- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
233

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utdöd folkstam. II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som hon sönderbröt, hvarefter han blef ett föremål för alla
qvinnornas skymford, slag och andra våldsamheter, så att han
slutligen började tjuta jemmerligt och flydde utåt prärien.
Flickan, som frånryckt honom stafven, bevisades mycken ära
såsom den der nu ägde välde öfver den onde och makt att
locka buffelhjordarne till indianernas by.

illustration placeholder
Mandaner, maskerade till offerdans.

Alla de till marter bestämda unga männen voro genom
fyra dagars hunger och sömnlöshet alldeles utmattade och lågo
afmagrade kring medicinhyddans väggar. Midt i templet stodo
två män. Den ene bar en stor spetsig knif med naggad klinga,
på det att hvarje styng i köttet skulle förorsaka så mycket
större smärta. Den andre hade spetsade träpinnar af ett
fingers tjocklek, hvilka genast inträddes i de af knifven gjorda
styngen. Nu reste sig en ung man och släpade
sig mödosamt fram. Mannen med knifven upplyfte
huden på hans armar, ben, bröst och skuldror
och genomstack fliken, hvarpå träpinnarna
stuckos derigenom. Ynglingen lät detta ske
utan att röra en muskel och log åt den hvite
mannen, som ej kunde värja sig för en rysning
vid åsynen af huru knifven for in i köttet
och huru blodet frustade fram.

När alla sålunda blifvit späckade, fastgjordes
tåg uti träpinnarne på bröstet eller skulderbladen;
på armen fastgjordes skölden, på benen hängdes
buffelhufvuden. Derpå hissades offren i höjden,
tills buffelhufvudena svängde fritt af och an
under dem på sina tåg, och hela kroppstyngden
hvilade på de genom huden stuckna pinnarne. Det
är omöjligt att söka beskrifva de gräsliga
plågorna under det kroppen svängdes
omkring till dess den plågade förlorade medvetandet, under
det han derpå släpptes ned, mera död än lefvande; under det
ett och annat finger afhöggs såsom offer åt den Store Anden
och under det offren slutligen, under vildt tjut, släpades rundt
omkring arken, till dess kroppen liknade en smutsig, sargad
och liflös massa!

Derpå blefvo de orörliga kropparne öfverbredda med
gröna qvistar och fingo ligga ute till dess lifvet återvände
och en efter annan släpade sig in i hyddorna. Så känslolöst
och härdigt är indianens kroppssystem eller så starka äro
hans nerver, att man sedan mannaminne ej kunde påminna
sig mer än en enda dödlig utgång af denna tortyr. Då lät
man liket bli liggande tre dagar och tre nätter, emedan man
hoppades att den Store Anden åter skulle väcka den döde till
lif. När detta likväl icke inträffade, prisade man den döde
lycklig, emedan den Store Anden bevisat honom en stor gunst.

Om ursprunget till denna fest veta vi intet och nu för
tiden höra alla dessa rysliga högtidligheter blotta minnet till.
Ty mandanernas stam är försvunnen från jorden; den tillhör
hundrade andra folk, hvilka under loppet af tre århundraden
dukat under vid beröringen med civilisationen.

Catlin lemnade mandanerna för att färdas vidare. Fyra
år sednare kom en af Missouri-pelskompaniets i St. Louis
ångare upp dit och lade till vid byarne.
Amerikanarne hade bränvin och bytesvaror
till last och mandanerna bjödos att besöka
fartyget. De kommo om bord, der en del af
besättningen låg sjuk i kopporna. Hvad
brydde den snikne yankeen sig om huruvida
detta »röda pack» smittades eller ej! Snart
rasade sjukdomen bland indianerna som en
mordengel, och innan tre månader knappt
försvunnit räknade byn blott tvåhundra
lefvande menniskor! Kort efteråt angreps
byn af en annan kringströfvande stam,
Rikkaris, och invånarne gjordes till
fångar. Rikkaris skulle dock icke länge
få fröjda sig åt denna besittning, ty de
blefvo sjelfva angripna af Sioux-indianer.
Till byns försvar måste äfven mandanerna
då gripa till vapen; men de voro trötta
på slafveriet och kände att det gick
till sitt slut med deras stam. På
ett gifvet tecken, som gafs af en krigare, störtade de
genom pålverket ut på prärien och sprungo, män, qvinnor och
barn, in bland Sioux, af hvilka de nedstuckos eller trampades
till döds under hästarnes hofvar. Några få funno efter
denna händelse sin tillflykt hos andra grannstammar. År
1853 skall deras antal ännu hafva uppgått till omkring 300,
men äfven dessa nu mera fredliga mandaner hafva blott en
kort fristad på jorden; de skola icke undgå det öde som
är den röda rasen bestämdt och hvilket ingen makt nu mera
skall kunna afvända.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free