- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
363

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En indians tacksamhet. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

borde ge företrädet ... och, anfäkta, tror jag
inte att mången lika starkt flammade för Rose som
för Kathe. Charles tog denna sak ganska lugnt och
skrattade till och med en gång rätt hjertligt, då
någon begagnat sig af hans jagtväska för att sända
några mystiska kärleksqväden, skrifna på rosenpapper,
till Rose.

De båda systrarne voro icke utan ett slags
bildning. Kathe spelade harpa och sjöng rätt nätt,
och Rose målade förtjusande blommor och fåglar –
officerarne svuro på att de voro makalösa, och
detta var nog en sanning, ty i naturen åtminstone
fanns ej deras make. När jag dessutom tillägger,
att de unga qvinnornas lynne var så lätt och gladt,
som en rosensky på en sommardag, så skulle jag tro,
min käre systerson, att också du har en ganska angenäm
föreställning om dem.»

»Ja visst, det är klart», mumlade den unge mannen
från sitt soffhörn.

»Tanken på indianerna», återtog herr Barkman och
insvepte sig i ett nästan ogenomträngligt tobaksmoln,
»tanken på dessa listiga och kringsmygande fiender,
hvilka kanske i hvarje ögonblick lurande, omgaf
dem, kom ofta de båda systrarnas hjertan att slå af
oro. Detta hände i synnerhet vid de tillfällen, då
Charles drog ut på jagt, eller då officerarne någon
qvällstund, vid glasens klang, beskrefvo äfventyr,
der berättaren vanligtvis skildrade sig sjelf som en
segrande hjelte, betvingande dessa djerfva rödskinn,
som understundom icke ens skydde att sända sina pilar
fram till Laramie.

Efter en dylik afton, då man på blockhuset varit
samlade i ett gladt lag, kunde Kathe icke somna in. De
historier, hon hört, hade uppjagat hennes fantasi –
hon tyckte sig höra hvinande pilar, skri af smärta
och raseri. – Småningom blef hon dock lugnare – hvad
hade hon väl att frukta? Hela huset var ju uppfyldt
af officerare och deras folk. Med lättadt hjerta
såg hon dock snart den första morgonljusningen –
hon slog upp sitt fönster och inandades savannens
blomsterångor, medan i öster solkulan höjde sig
och strödde purpurstrålar öfver präriens fält och
kullar. Hvilken tystnad, hvilken frid! – Med lätta
steg ilade Kathe ned för trappan, läste upp den tunga
porten och trippade bort på den banade stigen, som
förde till en bäck.

Plötsligen stannade Kathe. Tätt framför henne,
vid kanten af gångstigen, halfdold af ljusröda
blomsterklasar, syntes den tatuerade kroppen af
en indian. Orörlig låg han der med pilbågen i sin
knutna hand, och de örnfjädrar, som smyckade hans hår,
voro sudlade af blod.

Först gjorde Kathe en rörelse att fly, derpå stannade
hon hastigt, och med en känsla af nyfikenhet, fasa
och medlidande nalkades hon indianen.

Nattens vakna dröm om kamp och strid hade då varit
en verklighet? Ja, de kringströdda pilarne och det
nedtrampade gräset buro vittnesbörd härom.

Kathe böjde sig framåt och kastade en skygg blick
på den sårade. Det var en ännu ung man, med de
nobla, reguliera anletsdrag, som stundom utmärka
indianen. Hans raka hår böljade kring axlarne, och
under denna mörka massa framsipprade då och då några
droppar blod, medan en stor svartlefrad pöl strax
invid honom sqvallrade om den blodsförlust han måste
ha lidit.

I samma ögonblick Kathe lutade sig ned mot honom,
gjorde han en häftig rörelse med sitt hufvud –
hans skarpa hörsel hade, äfven i detta ögonblick
af afmattning, uppfattat Kathes lätta rörelser och
han fästade på henne en slocknande, frånvarande
blick. Hans ögon fingo dock snart ett mera skarpt
och sansadt uttryck och hans läppar rörde sig,
utan att likväl något ljud kom öfver dem. – Skulle
Kathe åter ila till blockhuset, för att göra allarm
samt skaffa nödig hjelp? Hade indianen läst hennes
tankar och fruktade han den hjelp hon skulle bringa
honom? Med en blixtsnabb rörelse satte han sig upp,
fattade en af hennes händer och höll den fast och
temmeligen hårdhändt qvar, i det han med möda och
på bruten engelska framstötte: ’Blekansigtena hata
Sioux-nationen.’

’Blekansigtena skola hjelpa dig’, sade Kathe, som
icke utan bäfvan kände sin hand som i ett skrufstäd;
detta slappades dock ögonblickligen, och öfverväldigad
af mattighet sjönk indianen åter ned emot gräsmattan,
i det en klar blodstråle sprutade fram ur ett sår
vid tinningen.

Kathe skyndade fram till bäcken, doppade sin näsduk i
det klara, rinnande vattnet och sökte att dermed hämma
den häftiga blodströmmen. Den unga flickans kinder
voro bleka, men hennes händer darrade ej – lifvet
i prärien hade härdat hennes nerver. – Solen hade
emellertid stigit högre på himlen, insekter lekte med
doftande ängsblommor och öfver det omätliga grönskande
fältet började milliarder fjärilar en lustig jagt. Men
framför Kathes fötter låg den sårade indianen stum,
orörlig, afsvimmad – en bild af förgängelse och död
midt i detta muntra, vakna sommarlif. – Hundskall
hördes nu ifrån blockhuset, det lät som en maning
till Kathe att skynda dit tillbaka, och lätt som
gazellen ilade hon längs gångstigen, och efter få
minuter hade de i hemmet församlade jägarne fått del
af hennes äfventyr.

’Det är en list af de fördömda rödskinnen, för att
komma hit in... De blodtörstiga hundarne trakta
efter skalper’, sade en gammal soldat, och denna
hans tro delades snart i det närmaste af de flesta
officerarne.

’Hvad skulle en döende väl kunna tillfoga oss för
ondt?’ frågade Kathe, och hennes syster tillade:
’I mensklighetens namn besvär jag er, att bära honom
hit, på det han må få all den hjelp man är skyldig
en lidande nästa!’

En och annan mumlade väl, att det var ett oförståndigt
och hjertnupet tal och att deras välvilja skulle
medföra tusen obehag; men icke desto mindre höjde sig
öfver tjugu tjenstaktiga armar, och efter ett ringare
tidsförlopp, än jag nu hinner berätta detta, låg den
alltjemt afsvimmade indianen under blockhusets tak,
vårdad och omhuldad af Rose och Kathe – och under
det en officer med vand och lätt hand undersökte och
förband de djupa, blödande såren, vaknade indianen ur
sin tunga, dödslika dvala. Ett häftigt feberanfall
följde detta uppvaknande – vilda skri blandades
med milda gutturalljud, och ropet af ’Arrapahoes’
upprepades ofta.

’Arrapahoes’ och ’Sioux’ föra för närvarande krig
med hvarandra’, sade Darwell, ’och i natt har här i
närheten utan tvifvel stått en strid emellan dem.’

Möjligheten att vara omgifven af krigande indianer
gjorde denna dag tanken på jagten mindre angenäm och
man beslöt försaka den samma, hvarpå officerarne
begåfvo sig på väg till Laramie, sedan de befallt
några soldater att qvarstanua till damernas beskydd.

Intet oroväckande spordes dock till, och på så satt
förflöt dag efter annan. Efter en veckas förlopp var
indianens feber stillad. Tyst och lugn låg han på
sitt läger, medan han med skarpa observerande blickar
följde sin omgifnings alla åtgöranden, och han hade
med synbart nöje mottagit den honom af Darwell räckta
tobakspipan, blossat några väldiga drag samt åter
lemnat den ifrån sig till sin värd, i det han hårdt
tryckt hans hand under ett vänskapligt: ’A’ hou!’

De båda systrarne betraktade icke längre indianen
med fruktan – de ansågo honom som sin skyddsling och
sökte uppmuntra och förströ honom. Rose visade honom
sina målade blommor och fåglar och skänkte honom de
vackraste exemplar hon ägde i sitt album och Kathe
spelade och sjöng.

Hvad verkan deras vänlighet hade på honom blef för dem
icke rätt klart, ty efter att han namngifvit sig som
Talo-Maoze, en af Sioux’ chefer, inskränkte sig deras
samtal till tecken, och i Talo-Maozes orörliga och
stolta anletsdrag skönjdes icke någon känslovexling.

En dag öfverraskades de båda systrarne af att vid
sitt inträde i sjukrummet se Talo-Maoze
stå smyckad med örnfjädrar i sitt hår,
undersökande strängen på den pilbåge Kathe funnit
i den sårades hand och som hon för några
dagar sedan öfverlemnat åt honom.

Talo-Maoze pekade ut mot den sollysta savannen. En
blixt af glädje lyste till i hans ögon. Med ännu
vacklande gång nalkades han sina beskyddarinnor,
och med en rörelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free