- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
270

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Stockholmsvilla. E-g. - Ur Chateubriands Atala. Af Emil von Qvanten. IX.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En Stockholmsvilla.



I många former, liksom för många ändamål, yttrar sig den
hos menniskan nedlagda fantasiens gudagåfva. Hvarthän
våra blickar än falla se vi yttringar af dess
skaparemakt, hvar vi stå eller hvart vi gå träda
spåren af dess verksamhet oss till möte. Utan
fantasien blefve den väf, der det menskliga lifvet
gör sitt inslag, endast simpel entränning; med den
samma är den visserligen den mest konstmessiga af
alla väfvar.

Fantasien är tankens bättre hälft – hon är dess
bärande vinge, som aldrig tröttas, på samma gång
som dess ledande stjerna, som aldrig slocknar. Öfver
lifvets väg strör hon blommor och jemnar den genom att
fylla dalar och sänka höjder. Hon är ej bunden vid
rum och känner ej gränser, utan när helst hon vill
höjer hon sig utan tvekan öfver gruset. Hon gungar
på den oroliga vågen och mäter lugnt solsystemens
kungsvägar i rymden. Hon vandrar i sandöknen och
framtrollar landskap med susande lunders svala
skuggor och sorlande källors friska vatten. Hon
sitter okänd och gömd och bygger för ett namns minne
en lysande bana genom sekler. Hon lefver föraktad
i fattig mans koja, men har i närheten – ja, ofvan
molnen kanske – skimrande slott, dit hon flyttar
in när hon behagar. Hon går misskänd genom verlden
under det hon arbetar på grundläggandet af millioner
menniskors lycka och sällhet. Hon är den fattiges vän
lika väl som den rikes, ty hon är, utan åtskilnad,
menniskan gifven.

Hvar och en lefver i sina fantasier; somliga lefva
ock af dem. När en flyger åstad, för att på diktens
haf söka nya öar, fördjupar sig en annan i jordens
innandömen. Några låta sin fantasi taga form uti
industriela etablissementer, uti uppfinningar, uti
upptäckter; andra låta sin anställas i vetenskapens
stränga och begränsade tjenstgöring. Åtskilliga låta
fantasien vanka omkring som en lösdrifvare och riskera
dervid alltid, oaktadt i fantasiens rike ej finnes
någon stadga mot lösdrifveri, att få henne fängslad
å rum, dit hon aldrig borde komma; andra åter hålla
henne i tygeln så hårdt, att hon slutligen, liksom
utkörda paradhästar, endast blir en skugga af sig
sjelf.

Fantasiens skapande kraft är evigt den samma;
formerna, i hvilka den framträder, äro dock lika
evigt föränderliga. Vi hafva fantasier i toner, vi
hafva fantasier i ord, vi hafva fantasier i färger,
i bilder, vi hafva fantasier i luft och vi hafva
fantasier i sten.

En sådan, eller en fantasi i sten, skulle vi just
vilja kalla originalet till den teckning, som
förekommer å föregående sida.

Det är en känd sak, att det tillhör de sannskyldiga
stockholmarnas lefnadsbehof, att under den vackra
årstiden lefva i sina villor. En god del af dem
lefver nog i sådana till och med året rundt, om man
tager saken figurligt. I hvilket fall som helst är
det både kostsamt och tidsödande att lefva i sina
villor och derföre är det också hufvudsakligen den
fina och förmögna verlden, som kan hängifva sig åt
ett sådant lefnadssätt. För det stora flertalet, de,
hvilka icke lefva för att njuta, utan hvilka måste
försaka för att kunna
lefva, är en »villa» ingen verklighet, utan endast
en dröm och kanske icke mer än ett namn.

Hufvudstadens närmaste omgifningar, i synnerhet
stränderna af de många vattendragen, hafva i följd
af detta mode inom den förmögnare stockholmsverlden,
under årens lopp, blifvit öfverströdda med villor. De
bilda ett det präktigaste och dyrbaraste garnityr till
Mälarens och den honom fortsättande Östersjövikens
blåa mantel och höja med vexlande effekter det
naturliga behag, som utmärker grannskapet af
Stockholm, antingen man kommer öster eller vester
ifrån.

Kommer man från det förra hållet och har passerat den
vackra segelleden från Waxholm till Blockhusudden,
den gamla sjötullen å sydöstra hörnet af Djurgården,
så drages blicken ovilkorligen från hufvudstadens
husmassor, som utbreda sig i fonden af den dråpliga
taflan – med Skeppsbrons långa rad af palatser närmast
– till höger, till ett förtjusande slott i miniatur,
som behagsjukt och i den mest vårdade toalett höjer
sina tornspiror öfver den idylliska omgifningen af
lummiga lundar.

Detta är den »fantasi i sten», som teckningen
framställer.

Platsen bär af ålder det betecknande namnet »Täcka
Udden», hvartill den af naturen sköna belägenheten
gifvit anledning. Nu mera är dock detta namn i
dubbel måtto befogadt, ty hvad konst och god smak i
förening kunna af ett i sig sjelft tacksamt materiel
åstadkomma, derpå lemnar Täcka Udden, sådan den nu ter
sig, en talande och tilltalande bild. Med tillhjelp af
två, hvardera i sitt fack framstående män, arkitekten
Kumlien och trädgårdsdirektören Knut Forsberg,
har Täcka Uddens ägare, generalkonsul F. Cederlund,
försatt stället i dess nu varande skick och på en
af de herrligast belägna platserna invid Stockholm
uppfört den präktigaste af de hufvudstaden omgifvande
villorna.

Täcka Udden, af naturen gifven en idyllisk karakter,
har ingen historia; vi skola ej heller här fördjupa
oss i någon detaljerad beskrifning öfver de motiv och
idéer, som arkitekten realiserat och sammanfört till
ett fantastiskt helt i den »Cederlundska villan». En
fantasiskapelse bör sjelf, utan torra och förnumstiga
kommentarier, få tilltala fantasien. Dess tysta språk
är ett vältaligt språk. Äfven fantasien i sten på
Täcka Udden har ett sådant.

Första söndagen i Augusti, det bör kanske slutligen
antecknas, har Täcka Udden sin årliga stora festdag. I
den lilla bugten, som sköljer dess strand, har Svenska
Segelsällskapets eskader af kuttrar sin hamn och der
samlas den dagen före täflingsdagen, eller lördagen,
för att begifva sig ut åt skärgården att kappas om
priset. Eskaderns återfärd på söndagsaftonen går, om
vädret är godt, »genom eld och lågor», eller under ett
oafbrutet afbrännande af fyrverkeripjeser, dels från
kuttrarna, dels och i synnerhet från de å stränderna
belägna villorna. Då plägar Täcka Udden, som alltid
vill i afseende på grannskapet hafva främsta platsen
i främsta ledet och obestridt har den, i aftonens
dunkel te sig som ett verkligt trollslott och är då ej
längre endast en fantasi af sten, utan jemväl af eld,
en fantasibild, som, en gång i verkligheten sedd, sent
om någonsin glömmes.

E-g.

Ur Chateaubriands Atala.



Af Emil von Qvanten.

IX.

Då jag och fader Aubry åter nalkades grottan, stod
solen redan högt på himlen. Det förvånade mig för den
skull, att Atala icke trädde oss till mötes utanför
ingången. En plötslig aning om nya olyckor öfverföll
mig. Jag vågade icke ropa på Atala. Jag fruktade lika
mycket för det svar som för den tystnad, som kunde
följa på mitt rop. Skyggande tillbaka för mörkret inne i
grottan, hviskade jag till eremiten:

O, min fader, inträng ni bland dessa skuggor!

Den gamle gick. Jag stannade utanför i häftig
bäfvan. Snart nåddes mina öron af ett sakta ljud,
som liknade en klagan ur bergets inre. Jag utstötte
ett skri och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free