Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosornas öde. Novell af Walborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade, att Hektor nog skulle afstå från en vals, som
han var i tillfälle att så ofta få ersatt. Hektor
bugade sig kallt och försvann i samma ögonblick, som
musikens första toner läto höra sig, och i det nästa
kände jag grefvens arm omsluta mitt lif. Vi dansade,
som om det gällt lifvet; och hade nöjet förut bevingat
min fot, var den ej mindre snabb och lätt vid den
obestämda fruktan, som nu beherrskade mig. Grefvens
häftiga, flämtande andedrägt brände mitt ansigte,
och mina ögonlock darrade för de brännande blickar,
som fixerade dem.
Vid den första paus, som inträdde i valsen,
bad min kavaljer om ursäkt för det maktspråk,
hvarmed han pockat sig till sin dam, och beklagade,
att han utan tvifvel blifvit ett hinder för en
inklinationsdans. Jag var långt ifrån mig sjelf
mäktig, men jag samlade allt mitt mod, och trotsigt
skakande lockarne från mitt glödande ansigte, blickade
jag rakt in i hans ögon och svarade tanklöst: »Ja,
herr grefve;»
– men detta mitt nyreqvirerade hjeltemod grep
hasteliga till flykten, då grefven med det mest
satiriska leende sade: »Verkligen! fröken är
sannerligen ganska uppriktig och jag skulle vara
otröstlig öfver den förlust, jag förorsakat, så
vida det nöje jag erfar tilläte inrymmandet af
någon annan känsla.»
– I samma ögonblick dansade han å nyo ut och
under de följande uppehållen i dansen bekräftade
han, hvad jag redan gissat, att han var den
nye ägaren till ett gods i vårt nära grannskap,
ehuru denna upptäckt just icke tillskyndade mig
någon synnerlig glädje.
Af Wendla varsnade jag allt emellanåt en ljusning,
der hon, hög och strålande, trädde fram i de dansandes
leder; men hon säg föga lifvad ut, och då jag, vid
återkomsten till våra rum, utgöt mig i loftal öfver
den gudomliga balen, flög ett uttryck af trötthet
öfver hennes bleka anlete och hennes »Å ja, den
var rätt bra» lät så liknöjdt och kallt, att jag
blef på det högsta förnärmad. Efter ett par djupa
hostningar, såg jag henne taga näsduken blodig från
munnen; och då jag i yttersta förskräckelse ville
rusa in i andra rummet efter hennes mor, kramade hon
krampaktigt min arm och hviskade: »Vill du hålla tyst,
Hedvig, jag är visst icke sjuk!" Jag lydde och teg,
ej begripande faran, och då jag icke sedermera såg
något dylikt, glömde jag denna omständighet och hängaf
mig uteslutande åt balens angenäma minnen.
Vintern förflöt gladt och lustigt för oss unga. Då,
som nu, var jag ense med mig sjelf, att denna tid var
den lyckligaste i mitt lif. Hvem kan också vara annat
än lycklig, då man är så ung, så full af hopp och tro,
som en sextonårig flicka? Mitt hjerta slog starka,
friska slag af mod och lefnadslust; mitt öga badades
af det ljus, som utströmmade från den ymniga källa af
kärlek och tacksamhet, som qvällde i min egen barm;
och sjungande om fröjd och lycka, sträckte jag min
famn mot denna verld, som log emot mig så varmt
och vänligt och som jag tyckte till fullaste mått
vara rågad af Gud Faders tillvaro och godhet. Hvart
jag kom och hvart jag gick, gick välviljan före och
beredde mig strålande blickar och vänliga anleten;
jag märkte mycket väl, att jag förde en enväldig
spira öfver det älskade, lilla rike, som omfattade
mina föräldrars hem. Om min lilla flitiga mor någon
gång ville göra intrång i mitt välde, då någon stor
hushållssyssla var i görningen, eller min far icke
ville inse det otillbörliga i min favorithästs, den
fina, snöhvita Kallistas användande till de vulgära
körslorna, uppträdde alltid en mäktig bundsförvandt
till mitt bistånd, med hvars hjelp jag visste,
att jag skulle gå segrande ur striden; och denna
bundsförvandt var min amma, min kära välsignade
gamla »Mor», för hvars makalösa trohet och barska,
omutliga sätt att säga sin mening mina föräldrar och
med dem hela deras hus hyste den största respekt,
men jag den varmaste tillgifvenhet. O, du kära,
högt älskade, välsignade gamla »Mor»! huru troget
har jag ej, under alla lifvets vexlingar, gömt din
bild och minnet af din trogna kärlek i mitt hjerta,
och jag gifver dig nu, efter långa år af vexlande
erfarenheter, den försäkran, att jag aldrig med större
välbehag mottagit någons smekningar än dina, då du,
strykande de ostyriga lockarne från ditt
skötebarns panna, gladdes åt min blomstrande ungdom och
jag i gengäld höljde ditt bruna, skrynkliga ansigte
med mina varma kyssar. På höjden af hennes lycka,
som du insatt till arfvinge af hela ditt hjertas
trofasta tillgifvenhet, gick du bort till Guds ljusa
boningar, för att njuta lönen af ditt ringa men
väl fyllda kall på jorden, och om du äfven derifrån
inträdt i en ny existens, skall dock det band, som
förenar våra själar, vara oslitligt och sträcka sig
genom evigheten!
Under hela vintern hade umgänget med våra grannar
varit särdeles lifligt och »den svarte grefven», såsom
»Mor» kallade grefve C., var en af våra flitigaste
gäster. Hans mångsidiga bildning, utmärkta musikaliska
talang och skiftningsrika, fängslande förmåga i
framställning och tal gjorde honom eftersökt af
unga och gamla. Särdeles förvärfvade han sig öfver
min fars för allt skönt känsliga sinne ett afgjordt
välde. Emot mig och Wendla uppförde han sig mycket
olika, ehuru han utmärkte oss båda; och under det
att han alltid var mild och eftergifvande, till
och med vek mot henne, var han ofta retsam ända
till orimlighet mot mig. Ibland tog han på sig en
verklig förmyndaremin och sade mig lugnt och fast
en hop fel, som väl undfallit andra, men som jag
visste med mig sjelf, att jag ägde; stundom stod
han orörlig framför mig och fixerade mig med sina
flammande, svarta ögon, hvarvid han ofta utstötte
några häftiga, merendels främmande ord, och ibland
åter gick han, efter någon af våra många dispyter,
rakt inpå mig och, med det mest passionerade uttryck
i sitt stormiga ansigte, mera hväste än hviskade ordet
»hexa» i mitt öra. Mot det första beteendet satte jag
hela mitt sjelfsvåldiga trots, och min lilla person
var opposition från hufvudet till fotabjellet; för
det sista grep jag förfärad till flykten och höll
mig undan hos »Mor», tills den största paniken var
öfvervunnen. Både Wendla och jag hyste en stark,
inre motvilja för denne underlige man; men frågade
vi hvarandra skälen dertill, så nödgades vi erkänna,
att vi ej ägde några giltiga sådana.
Bland alla de glada minnen, denna tid qvarlemnat,
är det i synnerhet ett, som tagit en särdeles tydlig
karakter, och jag kan ej neka mig nöjet att granska
det litet närmare. Hvad jag väl mins denna afton,
då vi, liksom ofta annars, hade alla grannarne
samlade hemma hos oss. Vi unga hade dansat oss
trötta och varma och nyss slagit oss ned i ett litet
kabinett. Pratande och skrattande, bläddrade vi i
böcker och planschverk, tills någon af oss föreslog,
att vi skulle välja ett ämne och sedan, hvar för sig,
uppsöka hos olika författare, hvad de sagt och tänkt
derom, samt sedan uppläsa det högt. Enhälligt beslöto
vi att välja kärleken; ty, anförde någon, man kan
med säkerhet antaga, att hvarje skald behandlat detta
ämne.
Vi började alltså och första lotten föll på Hektor,
som glad och varm genast grep Tegnérs Axel och
reciterade:
"O kärlek! jords och himmels under,
Du salighetens andedrägt" etc.
Strax valde en annan af sällskapet Stagnelii sköna vers:
"Allt det stora, menskosinnet föder,
Hvarje bragd, som lik en stjerna glöder,
Segrande ur flydda tiders natt;
Hvarje drag af snille, som förvånar,
Lif och glans af kärleken blott lånar.
Han på gränsen mellan jord och himmel
Herrskande sin gyllne tron har satt."
Det öfriga sällskapet citerade mer eller mindre
väl valda stycken ur olika författare, tills turen
blef grefve C-s. Med ett ganska demoniskt uttryck –
tyckte jag – framsade han ur minnet dessa Byrons ord:
»O kärlek! Du är sjelfva plågans Gud, ty du är dock
för ljuf att vara djefvul!»
Han med de violblå ögonen, magister Rupert, läste med
sin djupa, melodiska stämma Runebergs herrliga tanke:
»Mer än lefva, fann jag var att älska» och fäste
dervid sina blickar så talande på Wendla, att jag såg
hennes kinder flamma; och med de darrande händerna
hopknäppta på knäet, sade hon drömmande och halft
omedvetet: »När ett hjerta mött ett annat hjerta,
ringa blir då, hvad som förr var mycket». – Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
