Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Resenär och skriftställare. - En lefvande ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var derföre i läglig tid Gerstäcker framkom med
sina skildringar, som genast åtrönte allmänhetens
gunst.
Denna framgång ingaf honom på fullt allvar tanken
att egna sig åt skriftställareverksamhet, och hans
hittills sig sjelf sökande ande hade här funnit sitt
område. Hans första och kanske intressantaste verk
var "Ströf- och Jagttåg genom Nordamerikas Förenta
Stater", på hvilket följde det till vårt språk
öfverflyttade arbetet "Regulatorerna i Arkansas" samt
"Flodpiraterna på Mississippi" jemte tvenne samlingar
af tilltalande berättelser: "Mississippibilder" och
"Amerikanska Skogs- och Flodbilder". Dessa arbeten
utmärka sig genom en ovanlig bcrättaretalang samt
en naturfriskhet i framställningen och skildringen,
hvilken i mera än ett hänseende ställde honom vid
sidan af den bekante amerikaniserade romanförfattaren
Sealsfield (Karl Postel), som äfvenledes i en mängd
verk skildrat de amerikanska förhållandena. Med dennes
förtjenster delar Gerstäcker äfven åtskilliga fel,
såsom en viss vårdslöshet i ämnets behandling och
brist på nödig konseqvens i teckningen af såväl
händelser som personligheter.
Sedan Gerstäcker utgifvit ett par för mängdens
undervisning beräknade verk, erhöll han 1849 ett
reseanslag af då varande riksministeriet och anträdde
i Mars månad samma år en ny större resa. Han for
öfver Rio-Janeiro, Buenos-Ayres och Valparaiso till
Kalifornien, seglade derifrån till Sandwichs-öarne
och kryssade med en hvalfiskfångare ända till
Sällskaps-öarne, hvilka färder lemnade rikligt
stoff till bearbetning af den flitige mannen. Han
for vidare till Sidney och genomreste sydöstra
Australien, hvilket han lemnade i September 1851,
för att öfver Java återvända till Tyskland, der ban
sedan 1852 bosatte sig i Leipzig. Resultaten af
dessa resor har han framlagt i sitt stora verk "Resor"
(fem band), hvarjemte han utgaf en följd af romaner,
som innehålla lifliga och målande skildringar
af menniskornas lif och tillstånd i de af honom
genomströfvade länderna. Bland dessa må särskilt
nämnas de i svensk öfversättning utkomna "Guld!",
"Qväkarestaden Filadelfia" etc.
Men återigen tröttnade Gerstäcker vid det
stillasittande lifvet vid arbetsbordet och företog
år 1860 en tredje resa, särskilt för att besöka
de tyska kolonierna i Sydamerika. Han öfverskred
landtungan vid Panama, vandrade igenom Ecuador
och Peru samt for från Chili kring Kap Horn till
Montevideo. Derifrån for han landvägen genom Uruguay
till Brasilien och återvände år 1861 från Rio öfver
Frankrike till Tyskland. Gerstäckers rykte som en
intressant och framför allt praktisk reskamrat var
emellertid stadgadt, så att, då den något excentriske
hertig Ernst af Gotha beslöt att företaga en resa till
Egypten och Abyssinien, vår författare inbjöds att
göra hertigen sällskap, hvilket anbud han naturligtvis
icke dröjde att emottaga (1862). Då de återkommit till
sitt fädernesland, nedsatte sig Gerstäcker i Gotha,
viss om att få sola
sig i sin furstlige väns glans. Här, i åtnjutande
af en särdeles angenäm ställning, formligen
skakade den produktive författaren ur armen en
massa skrifter. Hans namn återfanns en tid på alla
tidskriftsprospekter i Tyskland och bland dem, som
utlofvat bidrag till tidningarnes följetonger,
var äfven städse Gerstäcker, dock ej så att
hans namn blott skyltade som ett lockande agn vid
prenumerationsfisket, han tvärtom var den, som alltid
infriade sitt ord. Under denna alsterrika tid utgaf
Gerstäcker en del ungdomsskrifter, bland hvilka
hans tyska biografer särskilt nämna "Verlden i det
lilla för den lilla verlden" såsom förtjenstfull. Ja,
Gerstäcker blef, i likhet med så mången annan, smittad
af den litterära rampfebern och lät födas ett drama
"Der Wilderer", hvilket dock saklöst kunde varit ofödt.
Fastän öfver 50 år gammal, fann likväl Gerstäcker snart
återigen ingen ro, utan företog sig åren 1867–68 en ny,
större resa, hvilken utsträckte sig till Nordamerika, Mexico,
Ecuador, Venezuela och Vestindien och finnes skildrad i verket
"Nya Resor".
Efter sin återkomst bodde vår man någon tid i Dresden,
der han äfven utvecklade en af åldern oförminskad
verksamhet. Vi erkänna, att vi ej erinra oss hans
öfriga vistelseorter i Tyskland, tills han i år
slutligen lemnade detta jordiska, för att anträda sin
sista stora resa till det land der uppe i den blåa
rymden, dit vi i tanken bruka förlägga evighetens
lustgårdar.
Åren hade ej mäktat synnerligt böja den under sina
jordiska färder kroppsligt härdade och stärkte mannen,
hvars friska och glädtiga lynne ofta förrådde sig i
hans smärre berättelser, bland hvilka må särskilt
nämnas "Herrn Mahlhubers Reiseabentener", som
nedskrifvaren af dessa rader djerfts lokalisera
under namn af "Herr Trögstens Reseäfventyr".
Men, torde någon fråga, hvad mera har egentligen
Gerstäcker uträttat? Vårt svar blir: Han var en af
de förste, som genom sina romantiska skildringar
af Amerika gjorde detta land kändt för den stora
allmänheten i Tyskland och dermed äfven för
Europa, han blef derigenom en af pioniererna
för den stora utvandringsströmmen från Tyskland
till Förenta Staterna, men han blef äfven en god
sammanbindningslänk mellan tyskarne der borta och
der hemma, i det hans berättelser lästes lika mycket
i nybyggarens blockhus som i den på fornminnens grus
hvilande täcka hyddan i sjelfva Neckardalen. Sådana
andliga telegraftrådar äro af en ofantlig betydelse,
och derföre skall ej heller verket af den nu döde
mannen Friedrich Gerstäcker försvinna med det stoft,
som multnar i griften: inom andens verld dör intet,
som godt är! I den tanken kan hvarje rättänkande
följetonist finna tröst, då han stundom ser sina
alster spridas för vinden och glömmas för ögonblicket,
– den trösten hade också den oförtrutet arbetande
Gerstäcker.
Axel Krook.
En lefvande ö.
För en resande i de sydliga delarne af Nord-Amerikas förenta
stater är det en egendomlig anblick som erbjudes
af de många jättelika alligatorer, hvilka på de
stora flodernas sumpiga stränder plumsa upp och
ned eller på de i vattnet kringdrifvande kolossala
trädstammarne sola sig, leka eller makligt utsträckta
smälta den föda, de under sina oupphörliga röfvaretåg
mot de kring dem vistande varelserna kunnat skaffa
sig. Alligatorerna förekomma i dessa nejder i
sådant antal, att de ännu i många år skola trotsa de
storartade utrotningsförsök, som jägare och indianer
anställa mot deras slägte. På Red River voro de, innan
denna flod började befaras af ångare, så talrika,
att man såg dem i hundradetal längs stränderna eller
på stora bråten af drifved. De små lågo eller sutto
på de störres ryggar, och stundom hörde man från dem
vrålanden, liksom ifrån tusende ursinnigt stridande
tjurar. De voro så föga menniskoskygga, att de knappt
bekymrade sig om trafiken på floden eller vid stränderna,
utan, om man icke gaf eld på eller afsigtligt
skrämde dem, läto de båtarne komma sig nästan alldeles
på lifvet.
En resande, som för några år sedan reste i Florida
och meddelat många intressanta iakttagelser öfver
alligatorernas lefnadsvanor, berättar följande från
en båtfärd på kustfloden Pablo:
"En mörk massa närmade sig i vårt kölvatten och
passerade tätt förbi vår kanot. Sjöskum, tång
och vattenväxter hade samlat sig på det flytande
föremålet, som liknade en murken trädstam; en liten
strandvipa hade satt sig ned på denna flytande parterr
och sprang ifrigt fram och tillbaka, pickande med
sin skarpa näbb efter maskar, som hon tycktes spisa
med stort nöje.
"’Det är verkligen förvånande’, yttrade jag till den
ene af mina följeslagare, ’att den der trädstammen
kan vara betäckt med växter, som icke trifvas annat
än i vatten. Job!’ ropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
