- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
194

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbi Utmelands by öfver landtudden, som här skjuter
ut i Siljan.

Då såg han kyrkoherden i Mora, herr Jakob, gå ut
från Tomt-Mats’ stuga. Det väckte hans uppmärksamhet,
och han beslöt tilltala herr Jakob, ty utan tvifvel
visste han, hvar herr Gustaf befann sig och kunde
sålunda varna honom.

Men just som han dervid närmade sig stuguknuten på
Tomtgården, öppnades dörren, och vid luftdraget, som
dervid uppstod och fördelade ångan från bryggkaret –
ty man höll som bäst på att brygga julölet – såg Sven
herr Gustaf sjelf sitta längst inne i stugan.

Vid denna syn glömde han allt utom den fara, hvari
den unge herren sväfvade, och steg derföre dristeligen
in i stugan. En dräng stod närmast dörren och så fort
han fick se, hvem den inträdande var, ropade han:

»Svarte Sven!»

Sven brydde sig dock icke derom, utan ville gå fram
till herr Gustaf, men då kommo karlarne mot honom,
och redan voro de knutna näfvarne lyftade, för att
gifva honom vederbörlig tillrättavisning.

»Konungens folk är i hack och häl efter mig!» ropade
Sven.

»Det var så Långfredagen ock!» skrek man emot honom
tillbaka, och han måste taga sin tillflykt genom
dörren.

Der stod han, söndersliten i sitt inre af tanken på
den hotande faran och sin egen maktlöshet att kunna
uträtta något.

På afstånd öfver sjön såg han, huru det lyste från
gubben Elfs stuga, och blixtsnabbt fattades han af
den tanken att der göra ett försök.

Han hade emellertid knappt aflägsnat sig från
Tomtgården, förr än verkligen de danska spejarne
inträdde. De funno emellertid intet, ty Gustaf
var då nedförd i källaren, och vid deras inträde
hade Tomt-Mats’ hustru den rådigheten att rulla
ett bryggkar öfver källarluckan, så att de märkte
ingenting utan aflägsnade sig med oförrättadt ärende.

Men Sven öppnade dörren till sin fosterfaders stuga
och steg in.

Der satt gubben Elf vid spiseln och drängarne vid
hans sida och midt emot gamla Brita och Kari och de
öfriga qvinnorna. Midt för härden på golfvet satt
Lill-Anna och lekte med en ulltott, som var ett
litet lam, hvilket hon förde i vall på ängen. Det
var så fridfullt och så varmt och godt i stugan,
som om företrädesvis der sinnet varit det rätta att

        "... följa stjernan efter
        på vägen jemn och rätter
        till Herrans helga hus," –

såsom presterna sjöngo, när de framställde, huru de
tre konungarne från Österland foro till Bethlehem
för att söka efter den nyfödde Jesus.

Men när Sven steg öfver tröskeln och blef synlig
för stugans invånare, så mörknade allas anleten, så
tystnade samtalet och arbetet afstannade. Utan tvifvel
skulle Sven blifvit mottagen här på samma sätt, som
i Tomt-Mats’ stuga, om icke gubben Elf sjelf lagt
band på de uppbrusande känslorna, såväl sina egna,
som de andras.

Men då de innevarandes ovilja ej fick gifva sig luft
genom att kasta den inträdande på dörren, så gingo de
ut, den ene efter den andre, så att till slut ingen
fanns qvar der inne mer än gubben Elf sjelf och Kari.

Stor eller liten, så hafva vi alla en verld, der vi
timra på vår lyckas boning, timra och timra om igen,
om också oblida makter aldrig så många gånger rifva
ned vårt verk. Vi börja om igen. Det är menniskoandens
eviga ungdom, som uppenbarar sig deruti, och ju
hårdare pröfningarne komma, desto mera och liksom
till trots för dem är han verksam att söka den grund,
der hans hopp kan få fäste och slå rot. Det är dermed
som med så många af våra äldre kyrkor, hvilka sällan
stå på den plats, som ursprungligen varit för dem
bestämd. Ty der – heter det – refvo onda andar
ständigt om natten ned hvad som byggdes om dagen,
tills slutligen på ett eller annat sätt den rätta
platsen blef funnen.

Men här var det för Sven, som om de onda andarne
kommit midt på ljusa dagen och rifvit ned till grunden
allt hvad han hoppats och drömt och svedt bort med
rykande eldbränder sjelfva torfvan, der han nedlagt
första stenen.

Han stod der blek och förtviflad och blickade rätt
framför sig. Det var dock så godt, att han blef ensam
med den gamle. Kanske skulle han då lättare komma
till tals med honom. Men det var, som om hans tunga
varit bunden eller »vänd i träd», såsom det heter i
den gamla solsången.

Då kom Kari emot honom och fattade hans hand samt
såg honom under tårar i ögat.

»Sven», sade hon, »om ock hela verlden misskänner dig,
så gör jag det icke.»

Ynglingen skakades liksom af en nervfrossa vid detta
tilltal.

»Kari», stammade han, »Kari, du ...?»

»Ja, ja, Sven», fortsatte den modiga flickan, »jag
säger det högt, jag tror icke på någon falskhet hos
dig. Och det tror jag, att Gud har makt att byta
det onda till det goda, när han vill ... Mod derföre,
Sven, din dag kommer ock, han kommer!»

Det var hoppet, som tagit kropp och klädt sig i den
sköna Karis drag, som här kom honom till mötes midt i
de rykande ruinerna af hans störtade lycka. Men med
denna sjelfförsakelse, som är det ädla sinnet egen
och ofta uppenbarar sig hos detta kraftfulla bergfolk,
sköt Sven med mildt våld den rodnande flickan åt sidan
under det han med den andra armen betäckte sina ögon.

»När den dagen kommer», suckade han, »må Gud allena
veta ... Men nu, Kari», och härvid fällde han ned
armen och såg henne an, »nu må du stå mig bi att
hjelpa flyktingen, herr Gustaf Eriksson, som juten
kommer med makt att taga.»

Gubben Elf hade hela tiden suttit en tyst åskådare
af hvad som tilldrog sig framför honom, utan att
ett drag i hans anlete förrådde hvad som föregick
inom honom. De buskiga ögonbrynen sammandrogos, men
det kunde vara för att vid eldskenet, som besvärade,
bättre se såväl den djerfve Sven som den obetänksamma
dottern. Slutligen reste han sig upp och gick fram,
och allt djupare lade sig fårorna i hans panna,
allt skarpare vinkel bildade ögonbrynen. Ett åskmoln
tycktes sammandraga sig öfver honom, och sjelf liknade
han, der han långsamt skred fram, ett åskmoln, som med
sin blixt hotar att krossa de små blommorna på ängen.

»Icke trodde jag», sade han, och hans stämma var
så hård och skarp, »icke trodde jag, att du, Sven,
skulle drista dig att sätta foten i min stuga!»

»Det är icke för mig», svarade Sven, »det är den
unge herrens skull, han som talade till bönderna vid
Rättviks kyrka och som vill rädda riket undan den
grymme kungen.»

En stund förgick, hvarunder gubbens öga forskande
hvilade på Sven, utan att denne lät sin blick falla,
utan bottenärligt och med en skymt af hopp såg upp
på fosterfadern. Slutligen sade denne:

»Det lyckas dig icke, Sven ... Mitt sinne skiftar
icke efter fåglalåt. Den, som en gång förrådt sitt
land och folk, han hittar icke lätt igen hvad han
kastat ifrån sig, sitt goda namn och rykte. Gå derföre
din stig, liksom jag vill gå min, och lemna mig och
de mina! Gud döme mellan oss!»

Dermed gick också gubben ut ur stugan.

»Gud döme mellan oss!» upprepade Sven, och ett
vemodigt leende spred sig öfver hans anlete.

»Farväl, Kari!» sade han derpå hastigt, »Gud välsigne
dig, som tror godt om mig, men här i verlden se vi
väl aldrig hvarandra mer!»

Han störtade ut, och Kari stod blek, som om hon varit
formad af snö. Men också hon skyndade ut.

På något afstånd såg hon sin gamle faders kämpaskepnad
aflägsna sig på vägen till Tomtgården. I motsatt
riktning såg hon Sven. Men stjernorna brunno der
ofvan och kastade sina strålar på båda, som om också
de velat upprepa de obarmhertiga orden om Guds dom.

Inom några ögonblick stod hon vid Svens sida och
fattade åter hans hand, och hennes kärlek gaf henne
kraft att glömma sig sjelf, ja glömma sitt eget
hjerta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free