Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tre dagar af en landsförrädares lefnad. Af J. O. Åberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tre dagar af en landsförrädares lefnad.
Af J. O. Åberg.
Vi skrifva den 12 Februari 1657. Det var en dag
så kall, att dess like med möda kunde uppsökas.
Den nordiska vintern hade riktigt »gjort sig till»;
den var, såsom man brukar säga, »gnistrande».
Vi införa läsaren genast i ett litet hus i
Vordingborg, beläget på den seländska kusten midt
emot ön Falster. I ett lågt och tarfligt möbleradt rum i ett
af de minsta, invid sjelfva det nu i sin isboja fängslade hafvet
beläget envåningshus stodo tvenne krigare, af hvilka den ene
lät sina stora talande ögon än öfverfara isen och de mörka
punkter, som der rörde sig, än hvila på de kyrkor och
enskilta gårdar, som här och der stucko fram mellan de af
rimfrost behängda träden. Denne man var Carl X Gustaf,
och han stod nu vid målet af sin färd. Det tåg, med hvilket
intet annat kan jemföras, nämligen tåget öfver Bälterna, var
fulländadt; segern var gifven, ty att det oberedda Köpenhamn
icke skulle göra något synnerligt starkt motstånd, det insåg
hvar och en. Derföre var hjeltens blick så lugn och klar,
och det var också derföre som han utropade, i det han vände
sig till sin granne, Corfits Ulfeld, landsförrädaren: »Danmark
är vårt».
Hvarje annan skulle känt ett styng åtminstone af vemod,
då tanken föll på det olyckliga fäderneslandet, men Ulfeld,
som till en stor del varit orsaken till denna olycka, han erfor
ingen förebråelse. Han var en snillrik man utan hjerta, och
hans hat till konung Fredrik åsyftade ingenting mer och
ingenting mindre, än dennes undergång. Ulfeld önskade en
ny union i Norden, och i sin omätliga herrsklystnad såg han
sig redan upphöjd till en af de förnämsta i det treeniga
riket. Han visste också att hvarje dansk man afskydde honom
så mycket man kan afsky den, som köpslår om sitt eget
fäderneslands undergång. Han fick redan vid Carl Gustafs
intåg i södra Danmark visshet om den förbannelse, hvaraf
hans namn var omgifvet, ty äfven hans slägtingar ville icke
kännas vid förrädaren – och må hända bidrogo också dessa
omständigheter till att förhärda hans hjerta.
Denna dag kan man då säga att Corfits Ulfeld stod på
höjden af sin makt. Carl Gustaf, som blundade för det
afskyvärda i Ulfelds handlingssätt, utan tvifvel af den orsak, att
det understödde hans vidt sväfvande planer, omfattade honom
med allt mera välvilja och hade lofvat att skicka honom
såsom fredsombud, såvida danskarne ville beqväma sig till att
underhandla. Detta gladde den högmodige Ulfeld, som ingenting
högre önskade, än att förödmjuka sin dödsfiende konung
Fredrik och hela det danska folket; och han visste äfven att
ställa det så förmånligt för sig, att genom en blifvande fred
han skulle få den paragrafen inskjuten, att Danmark skulle
gifva honom full skadeersättning för hvad han genom sitt
affall förlorat, och detta var i sanning icke småsummor.
Der han nu stod bredvid konungen och betraktade den
svenska härens tåg öfver det bundna hafvet, jublade han i sitt
hjerta, och må hända uppstod hos honom den tanken, att
han snart skulle få se sin laglige konung såsom fånge föras
inför besegraren. Det berodde på om danskarne gjorde
motstånd. Hans triumf vore då fullständig; han kunde då säga,
att lyckan vore honom ovanligt blid.
Äfven då han såg de svenska soldaterna (smålänningarne
voro de första i tåget) trampa den seländska jorden, förblef
han lika sluten för samvetets röst; hämdkänslan och den
starka herrsklystnad, hvilka utgjorde grunddragen i hans
karakter, och hvilka slutligen bragte honom i elände, ropade
högre än allt annat.
Så gick denna dag till ända, denna dag, som må hända
var den skönaste i förrädarens lif, och i sin stolthet trodde
han sig redan hafva vunnit den makt, som var för hög för
honom, den ära, som aldrig skulle blifva annat än en grym
ironi åt hans tjenster, ett ämne till spott och spe för
häfdatecknarna.
Den behandling, som Corfits Ulfeld rönte af svenskarne,
och hvilken han ådrog sig sjelf genom sitt oroliga lynne, är
ett tydligt bevis på huru det plägar gå en fosterlandsförrädare.
Efter freden i Roeskilde uppehöll han sig en tid i
Danmark; men ehuru han, åtminstone till det yttre, blifvit
försonad med konung Fredrik, kunde han aldrig mera
återvinna hvarken dennes eller folkets förtroende. Han var i
allas ögon en förrädare och många förbannelser följde honom.
Han ville försöka sin lycka i Sverige, men äfven der blef han
tillbakasatt och i sin harm valde han sin bostad i Malmö,
der han nu började underhandlingar med danskarne. Det var
nämligen på tal att lemna nämde stad åt Danmark.
Sammansvärjningen upptäcktes, men ännu trodde väl Ulfeld att
lyckan skulle stå honom bi. Dock, ödet hade vändt sig emot
honom och arbetade alltjemt på hans undergång. Han
förlitade sig på vänskapen hos de borgare, som blifvit fängslade;
han hoppades, att de ingenting skulle yppa om hans
deltagande i stämplingarne. Här fick han ändå den lön han
förtjenade: han, som så många gånger hånande trampat
vänskapen, troheten och ederna under fötterna, blef nu angifven
af sina medbrottsliga. Hans harm kände inga gränser, ty
hvad betydde nu den fordom så stolte Ulfeld, han, som fikat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0261.html
