Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orm. En berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orm.
En berättelse af Richard Gustafsson.
Djupt ini landet, der skogen stod tät och högväxt, såg
man ett slott, hvars tornspiror höjde sig öfver
ekarnes toppar. Murarne voro grånade af tiden och
väderflöjlarne gnisslade af rost, då de svängde
omkring med vind-pustarne. Men der inne i salarne
var det helt annorlunda, ty väggarne glimrade af
gyllenduk och de mjuka sofforna voro beklädda med
skarlakansröda silkestyger. Borden dignade städse af
läckra rätter och de ädlaste viner flöto i bägare
och kristaller. Natt och dag hördes glädjerop och
skratt tränga ut genom fönstren, ty det ena gästabudet
följde på det andra, och tiden gick under glädtigt
skämt och sång.
Men en af sällskapet var aldrig glad och det var
värden sjelf. Slottsherren var ännu helt ung, men lång
tid hade likväl gått, utan att man sett ett leende
på hans läppar. Med dyster min fattade han bägaren
och tömde den i ett drag, utan att vinet åstadkom
annan verkan på honom, än att rodnaden ett ögonblick
steg upp på hans bleka kinder. Frågade man någon af
det stojande sällskapet, hvarför värden aldrig log,
så fick man till svar, att ännu ingen kunnat utgrunda
denna hemlighet, ty Orm, så hette slottsherren, hade
från sin födelse haft öfverflöd af allt, som annars
utgör målet för menniskors längtan och trängtan. Som
barn fick han sin minsta önskan uppfylld, som yngling
flög han från nöje till nöje och som man ägde han
rikedom nog, att icke behöfva försaka en enda af
lifvets njutningar. Hvarför en så lyckligt lottad
menniska såg dyster och sorgsen ut, kunde ingen
begripa. Och dock låg förklaringen så nära. Detta
sysslolösa lif i öfverflödet hade gjort hans själ
till ett orec^jkjiaos, som ingaf honom fasa i de
ögonblick en inre röst bjöWionom att svara på frågan:
hvad har du uträttat i lifvet? Dessa maningar till ett
bättre gingo dock förlorade, ty Orm ägde icke kraft
att bryta med det förflutna, utan sökte i dess ställe
döfva den frågande rösten genom nya utsväfningar.
Men allting har sin gräns, och den stund kommer,
då nöjets bägare är tömd och den sista bittra
droppen fräter på på lapparne. Då är ledans och
vämjelsens tid. Den stunden var nu inne för
Orm. Dryckeskamraternas skratt ljöd för hans
öra som afgrundsandars hån, och när en förförisk
qvinno-gestalt vid hans sida lindade sin mjuka arm om
hans hals, kände han en rysning, som om en slingrande
ödla smög sig intill honom. Hans hjerta fylldes af
ett tärande förakt för alla och allt, och en plågande
känsla af trötthet tyngde öfver hela hans varelse.
"Slå i! din bägare töm!
Var glad och sorgerna glöm!"
skrålade kamraterna vid bordet och höjde sina bägare.
"Svällande som din flickas läppar röda Drufvor ej
ens i Spaniens dalar glöda!"
hviskade sirenen vid Orms sida och lät sin varma
andedrägt spela på hans kind; men Orm stötte henne
bort och slungade silfverbägaren utåt golfvet.
Då reste sig alla, som deltogo i det nattliga gillet,
och blickade med förvåning på värden, ty sådan
hade de aldrig sett honom förr. Hans kinder voro
hvita som döden, och ögonen liksom sjönko tillbaka
i sina hålor. En förfäran kom öfver alla, ty Orm
var hemsk att skåda, och inom kort stod salen tom
på gäster. Vännerna lemnade de halftömda kannorna,
och nöjets prestinnor svepte in sig i sina mantlar
och skyndade bort. Bullret af den borttagande skaran
blef med hvarje ögonblick allt otydligare, och snart
var det så tyst i slottet, att ljudet af de gnisslande
väderflöjlarne hördes ända in i salen.
Orm satt ännu orörlig och såg på ljuslågorna,
som fladdrade för luftdraget, ty man hade lemnat
dörrarne öppna. Orediga bilder trängdes i hans själ
och upplöste sig i vilda fantasier. En bild återkom
dock städse och med allt större klarhet. Det var en
bergsklyfta långt borta i skogen, dit han en
gång förirrat sig under en jagt. Första gången han
stod vid den gapande afgrunden och såg ned i mörkret,
hade hos honom vaknat den tanken, att om han en gång
ville sluta sitt lif, innan döden sjelf villigt kom,
så skulle han störta sig ned i klyftan, dit intet
menskligt öga mer kunde nå honom. Orm tyckte sig
åter stå på den skarpa klippspetsen, spejande ned i
djupet. Då hörde han der nere en hviskande röst, som
sade, att han blott behöfde taga ett steg framåt, för
att göra slut på de gnagande qvalen. »Ja, jag vill!»
utropade Orm, och i det samma vaknade han upp ur sin
slummer.
Ljusen hade brunnit ned i sina pipor, men solen lyste
i stället in genom fönstren. När dess första stråle
träffade Orm, steg han upp och kallade på en af sina
tjenare, w Sadla min häst!» befallte han, och en kort
stund derefter red han ensam inåt skogen. Till att
börja med sporrade han sin springare, så att djuret
for af som en stormvind och gnistorna flögo omkring,
när de jernskodda hofvarne slogo mot stenarne. Men
kort derefter saktade hästen sin fart, ty han kände
icke längre ryttarens sporrar, och tyglarna hängde
lösa. Vägen gick genom en leende dal, och just som
Orm kom fram till skogsbrynet, höll han in sin häst
och stannade.
Helt nära, der Orm stannat, låg en liten stuga,
skuggad af några fruktträd, och rundt omkring
boningen växte liksom en gördel af blommor. Uppe på
taket satt huskatten och såg så förnöjd ut, när han
sträckte sig i solen. På en bergklint hoppade ett
par getter högt af fröjd öfver det präktiga betet
mellan stenarne, och framför dörren lekte några små
barn i all oskuld. Husfadern stod vid husgafveln och
arbetade, under det han sjöng, så att det gaf eko i
skogen. Det var den skönaste tafla af fridfullhet och
förnöjsamhet, Orm kunde icke slita sina blickar från
denna bild af stilla lycka, och till sist steg han af
hästen, för att gå fram till stugan. Husfadern gick
honom till mötes, men då Orm såg honom, stannade han,
och vredens moln stego upp på hans panna. Orm hade
en gång förr sett denne man uppe vid slottet och då
frågat honom, hur han med sina ringa vilkor kunde
vara så glad och lycklig.
»Jag har en rikedom, som icke ni äger, herre», hade
landtmannen svarat.
»Och hvilken då?» frågade slottsherren.
»Ett rent samvete», svarade mannen och fortsatte sin
väg.
Detta svar förtröt Orm, och han befallde genast sin
fogde att jaga bort den frimodige landtmannen från
gården; men fogden hade icke utfört hans befallning,
och derför vaknade Orms vrede nu upp på nytt.
»Du vågar trotsa mig!» utropade han och stampade
otåligt i marken. »Men jag skall straffa dig, så sant
jag heter Orm!»
Landtmannen stod lugn, utan att svara.
»Innan solen går upp i morgon, skall du och de dina
vara långt härifrån. Och sedan kan du lefva lycklig
i skogen med din rikedom.»
»Se på mina små och betänk er, herre, innan ni begår
en ond gerning, ty det finns en Gud, som dömer öfver
oss alla. Belasta icke ert samvete med större skuld,
än ni redan bär.»
Då Orm hörde dessa ord, stegrades hans vrede till
raseri, ty han trodde icke på en straffande Gud och
hörde i landt-mannens ord endast en hotelse. Han höjde
sin händ mot den förmätne, men i samma ögonblick
öppnades dörren och landt-mannens äldsta dotter
skyndade fram och kastade sig för godsherrens fötter.
»Förbarmande S» ropade hon och sträckte bedjande upp
sina händer. »Var mild och god, och vi skola alla
bedja för din lycka.»
Då Orm såg in i den sköna flickans stora, tårfyllda
ögon, rörde sig något i hans bröst, och han sänkte
sin arm. Vreden lade sig liksom mot hans vilja,
och han sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
