Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXII. Carl Gustaf Wrangel. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wrangel lopp snart åter ut och mötte De Geers nya
holländska flotta den 5 Oktober samma år vid Kalmar,
hvarefter han med denna samlade styrka begaf sig mot
Femern, för att der uppsöka den danska. De funno
henne der mycket riktigt, och den 13 Oktober stod
den lysande sjödrabbning, som slöt med den danska
flottans förstöring. Wrangel syntes nu utanför
Köpenhamn, men begaf sig snart derifrån till Wismar,
för att öfvervintra. För följande året hade Wrangel
stora planer om danska sjömaktens fullständiga
tillintetgörande, hvilka likväl ej kommo till
verkställighet på grund af freden i Brömsebro.
Wrangel begaf sig nu, i egenskap af
riks-fälttygmästare, öfver till Tyskland med en
ansenlig förstärkning i trupper. Han mottog här
öfverbefälet, hvilket Torstenson dock skulle till
namnet behålla, och beslöt snart att gifva en ny
utveckling åt kriget.
Allt sedan det obehagliga fälttåget 1640 hade de
likväl allierade svenska och franska härarne varit
åtskilda. Båda sökte, men hvar för sig, att intränga
i Österrike, svenskarne genom Böhmen och fransmännen
genom Bayern. Men de sednare hvilade om vintern,
så att fienden då kunde använda hela sin styrka
mot svenskarne, hvaraf följden naturligtvis blef,
att dessa om vintern förlorade, hvad de vunnit
om sommaren. Wrangel inledde derför, på uppmaning
från fransk sida, underhandlingar med den franske
befälhafvaren Turenne om ett gemensamt uppträdande. I
anledning häraf begaf sig Wrangel till Öfver-Hessen,
för att der afbida den franska härens ankomst. Turenne
hade redan slagit brygga, för att gå öfver Rhen, men
fick plötsligt befallning, från Paris om att begifva
sig till Luxembourg. Genom detta löftesbrott måste
Wrangel draga sig tillbaka inför den öfvermäktiga
fiendtliga armé om 30,000 man, förenade österrikare
och bayrare, som bröt upp emot honom. Wrangel inneslöt
sig i ett befästadt läger vid Marburg och fienden lade
sig nära intill, hvarvid ett svältkrig uppstod, som
tvang österrikiske befälhafvaren, erkehertig Leopold,
att bryta upp och begifva sig till Frankfurt am Main,
följd af Wrangel, som stannade nära Giessen.
På grund af svenska regeringens, och äfven Turennes,
klagomål beslöt omsider franska regeringen att
tillstädja ett gemensamt uppträdande, och Ludvig
XIV skickade den svenske fältherren, jemte ett
enskilt handbref, en dyrbar värja samt hans grefvinna
konungens porträtt. Wrangel och Turenne förenade sig
vid Giessen den 31 Juli 1646 och kommo öfverens om
att hvar sin vecka föra öfverbefälet, men gemensamt
uppgöra alla vigtiga företag. De olägenheter, som
lätt kunnat följa häraf, afböjdes dock genom de båda
fältherrarnes ömsesidigt aktningsfulla uppträdande.
De förenade arméernas första rörelse var att lemna
den utätna trakten och gå öfver Nidda-ån, erbjudande
fienden ett fältslag. Men han drog sig tillbaka,
hvadan de beslöto att gå in i Bayern och i September
gingo de öfver Lech vid Oberndorff, der bayerska
bönder gjorde motstånd, men blefvo sprängda. Bland de
på svensk sida sårade nämnes här för första gången
öfverste Erundel, sedermera ryktbar under namnet
Helmfelt.
De förenade ryckte fram mot Augsburg, som de skulle
belägra. Men under tiden skyndade erkehertig Leopold
dit från Pfalz och hann att befria den hotade
staden. Wrangel och Turenne drogo sig tillbaka åt
Schwaben, följda af erkehertigen, som härvid begick
den oförsigtigheten att blotta Bayern, dit ströfvare
ock skickades, hvilka härjade landet och framträngde
ända till München.
Erkehertigen begaf sig med sina österrikare hemåt
och lemnade bayrarne åt sitt öde, hvadan kurfursten
af Bayern erbjöd underhandling om stillestånd och
neutralitet. Frankrike, som ville skilja Bayern från
Österrike, lemnade dertill bifall, och Turenne fick
befallning att ej fullfölja fiendtligheterna mot
Bayern, i strid mot Wrangel, som önskade framrycka
genom det försvarslösa landet till hufvudstaden och
der frambringa en andra upplaga af Gustaf Adolfs
stolta triumftåg.
Wrangel måste nu med saknad lemna Bayern och följa
Turenne till Schwaben, der fransmännen ville taga
vinterqvarter, medan de underhandlade med bayrarne
om en särskilt fred.
Men svenskarne ville likväl icke ligga overksamma,
utan då Wrangel fick veta, att fienden rörde sig
i Bayern, gjorde han der ett infall, slog honom
och intog det starka passet Claussen vid Bregentz,
hvarigenom vägen till Schweiz och Italien stod öppen
för honom. Han kunde likväl ej lockas dit, utan
begaf sig till Bregentz, en liten vid Bodensjön
belägen stad, hvilken genom sitt aflägsna läge
samt trånga och bergiga vägar ansågs skyddad mot
fiendtliga anfall, hvarför ock folket i trakten
ditfört sina ägodelar. Svenskarne intågade i staden
på sjelfva juldagen och togo byte till värde af 4
millioner riksdaler, för hvars bortförande behöfdes
500 vagnar. Wrangels fader hade tillrådt sin son
att »taga för sig, som de andra, ty den något ta’r
han något har», och sonen följde faderns lära samt
tillvällade sig grundplåten till Sko.
Emellertid afslöts stilleståndet med Bayern, så
att den tyske kejsaren nu stod ensam mot de svenska
och franska vapnen. Wrangel, som fått förstärkning
hemifrån, ville i förening med Turenne föra kriget
till slut, för att kunna bringa en afgörande fred
till stånd. Men Frankrikes regering, som fruktade
Sveriges öfvervigt, befallde Turenne att, oaktadt
dennes protester, skilja sig från Wrangel, som
det oaktadt fick af rikskansleren Axel Oxenstjerna
i uppdrag att fullfölja kriget och förflytta dess
skådeplats till kejsarens egna arfländer. I enlighet
härmed bröt han in i Franken, intog Schweinfurt och
begaf sig derifrån till Böhmen, der han förenade
sig med general Wittenberg och började belägra den
vigtiga staden Eger.
Kejsarens ställning var betänklig. Han hade dock
kunnat uppsätta en betydlig här, hvars befäl
öfverlemnades åt den från Hessen öfvergångne
Melander, som ville skynda till Egers försvar,
men kom för sent, derför att kejsaren, som ville
skona en sin gunstlings egendomar, låtit den taga
en omväg. Då de kejserliga trupperna hunno fram
till Eger, hade staden gifvit sig åt svenskarne,
som der funno rikliga förråder och en fast plats
inom Böhmen. Fryxell antager, att liksom Torstenson
ville för sitt ändamål bilda en kedja af svenska
fästningar söderut från Stralsund, så ville Wrangel
skapa en dylik från öster till vester, för att tjena
till samband mellan honom och Frankrike. Schweinfurt
och Eger voro de första länkarne häraf.
Då Wrangel erfor, att kejsaren sjelf befann sig
i det utanför Eger uppslagna fiendtliga lägret,
beslöt han att genom öfverraskning söka taga denne
till fånga. Ett nattligt infall gjordes i lägret
och några svenskar framträngde ända till trappan
af kejsarens bostad. Lifvakten gjorde motstånd och
beredde härigenom kejsaren tillfälle att fly, ehuru
i blotta nattkläderna. Planen gick sålunda om intet.
Emellertid hade Bayern genom jesuiternas inflytande
uppsagt stilleståndet med Sverige och åter förenat
sig med Österrike, låtande sina trupper komma detta
till undsättning. Sedan det svåra året 1637 hade
svenskarne aldrig sväfvat i sådan fara som nu. Deras
bundsförvandt Frankrike hade dragit sig undan; bakom
sig hade de Kur-Sachsen och Brandenburg (kärnan till
det nu så mäktiga Preussen), hvilka längtade efter
tillfälle att kunna jaga bort främlingarne; framför
sig hade de österrikiska och bayerska hären, som,
nu förenad, var dem trefaldt öfvermäktig. I denna
nöd begärde Wrangel förstärkning af den vid Rhen
stående Königsmark, som likväl af egenmäktighet
icke lydde honom, utan blott skickade några få
regementen. Wrangel skulle varit förlorad, om Melander
nu angripit honom; men han dröjde, så att Wrangel kom
undan till Westfalen, der Königsmark slutligen stötte
till honom. På nyåret 1648 kom äfven Turenne till
hans bistånd. Franska regeringen hade visserligen
i början lyssnat till Maximilians utsago, att han
endast upphäft stilleståndet med Sverige, men ej med
Frankrike, men fann likväl med sin fördel förenligt
att, sedan Bayern åter slutit sig till Österrike,
förena sig med Sverige, för att tvinga kejsaren till
fred.
Efter att hafva mötts i Frankfurt am Main,
fördrefvo Wrangel och Turenne österrikarne ur deras
vinterqvarter och förföljde dem till Schwaben, der
Turenne ville stanna, för att afvakta en blidare
årstid. Den 1 Maj bröto de åter upp och begåfvo sig
till Günsburg, der fienden låg, men genast åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
