Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansigte, och den omständigheten, att han lemnat hemmet
denna afton, tillkännagåfvo tydligt att det måste vara
någonting af synnerlig vigt för Elin och hennes barn,
som han hade att förkunna.
Slutligen såg han stadigt på Elin och sade:
»Jag ska’ helsa från kapten Mörck.»
Elin bleknade och barnen skockade sig alla omkring
honom.
»Guds råd och vägar», fortsatte Pel Persson, »äro
underbara. Ingen kan på förhand utransaka dem. I
veten, fru Elin, att kaptenen för icke länge sedan
besökte eder, strax efter hustruns död. Det var en
ovädersqväll. Han uppköpte svepningssaker åt Stina
och begaf sig sedan, mot natten, hemåt. Men stormen
och snöyran voro honom för svåra. Han arbetade halfva
natten i drifvorna, för att komma framåt. Slutligen
orkade hästen inte gå längre, och de blefvo båda
fastsittande, häst och husbonde, när de inte voro
längre från kaptensbostället än vid den lilla ladan,
som I vet ligger nära till, på vägen åt byn.»
Elin ryste. Det var samma lada, bakom hvilken hennes
mans och Stinas röster en gång, en kulen Oktoberafton,
afkunnade hennes eget öde.
»Der funnos de», berättade Pel Persson vidare,
»om morgonen af folket. Hästen var ihjelfrusen,
men i kaptenen fanns ännu en gnista lif. Läkaren
efterskickades genast, men det var icke mycket
att göra. Han låg sanslös i flera dygn, och när han
vaknade, hade han inte långt igen. Han lät skicka bud
på mig, och jag lydde genast kallelsen. ’Pel Persson’,
sade han, när jag stod vid bädden, der han låg orörlig
och andades tungt, ’jag vet att du och din hustru äro
Elins vänner. Hjelp mig derföre att godtgöra henne och
mina barn, så vidt ännu är möjligt. Stinas egendom
är, efter hennes död, min, och jag vill öfverlemna
den åt Elin. Laga så, att testamentet blir genast
uppsatt. Du skall sedan också fara till henne, och
förmå henne att emottaga testamentet. Säg henne,
att, eftersom hon förlåtit Stina och mig, hon inte
må vägra att äfven låta den egendom, som i våra
händer tjenade synden och förderfvet, komma till
nytta och välsignelse. Den skall underlätta våra
barns uppfostran.’ Han orkade inte tala mer. Jag
for genast efter regementsauditören, och vi uppsatte
testamentet efter kaptenens vilja. Han kunde inte röra
sin hand till underskrift, men vi bevittnade hvad
han förordnat. När allt var skedt, talte han inte
mera. Dödskampen räckte dock ännu i flera dagar och
först i dag på morgonen dog kapten. Och nu tycker jag,
fru Elin, att I gjorden svåra orätt uti, om I inte
tagen emot testamentet. Hemmanet kunnen I utarrendera
eller låta förvalta, om I inte sjelf ser er god att
sköta det. Det finnes dessutom bland papperen, som
auditören och jag genomgingo, flera skuldsedlar på
betydliga summor, som Stinas föräldrar utlånat. Ni
kan hädanefter lefva sorgfritt och dela med er åt
era barn, fru Elin. Ni kan också nu hjelpa er syster,
hvilken, efter hvad jag hört sägas, lärer nyligen ha
förlorat allt sitt. Det är Guds finger, som styr hvad
som sker på jorden, och det vore synd att motsätta
sig hans tydliga afsigt. Jag har skyndat att förkunna
eder allt detta, på det att budet om kaptenens död
icke skulle träffa er oförberedt från främmande
läppar. Och Cajsa helsar er så mycket, och säger
ackurat det samma som jag», slöt Pel Persson ifrigt.
Elin och hennes barn tryckte gråtande vännens hand,
och efter en kort öfverläggning, som utföll till Pel
Perssons belåtenhet, befann han sig i ett glimrande
stjernljus på hemvägen till hustru och barn. Men
de, han lemnat, förenade sig i innerliga böner
att himlens julljus måtte tändas för den ande,
som nyss sagt farväl åt alla jordiska förvillelser
och smärtor.
*
V.
Vi skola nu upprulla vår sista tafla för läsaren.
Tidens ström har åter runnit undan; vi äro flyttade
tio år framåt på dess bölja. Lifvets stränder hafva
på nytt vexlat utseende.
Vi äro i slutet af Maj, och pingst, »hänryckningens
dag», är inne. I den högblå rymden klingar lärkans
oändliga jubel, floden brusar melodiskt mellan mossiga
klippväggar, dälder och kullar utbreda för solen
sitt blomstertäcke, och så frisk, så ljuf är hvarje
fläkt »från träna i sin helgdagsdrägt». Barrträden
stå med nya, mjuka skott i spetsen på hvarje qvist,
löfträden hafva höljt sina grenar med genomskinliga
slöjor af ljusgröna dallrande blad.
Det är tidigt på morgonen, men redan råder lif
och rörelse i komministergården, hvilken ligger
tätt vid bron, som leder till kyrkan i den lilla
staden. Glada röster höras från en löfsal af alar,
som frodiga skjuta upp på flodstranden. Låtom oss
se åt hvad som försiggår der. I midten af löfsalen
står ett festligt dukadt frukostbord och festliga,
strålande ansigten omgifva det samma. Det är icke
svårt för oss att igenkänna nästan allesamman.
Den unge prestmannen – den nyutnämde stadskomministern
– är ingen annan än Gustaf Mörck, Elins äldsta
son. Den unga qvinnan, som med ett uttryck af innerlig
lycka och hjertegodhet sluter sig till hans sida,
är Hilda Stening, sedan i går afton Gustafs maka. Det
nygifta paret firar i dag sitt hemkomstöl, på samma
gång som sin inflyttning i komministergården, och
af denna anledning äro samtliga deras slägtingar och
vänner församlade hos dem.
Der skola vi presentera en ny medlem i slägten,
välloflige kopparslagaren och rådmannen Malm, Malin
Mörcks värderade man. Rådmannens fyrkantiga hufvud,
uppåtsträfvande, styfva hår och ännu styfvare
fadermördare nicka jovialiskt, hvarje gång han
betraktar sin kära hälft, der hon, rödblommig och
hurtig, utstyrd i yfvig negligé med ljusgröna band,
tjenstgör vid frukostbordet såsom vice värdinna. Det
märkes grannt, att gamla Elsas spådom så till
vida icke slagit in, att Malin icke blifvit tagen
för gårdens skull, ty den oförställda beundran,
rådmannen egnar sin äkta hälft, förkunnar att han
funnit i henne sitt lifs ideal. Bredvid rådmannen
upptäcka vi en person, som vi likaledes förut icke
sett; det är Maria Mörcks man, en ung och bildad
possessionat från Stockholmstrakten. Maria sjelf,
täck och strålande af lycka och helsa, sitter nära
till med en liten ljuslockig pilt i famnen. Alla
öfriga närvarande äro, såsom sagdt, idel gamla
bekanta. Der se vi den hederlige handelsman Roth, nu
mera gammal vorden och grå i hufvudet, samt hans son
Henrik, nyligen blifven hofrättsauskultant. Henrik
är förlofvad med Anna Mörck, och hennes lifliga,
bruna ögon afskjuta hvarje ögonblick nya pilar
rakt in i hans öppna hjerta. Der på andra sidan om
bordet se vi den hedervärde Pel Persson och hans lika
förträffliga hustru Cajsa. Pel Persson har lagt på
hullet och ser nästan lika storståtlig ut som hans
företrädare i tolfmansvärdigheten i Gjöle, och mor
Cajsa har blifvit en icke mindre stadig och frodig
matrona. Det trohjertade, bottenärliga uttrycket
i deras ansigten får en egendomlig ljusning hvar
gång de, halft förstulet, betrakta ett ungt par, som
smugit sig litet afsides, såsom hade de tillräckligt
med glädje och sällskap endast de ägde hvarandra. Det
är Wilhelm Mörck och Erika Persson, Pel Perssons och
Cajsas vackra dotter, hvilken vi en midsommardag,
för omkring tjuguett år sedan, sågo i linda och lakan
i kära moders famn. Wilhelm har öfvergifvit handeln,
för att egna sig åt åkerbruket, och skall, då han
snart tillträder det präktiga hemmanet i Gjöle,
gifta sig med Erika.
Men låtom oss nu vända oss till de båda gamla,
som sitta i hvar sin beqväma ländstol, midt emot
de nygifta, som de ofta betrakta med glädjetårade
blickar. Det är Elin och hennes syster Brita,
brudgummens och brudens moder. De betrakta äfven
ofta hvarandra med en fridens och syskonkärlekens
blick, hvars innerlighet förhöjes af medvetandet,
att de nu äro på dubbelt sätt knutna vid hvarandra,
genom det band deras barn ingått. Brita Stening
har undergått hårda pröfningar och lidanden. Hennes
båda söner hafva dött i ynglingaåldern; sjelf har
hon varit underkastad svåra försakelser; men hon
haf också erfarit den försakande tillgifvenhetens,
den renhjertade godhetens allt öfvervinnande makt i
sin systers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0291.html
