Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIV. Sverige och Frankrike, med anledning af tvenne skådepenningar från vår storhetstid. St. - Arla och Serla. Wilhelmina. - Makrillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språk, Carl just vid denna tid förde mot kejsaren,
äfvensom att han lät svenska rådet i Stockholm
öfverlägga om, huruvida han icke borde vända sina
vapen mot katolikerna i Tyskland – hertig Victor
Amadeus besinnade, hvad som var hans verkliga fördel,
och huru han nu ställde till, men belägringen af
Toulon visste han göra om intet. Kejsaren och de
öfriga bundsförvandterna härmades högeligen deröfver,
men Frankrike var den gången räddadt.
Och nu präglades den andra minnespenningen. Det
götiska lejonet hade blott med att utsträcka sin ram
varit Frankrike och dess konung till skydd. Derför
passade det väl att sätta dess bild öfver den
franska tuppen och liljan såsom svar på skymfen af
år 1679. Men huru bitter och svår att smälta än denna
var, förgäter man den dock halft
om halft för ordhållighetens skull, när man med
fredssluten 1679 jemför de freder, som slötos efter
Carl XII:s död. Äfven då yttrades stolta ord till
Sverige, att det icke skulle förlora en fotsbredd
land, om det ville göra en uppoffring till den,
som uttalade de präktiga löftena. Det var England,
och Sverige följde rådet och litade på löftena, men
Englands konung, som till följd deraf vann Bremen och
Verden, glömde sedan sina löften, och afträdelsen
af dessa länder blef blott begynnelsen till de
afträdelser, som derefter följde till Brandenburg
– eller Preussen, såsom det då hette – och till
Ryssland. De stolta orden voro de samma så väl från
England, som från Frankrike, men de förblefvo blotta
ord från det förra, under det att det sednare ställde
visserligen egenmäktig, men dock kraftfull handling
bakom sina.
St.
Arla och Serla.
Natten ju, i tidens början, älskad blef af dagens Gud,
Som sin gyllne mantel bredde kring dess mörka perleskrud;
Och sin kärleks tjäll de byggde fjerran öfver himlens rund:
Tvenne döttrar blefvo frukten af det lyckliga förbund.
Arla kallades den ena. På sin far hon bråddes mest:
Liksom han en strålig mantel hon vid mjella skuldran fäst;
Kjorteln, med demanter sållad, glittrar uti solens glans;
Från azurblå gördeln faller purpursläp, med gyllne frans.
Rosor pryda hennes lockar, gula, såsom solens guld;
Kinden lågar, klart är ögat, munnen leende och huld;
Och hon renar med sin anda och hon lifvar med sin blick:
Makt att väcka all naturen hon utaf sin fader fick.
Serla kallades den yngre af de sköna systrar två.
Äfven hon bär släp af purpur och med gyllne ränder på;
Eljest ifrån fot till hufvud är hon klädd i rosenrödt –
Diamanter hon dock icke på sin skira drägt har strött.
Skön hon är, ja, skön till tjusning, mest dock lik sin mörka mor,
Med ett svall af svarta lockar, under svart och brandgult flor.
Svalka sprider hon kring nejden, svalka öfver berg och dal,
Tänder sist små stjernelampor uti himlens blåa sal.
Arla föregår sin fader på hans ljusa himlastig;
Serla, modrens ljufva älskling, till dess sköte smyger sig.
Arlas boning är i öster, Serla ses i vester bo;
Arla väcker hvarje väsen, Serla vaggar dem till ro.
Och de följa oss, de båda, på vår dunkla lefnads lopp:
En bebådar lugn och hvila, en ger mod och nyfödt hopp;
En i solens strålar dansar, med en blomsterstaf i hand,
En ett sorgflor sakta breder öfver skog och haf och land.
Hulda genier! er till ära, jag min lyra strängat har.
Er min helsning, er min hyllning, himlaburna systerpar!
Blicken på mig, en i sender, lyssnen vänligt på min sång,
Och när strängaspelet brustit, blicken på min graf en gång!
Serla! när min andes trötta vingar en gång hvila få,
Svep dig i din bästa mantel utaf guld och purpur, då.
Arla! när de blifvit lösta, jordelifvets trånga band,
Möt mig, du, och visa vägen till mitt rätta fosterland.
Wilhelmina.
Makrillen.
Större delen af de taggfeniga fiskarne vistas i
hafven, särdeles de under den lägre breddgraden
belägna; dock finner man dem äfven i sötvatten,
der t. ex. aborren trifves alldeles utmärkt. Alla
till slägtet hörande fiskar äro utan undantag att
betrakta som röfvare, ja många äro ytterst glupska och
mordgiriga tingestar, – flera det oaktadt värderade
såsom menniskoföda.
Bland de här ifrågavarande fiskarne utmärker sig just
i detta sednare hänseende makrillen, med en glatt,
långsträckt kropp, betäckt med utomordentligt små
fjäll; ryggen af en metallartad vacker blå färg, med
mörka strimmor; hufvudet ofvantill blått, med svarta
fläckar; kroppen i öfrigt af en silfver- eller snarare
perlemor-artad hvit färg; ryggfenorna åtskilda.
I nästan alla haf finner man makrillen. Den uppträder i
sällskaper af ett oräkneligt antal individer. Enligt
äldre naturforskares utsago tillbringa de vintern i
Ishafvet, der de ligga med hufvudet nedsänkt i gyttja
och tång. Vid vårens annalkande bryta de upp mot söder
och passera då i närheten af Island, Skottland och
Irland samt begifva sig upp åt Atlantiska Hafvet;
här dela de sig i tvenne afdelningar, af hvilka
den ena utsträcker färden förbi Portugal, för att
inträda i Medelhafvet, under det den andra intränger i
Kanalen; här visar den sig i Maj månad vid kusterna af
Frankrike och England, i Juni månad utanför Holland,
går vidare upp genom Skagerak och Kattegat samt
sedermera upp åt Östersjön.
Så påstod man åtminstone förr, men nyare naturforskare
afvika något från förutnämda antaganden; de anse,
att det förhåller sig med makrillens vandringar
liksom med sillens, och att förstnämde fisksort,
liksom den sednare, under vintern allenast drager
sig tillbaka till de djupare delarne af hafvet,
vid hvars yta man ser den uppträda om våren. Man
anmärker, att om makrillen komme från polarhafven,
man då skulle se den vid Orkadiska Öarne, innan
den visar sig i Kanalen, samt i Kanalen förr än den
blifver synlig i Medelhafvet; men fisket börjas i
sistnämda haf vid samma tid som i Kanalen, om icke
tidigare. Dessutom påstår man, att hvarje haf har
sina särskilta makrillsorter.
Det är i synnerhet under Juni och Juli månader
makrillfisket bedrifves med synnerlig fördel i
Nordsjön och Atlantiska Hafvet. Redan i April månad
anträffar man visserligen makrillen, men den är då
liten och af föga värde; under förstnämde månader är
den bäst och talrikast. Under September till December
anträffas äfven små individer af makrillslägtet,
hvilka anses vara helt unga, dock är detta förhållande
mera sällsynt. Makrillstimmens gång är emellertid
ganska oregelbunden, och fiskrarne anse den mycket
beroende af stormarne.
Som makrillarne äro ganska glupska, kasta de sig öfver
hvarje slags lockbete och inträda lätt i de giller,
man utställer för dem. På ställen, der de större
makrillstimmen framgå, betjenar man sig merendels af
nät, beräknade efter storleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
