Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 241.) - Ett Johanniterkloster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Bästa onkel!»
»Kommer du nu med din onkel igen? Uppriktigt sagdt,
så kan jag inte rätt förlika mig med titeln af onkel, ty den
gör, att jag tror mig vara äldre, än jag verkligen är.»
De båda herrarne gingo in i arbetskabinettet och Alma
ämnade gå upp på sitt rum, då betjenten kom in och
lemnade henne ett bref. Hon såg på stilen och skiftade hastigt
färg. Derpå skyndade hon in till sig, och sedan hon stängt
dörren, bröt hon brefvet och läste:
»Fröken Alma!
»Länge har jag betänkt mig och många bref har jag rifvit
sönder, innan mitt beslut stod fast att skrifva till er. Dessa
tre månader, som förflutit, sedan jag sist talade vid er, hafva
varit mig en hård pröfning, och bittert har jag känt
saknaden att icke få vara vid er sida, som förr i den lilla
vindskupan.
»En gång har jag återsett er, sedan ni kom till presidenten.
Det var en solig dag på Djurgården. Ni såg icke mig, då
ni ilade förbi uti den präktiga slädan, men jag följde er med
mina blickar, så länge en skymt af er var synlig. Presidenten,
som satt vid er sida, är måhända en god menniska, men det
föreföll mig dock, som om jag hatade honom, ty det är han,
som röfvat min lycka ifrån mig. Jag frågar ofta mig sjelf:
skall icke Alma i sin nya verld glömma bort konsten och
konstnären? Men nej, så kan, så får det icke ske! Blotta
tanken på en sådan olycka förkrossar mig.
»Jag behöfver icke säga er, hur mitt hjerta brinner för er.
Ni vet mer än väl, att ni har mitt lif i er hand, min lycka
eller min olycka. Hoppet hviskar till mig, att det är lyckan,
som ni vill beskära mig. Ack, jag skall bära er på mina
händer, jag skall tänka och handla blott för er, och tillsammans
skola vi lefva för kärleken och konsten.
»Hur länge skall jag vänta på denna salighet? Skall
pröfvotiden blifva lång? Låt mig få veta det och, än mer,
låt mig få se och tala med er! Begär jag kanske för mycket?
Ack, så säg mig det, och jag vill öfva mig i tålamodets svåra
dygd. Men skrifva till mig, måste ni, ty er tystnad skulle
bringa mig till förtviflan och göra mig till den olyckligaste
af alla varelser. Nej, bort denna tanke och lys för mig, du
hoppets ljusa bild, som påminner mig om den tid, då Alma
satt vid min sida, då hon smålog mot mig och sade, att hon
hellre ville göra mig lycklig, än olycklig.
»Jag väntar ert svar, och hvarje dag, som går förbi, innan
jag får veta er tanke, är mig en pina. Låt mig derför icke
vänta länge, utan återgif mig snart mitt lugn, med några rader
från er hand till er af själ och hjerta tillgifne
Anton.»
Alma lät handen, som höll brefvet, sjunka ned i sitt knä
och satt länge orörlig. Hon var blek och upprörd, ty brefvets
innehåll hade gjort ett djupt intryck på henne. En mängd
olika tankar rörde sig inom henne och korsade hvarandra i ett
brokigt virrvarr; men slutligen blefvo bilderna klarare, så att
hon kunde uppfatta dem, hvar och en för sig, då de tågade
förbi hennes inre syn. Hon tänkte åter på den flydda tiden,
då hon i vindskupan arbetade för sitt bröd, och hon kom väl
ihåg, hvem det var, som då med varmt intresse ville befrämja
hennes väl. Med oegennyttig glädje hade han följt henne, då
lyckans sol började stiga, och månget trösteord hade han
hviskat till henne, då hon förtviflade i sorgens natt. Alma
kände, att hon var skyldig honom tacksamhet, ja, hon trodde
sig också värdera honom nog högt, för att kunna blifva hans
maka; men det låg beräkning i hennes karakter, och den bjöd
henne, att hellre låta Anton förtvifla, än att med ett
penndrag offra den säkra lycka, hon njöt, för en oviss och
äfventyrlig framtid.
Alma var ingen romanhjeltinna, utan en qvinna, som
beräknade följderna, innan hon tog ett afgörande steg.
Presidenten hade låtit henne förstå, att om hon en gång ville göra
allvar af sina planer på teatern, så skulle hon icke mer finna
en beskyddare i honom, utan måste hon då lita blott på sig
sjelf. Deremot, om hon nöjde sig med att vara primadonna
i hans salonger, skulle ingenting fattas henne, och hon kunde
vara säker om ett briljant parti. Derför, när hennes hjerta
nu bjöd henne att skrifva ett gynnande svar till Anton, så
föll pennan ur hennes hand vid tanken på, att hon då måste
afsäga sig all denna lyx, hvarvid hon nu åter blifvit van, och
att det vore ovisst, om hon någonsin sjelf som artist skulle
kunna förskaffa sig dessa rikedomens behag, som nu blifvit
henne ett behof.
Från Anton gingo hennes tankar öfver till doktor Göran,
och hon upprepade för sig sjelf det samtal, hon nyss haft med
honom. Hur förändrad hade han icke blifvit, och hvad kunde
väl orsaken vara, om icke, att hans hjerta sökte hennes? Den
varma blicken och det sympatetiska uttrycket i hans röst
talade ju högt för, att så var. Sjelf hade Alma från första
stunden af sin bekantskap med doktorn funnit behag i hans
personlighet, men den glädje, hon erfarit, då hon såg honom
bortkasta likgiltighetens mask och öppet visa henne sin
hyllning, var icke annat än tillfredsställd fåfänga och stolthet
öfver, att hon lyckats i sina bemödanden att förvandla doktorns
köld till värme.
Nu började hon att sammanbinda sin framtid med tanken
på honom. Han var en af hufvudstadens mest omtyckta yngre
läkare, och presidentens skämtsamma »min herr professor»
kunde snart blifva verklighet. Alma såg redan helt nära en
vacker våning, der hon styrde och ställde som professorska.
Men Anton? hviskade i det samma en röst i hennes inre.
Alma såg länge på brefvet i sin hand; hon steg upp och
lade papperet i en låda, och då hon stängde den, suckade hon:
»Stackars Anton!»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
