Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En faders testamente till sina döttrar. VI. Nöjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjena namnet nöjen, böra de ej längre vara
enkla och anspråkslösa, utan måste framför allt
tillfredsställa egenkärlekens kraf. Vanligen följer då
också att, efter njutningen af nöjen och förströelser,
ingenting annat blir qvar, än tomhet, dåligt lynne
och en obehaglig känsla af öfvermättnad. Då blir
man slutligen liknöjd för alla njutningar, till
och med för de lifliga känslor, hvilka beledsaga
ens inträde i ett sällskap, till och med för
den berusande fröjd, som man eljest erfar af ett
stormigt bifall. Blott en gång är oss njutningen
af denna känsla beskärd, och förgäfves söker man
se’n att förnya den, emedan ingenting hastigare
förslappas, än fåfängans njutningar. Kunde edra
blickar tränga in i hjertedjupet på vissa unga damer,
som, kanske tyckes det eder så, ila från nöje till
nöje, hvilkas tillvaro bildar en kedja af fester,
der de genom sitt behagfulla yttre, genom skönhet,
elegans och glädtighet lysa som stjernor af första
rangen – ack, hvad ni då skulle förvånas öfver de
gäckade förhoppningar, öfver den småsinnade afund,
den mättnad och liknöjdhet, hvars förtärande gift
gnager på djupet af deras lif!
Med åldern vexla äfven nöjena; men mest utmärka de
sig genom det sätt, hvarpå de rätta sig efter den
individuella karakteren, liksom efter den uppfostran,
man åtnjutit.
I barndomen och de derpå närmast följande åren
är rörelse ett vilkor för den fysiska naturens
utveckling; derföre äro äfven under denna ålder
alla älsklingsnöjen af en larmande beskaffenhet
och sträfva efter den nödvändiga rörelsen. Vid den
vaknande ungdomstiden utveckla sig frön till andra
böjelser: redan börjar man att af egenkärlek och
begär att behaga föraktligt betrakta de förlustelser,
hvilka man för kort tid sedan hade att tacka för
så mången njutningsrik stund. I dansen finner den
mognande jungfrun redan icke annat än en regelbunden
kroppsrörelse; hon tröttnar på sånglekarne,
som ännu fröjda hennes yngre kamrater, ty hon
vill redan göra sig bemärkt bland sångerskorna
genom sin vackra röst, bland de dansande genom
sin regelbundna växt och hållning samt genom
smidigheten i sina rörelser. Finner hon sig gäckad
i sin hoppfulla väntan, så förvandlas nöjet i sorg;
hennes ansigtsdrag uttrycka missnöje, misslyntheten
gräfver rynkor i pannan och jagar från den nyss
leende munnen det uttryck af glädtighet, som nyss
gjorde den så behaglig.
Tron mig, barn, alla de, som med afseende på nöjen
liksom på det dagliga lifvet låta fåfängan och
egenkärleken träda i enkelhetens och sjelfförnekelsens
ställe, kunna vara säkra om att i fullt mått få skörda
bittra smärtor och gäckade förhoppningar. Jag är långt
ifrån att granska hvarje oskyldig förströelse med en
misstänksam domares blick – danskonsten och blommorna,
skämtet och glädjen äro vår himmelske faders gåfvor;
ban har ock gifvit oss förstånd, för att värdigt
njuta af dessa hans frikostighets skänker. Han vill ej
förbjuda oss deras bruk; men det lär oss hans lag, att
vi böra akta oss för missbruk och att undvika de orena
nöjen, som göra oss känslolösa för de sanna och ädla
njutningar, hvilka hans skapelseunder och utvecklingen
af våra andliga krafter äro egnade att förskaffa. Vid
tillryggaläggandet af vår jordiska pilgrimsresa
behöfva vi hviloställen, och de lofliga nöjena äro
ingenting annat; de äro ett slags förfriskningar,
lika nödvändiga för själen, som hvilan för kroppen
efter arbetet.
J hafven länge varit barn, d. v. s. de enklaste
förströelser hafva fortfarit att bereda er
njutning. Ögonblicket nalkas nu, då j äfven viljen
lära känna de nöjen, hvilka den bildade verlden
ställer främst. Vi vilja tillsammans närmare undersöka
dem.
Framför alla andra räknen j baler. – Godt; hvad är en
bal? – Ett dansnöje, svaren j. – Dans, visserligen;
men denna dans måste lifvas af unga män, af en god
orkester, af toaletternas, ljusens, dekorationernas
glans och prakt samt slutligen af den tomma njutningen
att draga sällskapets blickar till sig, att göra så
kallade eröfringar!
Der sen j nu, huru mycket som fordras, för
att förskaffa er ett helt enkelt och
anspråkslöst nöje, sådant som det, hvilket j
nyss haft tillsammans med edra lekkamrater, och då
utan lysande drägter, utan förberedelser, endast
med tillhjelp
af en tarflig klaver-musik! Redan är det icke längre
dansen i och för sig, som j älsken, utan balen, det
vill säga allt, hvad som är förbundet med det stegrade
nöjet af dansen, följaktligen äfven den åstundade
triumfen för er fåfänga. I början nöjer sig denna
med litet; men går hon äfven miste om detta lilla, så
uppstår missbelåtenhet – och knarrig, otillfredsställd
med sig sjelf och andra återvänder hon hem.
Snart omtalas en annan, ännu mer lysande bal, och
hastigt glömmas den föregåendes obehag. Med nya
förhoppningar ilar den ungdomliga danserskan till
denna fåfängans och behagsjukans tummelplats och
smickrar sig med hopp om bättre framgång. – I sjelfva
verket blir hennes hopp icke gäckadt; man tillerkänner
henne segerpalmen! Med hvilken otålighet motser hon
ej en tredje, en fjerde bal! Hennes behagsjuka har
utvecklat sig med stora steg; att nämnas festens
drottning, är nu hennes sträfvan. – Dock, jemväl
denna framgång förmår icke mer tillfredsställa henne,
hon fikar efter mer, alltid mer. För att nå detta,
offrar hon allt på omsorgen att smycka sin kropp;
hon lefver blott i minnet af förgångna fröjder och
i hoppet om kommande. – Förmådde hon endast kasta en
fördomsfri granskande blick i sitt eget inre, skulle
hon finna, att jemväl dessa fröjder icke längre äro
ogrumlade; snart varseblir hon till sin förtret
skönare, rikare, af hyllningar likaledes omgifna
medtäflarinnor, som hota att snart fördunkla hennes
gloria. – Knappt ett år har gått, och hon har upphört
att vara den firade modedamen; ju mer hon sträfvar
och jagar efter hyllningar, desto kyligare vända
sig hennes förra beundrare ifrån henne till de nya
framträdande stjernorna! – Och hur finna vi henne nu
i den husliga kretsen? – Öfvermätt af verldslifvets
bullersamma nöjen, liknöjd för det husliga lifvets
bestyr och trefnad samt utan sinne för de studier
och sysselsättningar, hvilka en gång erbjödo henne
så skuldlösa, ständigt omvexlande fröjder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
