Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLI. Academia Carolina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––162
så att landsens ungdom der må hafva tillfälle sig i
studier och bokliga konster att öfva och formera.»
Dermed tycktes saken vilja stanna, och Bernhard
Oel-reich, han, som så modigt arbetat och fortfarande
ville arbeta för den samma, måste tillstå för sig
sjelf, att framtiden visade sig föga ljus för hans
önskningars fullbordan. Dock upphörde han icke att
arbeta derför, och händelserna gestaltade sig på ett
besynnerligt sätt till hans förmån. Han hade predikat
några gånger under riksdagen, och som han var rikt
utrustad med både naturens och andans håfvor, så
gjorde den skånska presten ett stort uppseende, och
tilloppet af åhörare förökades alltjemt. Loforden om
honom hunno upp till hofvet, och riksenkedrottningen,
hon, som förde ordet i sin sons förmyndareregering,
befallde honom att predika för sig på slottet. Dermed
var Oelreichs lycka gjord. Han kallades till Hedvig
Eleonoras första hofpredikant och biktfader. Såsom
sådan qvarstannade han i hufvudstaden efter riksdagens
slut så väl under 1664, som under det påföljande
året, resande gång efter annan mellan sitt pastorat -
Åsum och Skepparslöf i närheten af Christianstad -
och Stockholm. Härunder fick han tillfälle att så
väl med riksenkedrottningen som med deras excellenser
riksförmyndarne samtala om hvad som fiamför allt låg
honom om hjertat, upprättandet af Lunds akademi. Men
det tycktes vara att tala för döfva öron.
Då blef han en Söndag - det var den 15 Oktober l
665 - sedan han predikat på slottet, bjuden till
middag hos rikskansleren, grefve Magnus Gabriel De
la Gardie. Många förnäma herrar voro närvarande,
och midt under måltiden vände sig rikskansleren
till hofpredikant en och frågade, »hvar han och
flere skånska predikanter vunnit sin lärdom?» -
»I Köpenhamn!» svarade Oelreich, och rikskanslern
sporde ytterligare, »huru nu dermed förhölle sig,
sedan Skåne kommit under svenska kronan.» Oelreich
svarade, att det stod illa till dermed. »Efter
ungdomen icke fick resa till Köpenhamn», sade han
»så är nästa vägen till Greifswald, men till följd
af de ringa fordringarne der, rände nu för tiden
unga menniskor från skolan och sökte den akademiska
friheten, hvarföre, likasom en omogen frukt är sur
och stygg, så är icke mycket af sådana idioter att
förvänta. Och derföre fruktar jag, att barbariet skall
inbryta öfver Skåne, ty dessa menniskor begifva sig
genast åstad och löpa på predikstolen, antingen de
äro dertill värdiga, eller icke,» - »Sanningen att
säga» sade rikskansleren »ser jag dock icke, hur
detta skall förhindras», stödjande sig på det ringa
bifall saken rönt på riksdagen. Oelreich inföll då,
»att enda medlet vore en tillåtelse att få studera i
Köpenhamn.» Rikskansleren betänkte sig nu länge och
framkastade, att de från Skåne kunde besöka Upsala,
men sade slutligen, »att en akademi i Lund vore
omöjlig att inrätta af brist på medel.» - »Medlen»
svarade Oelreich med värma »medlen skola nog finnas,
Gud uppväcker nog den, som utfinner dem, blott
konungen är med om saken!» Sedan samtalades länge
härom, men slutligen sade rikskansleren: »välan,
kunnen j gifva förslag till medlen, nog skall jag
öfvertala konungen, att j fån en academia.»
Nu var det ljus dager igen. Oelreich tog sig saken an
med vanlig kraft och oförtrutenhet, ehuru tungt det
var att arbeta, helt och hållet öfverlemnad åt sig
sjelf. Ty då han vände sig till sin förman, biskop
Winstrup, med anhållan om råd och hjelp och under
förespeglande af prokanslers fullmakt för honom,
afvisades han med hån och förakt. »Han kunde ej
begripa, hur Oelreich kunde vara så galen att tro,
det de svenska skulle så gynna vetenskaperna, att de
ville inrätta en akademi i Lund, och han beklagade
inför Oelreichs svågrar, hvilka framförde dennes bref,
att deras syster skulle vara så förrådd med honom,
som han aldrig förr trott skulle vara så galen.»
Oelreich var således alldeles ensam om det vigtiga
arbetet. Men han tröttnade icke och visade sig vara
förtroendet fullt vuxen. Inom tre månader var allt
förberedande arbete färdigt, både fundation, donation,
privilegier, konstitutioner och löningsstat. Det är
dervid att märka, att de svårigheter, som mötte från
biskop Winstrup, icke voro de minsta att öfvervinna,
och man kan icke annat än förvånas öfver
den låghet och uselhet, hvartill den gamle mannen
kunde nedlåta sig i sitt hat mot den underordnade,
men af regeringen och företrädesvis af rikskansleren
så högt uppburna presten i Åsum.
Julaftonen år 1665 satt Oelreich vid sitt skrifbord,
sysselsatt med utarbetandet af den predikan, som han
följande dag skulle hålla inför hofvet. Klockan var 4
på eftermiddagen, då dörren öppnades och en kanslist
inträdde, åtföljd af tvenne af kanslivakten. De
framburo till honom ett fat, hvarpå lågo några
skrifvelser, och då han såg närmare efter, fann han,
att det var alla dokumenterna till den blifvande
akademien. Ännu mer stegrades hans öfverraskning,
då han till sist upptog sin egen fullmakt att vara
prokansler vid samma akademi, undertecknad samma
dag. Detta erkännande af hans förtjenster kunde
icke annat än glädja mannen, hvilken utom allt
obehag och alla förföljelser, för hvilka han varit
och fortfarande var utsatt från biskop Winstrups
sida, äfven måst sätta sig i en betydlig skuld,
både för sitt uppehåll i Stockholm och akademiens
befrämjande. Det faller också af sig sjelft, att detta
utnämnande af en jemförelsevis obetydlig prestman
till prokansler, med förbigående af stiftets biskop,
skulle i hög grad uppreta denne.
Dokumenterna och prokanslersfullmakten utgjorde
dock-icke akademien. Ännu återstod mycket och svårt
arbete, och hela året 1666 gick till ända, innan man
kunde tänka på, att den akademiska verksamheten skulle
taga sin begynnelse. Till dessa åtgärder hörde bland
annat att förfoga öfver lediga och ledigblifvande
kapitalgods, att taga i besittning lediga
»resi-dentier» för blifvande lärare och studenter,
att anskaffa föreläsningsrum och sessionsrum för
consistorium och de särskilta fakulteterna. Svårast
var måhända att anskaffa lämpliga professorsämnen
till det nya universitetet, och sannolikt hade detta l
bemödande mött vida större hinder, om icke saken förts
af en man med så vidsträckta personliga bekantskaper
bland Europas lärde, som Bernhard Oelreich hade
förvärfvat sig under sina inånga utländska resor.
Oelreichs utnämnande till prokansler var naturligtvis
rikskanslerns verk. Redan en månad efter den
betydelsefulla middagen var ärendet före i rådet
och tyckes der ej hafva mött synnerliga hinder den
gången. Riksrådet Björneklou visade, att inrättningen
ej skulle komma »gravera kronan med mera än 2000
rdr», och föreslog redan då den blifvande akademiens
kansler, hvartill riksamiralen grefve G. O. Stenbock
utnämdes. Under förra hälften af det följande året,
1666, förekommer frågan blott ett par gånger i
rådet. Riksdrotset, grefve Per, ville hafva den
förlagd till Jönköping, men rikskansleren talade
till förmån för Lund och hade mycket motstånd
ät t bekämpa, innan han lyckades drifva verket
igenom. Äfven Upsalaprofessorerna satte sig emot den
nya akademiens inrättande, fruktande, att studenternas
antal i Upsala derigenom skulle aftaga. Grefve
Magnus Gabriel gaf dem det värdiga svaret, »att
gjorde de sin flit, skulle de icke behöfva tvifla
att få åhörare.» Han anförde detta i rådet den 17
Oktober/ 1666 och slutade med | att uttala den
åsigten, »att det skulle gagna Upsala akademi |
att hafva en medtäflare.» Följande dagen fattades
verkligen ett formligt beslut i frågan, men redan i
November visa rådsprotokollen, att frågan hölls öppen,
som om intet beslut olifvit fattadt. Först den 12
November kan beslutet anses som afgjordt och den 19
December utfärdades »fundations-diplomet». Rörande
den märkliga motsägelse, som visar sig härutinnan
och deruti, att de akademiska fundations-dokumenterna
lemnades Oelreich julaftonen året förut, finnas inga
upplysningar i tidens handlingar.
Emellertid var med året 1666 frågan fullständigt
afgjord, och under loppet af år ] 667* utnämdes
största delen af professorerna, bland hvilka vi
äfven finna den verldsbekante Samuel Pufendorf,
förut professor i Heidelberg.
Carlsdagen den 28 Januari 1668 invigdes den nya
akademien med mycken ståt och högtidlighet. Enligt en
beskrifning, som förvaras å universitetets bibliotek
och är författad af en bland professorerna, varade
festligheterna fem dagar, börjande med den 27 Januari,
då generalguvernören öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
