Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIV. Sverige och Frankrike, med anledning af tvenne skådepenningar från vår storhetstid. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan Gyllenstjerna, »att den hjertkramp, hvaraf
konungen besvärades, till stor del var vållad af
freden i Celle».
Lifligast framträder dock Ludvigs både ordhållighet
och hånande öfvermod i underhandlingarne med
Brandenburg, hvilken makt nu, jemte Danmark, var den
enda, som återstod, af Sveriges fiender. Redan när
man började inse, att freden skulle slutas mellan
Frankrike och Holland, sökte den brandenburgske
kurfursten Fredrik Wilhelm, grundläggaren af den
preussiska monarkien, som i historien vanligen kallas
»den store kurfursten», begagna sig af de till följd
deraf förändrade förhållandena och göra sig dem till
godo. Framför allt ville han komma i besittning af
det svenska Pommern, och han öppnade på våren 1678
i största hemlighet underhandlingar med Ludvig,
erbjudande enskilt freds- och bundsförvandtskap,
om Ludvig ville gå hans önskan i afseende på Pommern
till mötes. Ludvig svarade nej och bekantgjorde till
och med den hemliga underhandlingen för kurfurstens
bundsförvandter; men Fredrik Wilhelm afstod icke
från sitt försök, utan erbjöd på sommaren nya,
ännu fördelaktigare vilkor, äfven en betydlig
penningsumma. Han erhöll samma svar: »Konung Ludvig
sätter sin ära uti, att Sverige skall återfå alla
sina besittningar.»
Kurfursten var envis, men den franske konungen
stod också fast vid sitt uttalade ord och visade
snart äfven i handling, att han uttalat det på
fullt allvar. År 1679 finner man honom utfärda
förklaringar till kurfursten, som till och med smaka
af befallningar, utgångna från en öfverherre. Så
heter det, »att, om kurfursten icke hade inom loppet
af Mars, på de af konung Ludvig föreskrifna vilkor,
slutat fred med Sverige, skulle Frankrike infalla
i kurfurstens länder, först i Cleve och sedan i
Brandenburg». Man kan tänka sig kurfurstens harm. Dock
förstod han konsten att svälja sin vrede och skickade
ännu sändebud till Ludvig, för att vinna honom, och
genom honom Pommern. Finge han behålla detta svenska
Pommern, som han eröfrat, ville han till Ludvig
afträda sina besittningar vid Rhen och erbjöd sig till
och med att rösta på en fransk prins till kejsare. Men
Ludvig upprepade sitt gamla svar. »Nej!» sade han,
»jag har satt min ära i pant, att Sverige skall
återfå alla sina förlorade länder», och hans minister
Louvois tillade med hela tyngden af en diplomats lugn:
»Om kurfursten icke antager våra vilkor, så skall
franska hären inrycka i hans land och borttaga Minden,
Halberstadt och Magdeburg och slutligen framtåga mot
Berlin, och vi skola sannerligen icke föra kriget så,
som svenskarne förde det vid Fehrbellin.»
Slikt kunde kurfursten icke underkasta sig. Han
skummade af harm och skrek öfver den orättvisa
behandling, han rönte, samt lät utgifva en mängd
ströskrifter, hvari han inför Europa sökte ådagalägga
den himmelsskriande rättskränkning, som han måste
lida. Intet hjelpte. När han icke ville säga ja till
Ludvigs uttalade vilja, så inbröt franska hären i
Cleve, och nu måste Fredrik Wilhelm beqväma sig att
öppna fredsunderhandlingar. Dessa fördes i S:t Germain
vid Paris, och, såsom naturligt var, sökte kurfursten
på hvarje upptänkligt sätt vinna all möjlig fördel och
prutade emot vid hvarje punkt. Men ju mer han prutade,
desto längre gick den franska hären framåt och desto
närmare trängde kanondundret till hjertat af hans
land. Redan ryckte fransmännen mot Minden och hade
der slagit en betydlig styrka, som skickats dem till
mötes från Brandenburg. Då afslöts stillestånd. Det
var i Mars 1679, och vid midsommarstiden slöts freden
på de vilkor, som Ludvig föreskrifvit.
Det var en svår stund för kurfursten att underteckna
denna fred, och han utropade dervid: »Jag önskade,
att i denna stund icke kunna skrifva!» samt upprepade
en vers ur Virgilius:
"Måtte en dag ur mitt stoft en mäktig hämnare uppstå!"
Vi, som på afstånd och i lugn kunna öfverskåda
förhållandena och bedöma dem, kunna icke annat än
medgifva, att Frankrike här visade en stolthet och
ett öfvermod, som voro lika odrägliga för den uppåt
sträfvande kurfursten, som för
den svenske konungen, hvars talan det förde. Ställa
vi vid sidan af denna förödmjukelse för den store
kurfursten, hvad Frankrike nu måst utstå i kriget mot
hans ättling, så måste man tillstå, »att en mäktig
hämnare uppstått ur hans stoft».
Men, såsom vi nämde, den beskyddade fick också sin
dryga del af Frankrikes öfvermod. Det var helt och
hållet Ludvig, han och ingen annan, som i S:t Germain
uppgjorde freden. Det låter underligt, ja, otroligt,
men det är fullkomligt sant, att hvarken de svenska
sändebuden i Paris eller den svenska regeringen i
Stockholm erhöllo kännedom om hvad som förhandlades
i S:t Germain. Ludvig XIV uppträdde i allo såsom
Sveriges förmyndare, fordrade, medgaf och beslöt, –
och dermed måste Sverige låta sig nöja. Det återfick
alla sina tyska besittningar, med undantag af en liten
sträcka på andra sidan Odern. De svenska sändebuden
gjorde, när de ändtligen fingo nåden att få kännedom
om fredsvilkoren, en insaga mot denna punkt, men
ingen brydde sig derom.
Och ända till slutet fortfor Ludvig i sitt för
Sveriges sjelfständighet kränkande uppförande. Det
danska kriget, det enda, som nu återstod, afslutades
på samma sätt som det brandenburgska, ehuru här
måhända öfvermodet framstack på ett ännu mer
retsamt sätt. Carl XI hade förmått Danmark till en
särskilt underhandling i Skåne, der Frankrike och
Sachsen uppträdde som medlare. Det var i Lund,
som dessa underhandlingar förehades. Men, utan
att bekymra sig derom eller det stötande i sättet,
öppnade Ludvig särskilta underhandlingar i Paris
för Sveriges räkning, och här afslöts egentligen
freden. Då Danmark gjorde svårigheter – det ville
nämligen behålla åtminstone Landskrona och Helsingborg
i Skåne – förklarade Ludvig, att hans härar skulle
tåga mot Danmark, om icke freden var undertecknad
den 1 September. Den undertecknades den 2 September
i Frankrikes och Sveriges namn. Underhandlingarne i
Lund fortsattes för skenets skull, och freden afslöts
den 26 September.
Man må ej undra på, om af allt detta i Carls själ
föddes ett missnöje med Frankrike, som sedermera
aldrig utplånades och utöfvade inflytande på
riktningen af hans politik för framtiden. Likaledes
torde man finna, att hvad som afbildades på
minnespenningen af detta år 1679, äger sin fulla
mening. Sverige var tryggt för sina eröfringar,
tryggt genom Frankrikes beskydd.
Men förhållandena skiftade om på ett underbart
sätt. Det dröjde icke så synnerligt länge, så rasade
åter kriget i verldsdelen alla hörn, det stora
spanska successionskriget i vester och det stora
nordiska kriget i öster. Ludvig XIV regerade ännu i
Frankrike, men på Sveriges tron satt Carl XII, och
han hade öfvervunnit Danmark, öfvervunnit Ryssland,
öfvervunnit Polen och stod med sin segrande här i
Sachsen, det var år 1707. Då kommo sändebud, det ena
efter det andra, från den för 30 år sedan så stolte
och öfvermäktige Ludvig och anhöllo om hjelp. Hans
fiender hade slagit hans härar gång på gång, och
nu inföllo de i södra Frankrike och hotade Toulon,
och faran var öfverhängande för Ludvig.
Hans sändebud begärde af Carl, att han skulle vända
sina segrande vapen mot kejsaren, och de skulle göra
sitt yttersta för att vinna detta mål, hvarföre de ock
medförde penningar att dermed vinna Carls förnämsta
minister Piper för planen. Carl hade emellertid
upprepade gånger förklarat, att han i Tyskland ville
iakttaga fullkomlig neutralitet och hade dessutom sin
uppmärksamhet riktad åt ett helt annat håll. Likväl
ville han rädda Frankrike från fullkomlig undergång
och fann äfven utväg dertill. Bland Frankrikes fiender
befann sig hertig Victor Amadeus af Savoyen, en slug
och mäktig herre, som sträfvade uppåt likt Fredrik
Wilhelm af Brandenburg. För denne hertig lät nu Carl
i största hemlighet tillkännagifva, att, om hertigen
bidroge till eröfrandet af Toulon, skulle Carl genast
angripa den tyske kejsaren, hvarigenom kriget torde
få en helt annan vändning och alla de fördelar,
som hertigen dittills vunnit, gå förlorade.
Den italienske hertigen insåg, att han verkligen
lopp fara, om den svenske konungen gjorde allvar
af sin hotelse – något, som icke syntes otroligt,
när man tog i betraktande det stolta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
