
önskade se katedralen. Efter två minuter stod jag
vid södra portalen: jag hade icke bedragit mig.
Låtom oss stiga in! ... Hvilken skilnad! Hvilket
dunkel i stället för den klara dagen! Hvilken frisk
skymning i stället för den brännande hettan!
Hvilken öfvergång från prosa till poesi! En spansk
kyrka gifver oss en föreställning om den trötte
vandrarens förtjusning, då han, efter att
länge hafva strof vät omkring i öknen, uppnår en
efterlängtad oas, hvarest han kan slå sig ner vid en
af palmer beskuggad källa. I de sydliga länderna
understödjas konstens bemödanden af naturen och
erhålla derigenom en ny betydelse. Den glödande
solhettan och den obevekliga sirocco tränga icke
in i Herrans hus. Såsom en ofantlig med filigrams
betäckt pyramid, omgifven af andra mindre, höjer sig
den vackra och ståtliga katedralen i Burgos från en
oregelmessig terrain. Genom sin skönhet i profiler
och rikedom i detaljerna, som visserligen tillhöra
olika perioder, öfverträffar denna kyrka alla andra
i Spanien. Hvilket storartadt och egendomligt
intryck, denna byggnad gör på åskådaren, kan ej
åskådliggöras genom beskrifning. Då man stiger
öfver tröskeln till vår katedral, tyckes det, som
om dagen med en gång förvandlades till djup natt; men
snart urskiljer man i det genomskinliga half dunklet
konturerna af någon vacker grafvård; helgonbilder,
som stodo i nischer omkring väldiga pelare och under
baldakiner, tycktes skåda,ner på de föga talrika
troende, hvilka såsom förstenade knäböjde på
golfvet. Den götiska byggnadsstilen, denna
form, i hvilken det kristna Europa gifvit luft
åt sin fromma ifver, har i Spanien antagit ett
tittryck af denna nations karakter och historia.
De allvarsamma, dystra gestalterna, huggna i hvit
sten, framställa troget Gamla Castiliens adelsmän,
hvilka äro lika stolta öfver sin fläckfria ära
som sitt okufliga mod. Den dyrbara marmorn, de
prydliga bladverken på minnesvårdarne, de med guld
öfverdragna biskops-stolarne påminna om de dagar,
då Carraras berg, genuesarnes lifliga inbillningskraft
och den nya verldens skatter stodo Spanien till buds.
Då jag en stund fantiserat öfver dessa minnen
från förgångna tider, väcktes jag plötsligen ur mina
drömmar genom ljudet af den nu ur kyrkan vandrande
mennisko-massans fotsteg. En gammal, haltande
sakristan berör sakta min skuldra med sin staf och
förkunnar mig, att, då gudstjensten nu vore slut,
ville han enligt sin pligt visa mig kapellerna.
Konnetabelns kapell är ett lysande verk af götisk
byggnadskonst. Här beundrar man grundläggarens
grafvård och en vacker bild af Leonardo da
Vinci. Kapellanen ledsagade mig genom sju stycken
sådana kapeller, det ena anmärkningsvärdare än det
andra. Efter det jag inom den herrliga ka-
tedralen beundrat dessa sköna minnen af den
götiska byggnadsstilen, betraktade jag templet
äfven utantill. Knappast kan man tänka sig
en mera storartad byggnad, som, oaktadt de
omvexlande formerna, till alla delar bildar ett
så harmoniskt helt. Platsen framför kyrkan är
helt och hållet tom, endast i midten deraf står
en staty af en orolig furste. Eundt omkring finnas
hvalfbågar i ett tillstånd af förfall;
ty de fängsla endast konstnärns uppmärksamhet.
Under arkaderna ser man små handelsbutikur,
hvarest dock ej särdeles många affärer afslutas.
Affärer i Castilien! I de små butikerna är så
tyst och stilla, att man skulle kunna hålla dem för
egyptiska grafvar. Ägaren, sysslolös utsträckt
på disken, liknar en mumie med cigarr i
munnen. En sådan menniskas tillvaro är en
enformig slentrian, som blott emellanåt erhåller
en ringa omvexling genom något uppträde af
följande art. En kund inträder och helsar:
»Ave Maria purissima!» Krämaren blifver liggande på
disken och svarar: »Sin pecado concibida.» Kunden:
»Har ni den eller den saken?» Krämaren, utan att
uppstå: »Gud vet. Yill ni kanske köpa den?
(Paus.) Jag skall strax se efter.» Han
röker ut sin cigarr och börjar derpå att
långsamt söka i boden. Öfverraskad: »Åh,
heliga Maria! Här har jag det!» Kunden: »Hvad kostar
det?» Krämaren: »Gud vet. Yill ni icke vara god
och komma tillbaka i morgon eller öfvermorgon? Då
skall jag säga er det.» Kunden: »Gud bevare er!»
Krämaren, i det han åter lägger sig på disken och
tänder en ny cigarr: »Gud vare med er!» - Då jag
ströfvat omkring en stund, träffade jag på ett
kaffehus, som bar titeln schweiziskt kaffehus.
Hade jag bättre känt Spanien, så skulle jag förut
vetat, att jag kunde göra denna upptäckt.
Schweizaren är en nomadisk varelse, som man
finner, snart sagt, i alla länder. Liksom andra
bergsbygdens söner, söker han sin utkomst, hvarhelst
den står honom till buds, och detta i den ljufva
förhoppningen, att framdeles kunna återvända till
sin fädernedal, för att der i lugn och välmåga
få sluta sitt lif. - Detta tysta, ödsliga Burgos
var fordom Spaniens metropol, medelpunkten för de
iberiska provinsernas enhet. Men kyrkorna förfalla,
klostren stå öde, det gamla slottet har försvunnit,
murarne och befästningarne, dessa vittnen till
lysande vapenbragder, söndergnagas af tidens
tand och gräs växer nu på de gator, hvarest fordom
trängdes en befolkning af fyratiotusen menniskor.
Knappt åtta till tio tusen irra nu såsom skuggor
genom de trånga och krokiga gatorna.
Först emot aftonen, då solen tillryggalagt sin
bana, blifver det något lifligare; befolkningen
strömmar då ut till Alameda. Denna spatsergång
erbjuder en egen blandning af dofter och toner.
De förstnämda uppstiga från aflägsna träsk och
blomstrande rosenhäckar; de sednare frambringas
genom grodornas qväkande och fruntimrens pladdrande.
Stadsbornas oskyldiga glädje stördes snart genom
ett häftigt oväder. Damerna skyndade till
kaffehusen, hvarest de slukade väldiga massor
af is och bakelser, till stort besvär så väl
för matsmältningen som följeslagarne. - Följande
dagen besökte jag citadellet, hvilket föga slog
an på mig, och gjorde derefter en utflygt till
Miraftores i ett slags gammalmodigt åkdon, kalladt
caleso. Denna mördande kärra, hvilken hotade
att sön-derrycka alla mina lemmar, ilade temmeligen
skyndsamt fram öfver en jordsträcka, som den spanska
artigheten i sin öfver-drift behagar kalla en väg;
under den våta årstiden bildar denna en
lergraf, då deremot torkan gifver den en
gestalt, som man kunde anse för en relief af Schweiz.
Miraflores förtjenar dock, att man för dess skull
riskerar sina lemmar. Yi höllo midt på den inre
gården. Sedan vi länge ropat och bultat, visade
sig slutligen en i trasor klädd tjenare, en värdig
väktare öfver denna minnesvård. Genom dystra gångar
och förfallna salar, som skållade för våra steg,
förde mannen oss till kyrkan, hvilken är lika tyst
som de grafvar, hon sluter i sitt sköte. Här höja
sig minnesvårdarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
