Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Rosornas öde. Novell af Walborg. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 191.)
- Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänder mitt tårade öga till den leende framtid,
mina blomstrande små barn representera, flyger åter
glädjen till mitt hjerta och jag upprepar Malmströms
hoppfulla ord:
"Evig ungdom lifvet bär i sig,
Mot en ändlös framtid skall du blicka,
När du hörer, så som nu till dig,
Till din dotter hviskas: ’sköna flicka!’"
*
När Wendla döende hade befallt gamla Lisa att föra sig
till soffan, der jag slumrat in, hade hon, sannolikt
gripen af en plötslig dödskänning, velat säga mig
ännu en helsning till Rupert. Jag kan ej annorlunda
förklara denna hennes sista underbara handling. Men
hvad hon ville hafva sagt, har jag kanske fått erfara
i en dröm, som flera år efteråt framkallade minnet
af denna stund för min själ. Jag drömde nämligen,
att jag fördes framåt i en herrlig skog af en qvinna,
hvars ansigte var doldt, men hvilken jag villigt
följde. Full af en slags aningsfull fröjd, en sådan
som rent jordiska förnimmelser aldrig alstra, men
som är en säker varsel på rapport med öfversinliga
varelser, gick jag vid hennes sida, tills vi hunno
en stor öppen plats, hvars högtidliga skönhet var
sublim. Der löste hon slöjan från sitt ansigte och
förde det med ett strålande leende mot mitt eget.
»Hedvig», sade hon, »jag ville en gång säga dig dagen,
då min salighet skulle bli fullkomlig. Nu, just nu,
är den det.» – »Wendla!» ropade jag och ville sluta
henne i min famn, men i samma ögonblick omgafs jag af
ett bländande ljus, ur hvilket, tyckte jag, liksom
tonade halfhviskande, ljufva melodier omkring mig,
och jag vaknade med en obeskriflig känsla af
hänryckning. Åtta dagar derefter erhöll jag
underrättelsen om magister Ruperts död,
hvilken inträffat just på samma natt, som jag såg
Wendla i drömmen. Jag förstod då, hvad det var,
som hade gjort hennes salighet fullkomlig.
Och nu är denna lilla historia slut; Rosens lif är
också kort. Flygtigt liksom den sommar, som föder det,
och förgängligt som all jordisk fägring. Likväl är
dess lott ljuf, det må nu än vara en menniskoblomma
eller en af naturens herrliga döttrar, ty ren och
mild skall den luft vara, hög den himmel och varm
den sol, som kan framkalla dess skönhet i sin högsta
prakt. Ett barn af sol och lycka, födes hon att
blomstra, vissna och dö inom den korta tidrymden af
lifvets sommar. Men har hennes doft och fägring gladt
ett enda hjerta, höjt en enda strålande blick eller
födt en enda tacksam suck till Gud derunder, så är
ej dess mål förfeladt, dess tillvaro ej utan nytta,
och då må man väl erkänna, att det på jorden knappt
finnes något afundsvärdare, än rosornas öde.
Vexlande öden.
En berättelse af Turdus Merula.
I.
Det var vår, ehuru icke en sådan vår som den skalderne
besjunga, en årets nyvaknade ungdomstid, då
lärkan, jublande i skyn, helsar mildare vindars
seger öfver den stränga nordan och den buttra,
sträfva östanvinden; då sippan, väckt ur sin dvala,
får så brådt att sticka upp sitt lilla anlete ur
den fuktiga mossan, för att lyssna till sången der
uppe i det blå, och under sitt korta lif glädas åt
att hon, bland blommornas oändliga skara, alltid
är den första, som helsas välkommen af solens ljus
och menniskornas blickar; då ängarne flitigt binda
sina kransar, marken kläder sig i frisk grönska och
trädens svällande rödbruna knoppar i brådskande äflan
förvandla sig inom dygnets lopp till små ljusgröna,
späda blad, hvilka, sprungna fram likt fjäriln ur
sin puppa, genomskinliga och lätta, närda och smekta
af det ljumma vårregnet, vaja för sunnanfläkten,
växa till dag för dag och gifva otaliga löften om
svalka och skugga under stundande heta sommardagar,
så väl åt fågeln, som bland dem byggt sitt bo, som
åt menniskorna och djuren på marken.
Ack nej, med sådan ljuflig skönhet, med sådana
löften och förhoppningar kom vårmånaden icke,
en sådan herrlighet bestod våren sig icke ens den
första maj i den nordliga nejd, dit jag ber läsaren
följa mig, åtminstone icke anno 18–, tiden för min
lilla berättelse.
Naturen bar der ännu tåligt bidande sin snöhvita
skrud, bländande för ögat, då solen blickade ned på
de vida snöfälten och besådde dem med milliarder små
diamanter, lika kalla som lysande. Och dock var det
vår i luften; man kände att den blida gudomligheten
var i antågande, om också med långsamma, dröjande
steg. Solen hade verkligen börjat finna Bores välde
för långt utsträckt, och i följd af sina höga
samvetsqval manade hon dagligen sina härskaror,
strålarne, till kamp mot den gamles tjensteandar,
snön, isen och nordanvinden.
Och de vänliga, älskliga strålarne lydde ifrigt
uppmaningen. De började med att befria granarnas
smärta qvistar från de lager af drifvor, som den
fina men sega barren tåligt burit på i månader,
de utplånade med otrolig hastighet hvarje morgon
rimfrostens siratliga arabesker på fönsterrutorna;
de sträfvade flitigt att få bort de skarpa ispiggarne,
hvilka, likt genomskinliga fransar, kantade de hvita
dukar af vintersnö, som lågo utbredda öfver hustaken;
de gnodde och nötte på nämda dukar, tills att dessa
blefvo allt tunnare, förlorade sin bländhvita färg och
slutligen fingo stora hål här och der, så att skatorna
skrattande hoppade på de bara takstängerna och pickade på
näfverbeklädnaden derunder. De ilade af och an,
de små strålarna, hoppade och borrade kring de
stora snöfälten i dälderna och på slätterna. Men
arbetet gick långsamt, ty nordanvinden förvandlade
under natten hvarje uppmjukad fläck till en fast
skare. Blott småningom sjönko de ändlösa, hvita
mattorna samman, blott småningom sågos gärdesgårdarnas
vinda, knutiga arkitektur höja sig i långa rader
kring åkrar, ängar och hagar.
Det värsta arbetet hade de små pigga strålarna med de
tunga isarna. Visst hade det lyckats dem att på många
ställen smälta undan snön från det blanka taket öfver
fiskarnas rymliga salar, men det var också allt. För
att genomtära den fasta isbeläggningen måste de ha
bistånd af vårregnet; men så snart detta ville infinna
sig, motades det genast af nordan, som förvandlade
regndropparna till snöflingor innan de hunno fullborda
sin färd genom luften. Det enda solstrålarna här vid
lag förmådde, var att hålla de med hvarje dag allt
större strandvakarna öppna, hvarvid de hade sin lust
uti att se de muntra sparfvarna taga sig stärkande
bad i isvattnet.
Sålunda ägde det rum, trots solens vänliga stämning
och de små strålarnas ihärdiga arbete, deras flyg
och fläng ut och in i hvarje minsta skrymsla och
vrå, de kunnat åtkomma, att Philippus, första majs
skyddspatron i almanackan, i stället för att komma
»med blommor uti håren», som han rätteligen bort,
infann sig i vargskinnspels och utan ett enda grönt
strå kring sin panna. Icke för thy var maj kommen
och helsades med glädje.
Vi befinna oss i mellersta delen af Norrbotten, i
en landtlig nejd. Nattens dunkel, som envisats att
hålla i sig framåt klockan sex på morgonen, förjagas
just i detta ögonblick af solen, som, rund och klar,
höjer sig vid horisonten och purpurstänker den gamla
gråstenskyrkan på sin kulle vid den breda elfvens
strand. Icke långt derifrån framsticker prestgårdens
stora manbyggnad, med sina hvitmålade fönsterkarmar
och mörkröda väggar, mot en fond af höga, friskt
grönskande granar och hvitstammiga björkar med
violettskiftande ris. Ehuru tidigt på dagen, är det
redan lif och rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0225.html
