Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nöden för att föra hem den unga enkan ... Ja ja,
vi få väl se ... Du behöfver icke köra så alldeles
ursinnigt!» ropade han åt kusken.
*
Första och andra lysningsdagen voro redan passerade,
och Beda hade med beundransvärdt lugn och fasthet
emottagit lyckönskningarne. Men icke var det nog
härmed ... detta tillhörde det yttre programmet
... Man skulle ha sett henne tillsammans med sin
brudgum! Hennes ömma, odelade och fina uppmärksamhet
för allt, som rörde honom, stördes aldrig af någon
jägtande ifver, som tydde på en inre trötthet,
hvilken behöfde skaffa sig hvila eller luft.
Fästmannen och fadern skulle det ha varit lätt att
vilseleda, men med vännen i det »spartanska förbundet»
hade det varit omöjligt. Också höll han ej räkning
på de beundrande, stundom rörda blickar, genom hvilka
han lät henne ana att han förstod det intet spel här
ägde rum.
Och så gjorde det ej heller. Ty ensam med sin Gud,
kunde Beda under bönen blicka upp till honom och bedja
om kraft att fullborda sitt verk. Och den enda fråga,
hon nu ställde till »framtiden» var denna: »Skall jag
alltid, äfven sedan vi blifvit ensamma i det främmande
landet, ha samma ödmjuka mod som nu?» Och det svar,
som hon tyckte framtidens vindar hviska, var detta:
»Tro på dig sjelf!»
De enda varelser, som bestämdt icke delade Ludvigs
svindlande sällhet, hvilken höll honom i för stark
exaltation, voro hans dagliga läkare och Chevaliern.
Hvad beträffar majoren, hade han ett alltför varmt
hjerta i sitt gamla krigarbröst att icke röras af sin
brorsons innerliga tacksamhet och sin dotters lugna
fasthet.
Men ingenting kunde lifva Chevalierns sjunkna mod.
Den tillkallade veterinärläkaren förklarade, att
hunden ej var sjuk på annat sätt, än att han led af
en allmän matthet, som troligtvis snart skulle gå
öfver efter det medel, han föreskref.
Men det gick icke öfver.
Och då baronen sof – aldrig då han var vaken – hörde
betjenten honom under sakta jemmer släpa sig omkring
husbondens läger.
»Det der kan aldrig båda godt!» sade samme betjent
till Mannerdal, för hvilken han omtalade detta
... »Herr baron», fortsatte han, »brukar ofta språka
med Chevaliern om sin stora lycka, alldeles som om
han förtrodde den åt en menniska ... Det är så,
vet häradshöfdingen, att jag riktigt får tårarne
i ögonen, då jag hör den stackars baron, som förut
aldrig haft stor glädje, tala så!»
»Johnson är en god och trogen tjenare, som skulle vara
ur stånd att missbruka hvad han hör under baronens
vana att prata med Chevaliern ... Men tror Johnson,
att han är så högst lycklig?»
»Ja, det kan jag då heligt svära på att han är ... Han
talar inte bara med Chevaliern, han talar med sig
sjelf också, medan han väntar på den tiden att han
skall gå in till fröken, och då är det aldrig annat
än förtjusning på förtjusning öfver hvad hon sagt och
gjort – det är som om han vore på väg till sjelfva
himmelen!»
Mannerdal kände sig sjelf ett godt stycke på samma
färd, då han afhört det förtroliga meddelandet. Men
angående den »varsel», som skulle ligga i Chevalierns
trånsjuka, var han icke af Johnsons tanke: någon
vidskepelse hade aldrig nalkats detta rediga hufvud.
*
Det var aftonen före tredje lysningsdagen, då
Mannerdal plötsligt fick bud efter sig att »komma
bort till majorns».
Något olyckligt var på färde med baronen ... men
hvad visste ej budet.
Mannerdal ordentligt störtade öfver gatorna.
Ack, något mycket, mycket olyckligt hade ock
inträffat!
Der voro redan två läkare inne i baronens rum. Den
unge mannen hade fått ett det allra svåraste anfall,
som han någonsin haft af sin gamla rysliga sjukdom.
När han efter flera timmars förlopp åter kom till full
sans, var hans första rediga och bestämda handling
den, att begära det sista lysningen skulle inhiberas,
emedan intet giftermål mer kunde komma i fråga. »Gud hade icke
velat det» ... Häremot protesterade Beda under varma
tårar. Men nu vågade Mannerdal icke lägga sin röst
hvarken mot eller med, ty de begge läkarne hade sagt
honom, att i fall baronens lif icke snart utslocknade,
hvilket likväl vore stor anledning att tro, ty den
olyckliga missräkningen hade förfärligt gripit honom,
skulle det i alla hänseenden aldrig mer antagas,
att han kunde botas .....
Veckor försvunno.
Den hvarken gifta eller ogifta qvinnan vakade nästan
både natt och dag hos Ludvig, som hon så samvetsgrannt
var tillgifven. Men alla hennes enträgna omsorger,
hvilka troget ersattes af Mannerdal, då hon måste
hvila, kunde icke förmå rädda honom ... »O, nej»,
sade han ofta med ett svagt småleende, »Chevaliern
förstod nog, han, att jag skulle resa längre bort
än till Nilfloden!» och han strök med sin matta hand
öfver Chevalierns hufvud ... Det trogna djuret, som
nästan aldrig ville mottaga någon föda, låg ständigt
vid husbondens fötter.
... En klar månskensqväll under första januaridagarne,
drog den sjuke sin trogna vårdarinnas hufvud ned till
sitt bröst, lade sitt mot hennes axel och hviskade:
»När din famn slutes, öppnas för mig den himmelske
faderns ... Tack, min Beda, för allt hvad du gjort,
för allt hvad du velat ... Jag vet på hvilken vi
båda fast tro ... Han kommer nu – ack, han kommer!»
Beda såg häftigt upp. Intet vildt utrop flydde från
hennes läppar. Stilla lade hon ned hans hufvud:
hon visste att dödsengeln hämtat hans själ hem ...
... Morgonen efter denna högtidliga natt fanns den
stackars Chevaliern död vid sin husbondes fötter.
*
18.
Slutet.
Under flera månader var Bedas sorg så öfverväldigande,
så ingripande i hela hennes väsende, att hon föll af
till en skugga af sig sjelf. Hon tänkte oupphörligt
med gnagande oro på att det var genom en annans
kraft som hon, vid underrättelsen om det stundande
giftermålet, sjelf vunnit kraft ... Tänk, om hon ej
blifvit så beredd som hon blef, skulle Ludvig säkert
anat all hennes motspänstighet. Och de veckor, som
följde, under hvilka han var så lycklig, huru helt
andra minnen kunde de ej ha lemnat henne än de sköna,
som hon nu ägde, fastän äfven de qvalde henne. Ty ehuru
hon visste, att ingenting falskt då sväfvade omkring
henne, hade det goda likväl utvecklats på en annan
grund än hennes egen. Ett medvetande fanns likväl utan
all tillsats af oro, det att hon frivilligt medgifvit
den tilltänkta resan och att hon bestämdt afböjt
det ressällskap, som Ludvig ville ha med sig.
Under hela denna tid – vintern, våren och början af
sommaren – rådde ett tvångfullt förhållande mellan
henne och Mannerdal. Dessa begge samvetsgranna själar,
som till det yttersta uppfyllt sina pligter, ägde
likväl medvetandet om hvarandras innersta hemlighet
... Deruti låg det.
Liksom förra året kom Mannerdal till Lindaby nästan
hvar söndag, men egnade sig mest åt majoren, hvaremot
kapten Fredriks förhoppningar tagit en så lysande
fart, att han fullt och fast beslutat att han,
efter återkomsten från en affärsresa, som han från
mötet ärnade företaga, »för allo skulle egna sig åt
fröken Beda genom ordentligt frieri». Med majoren
hade han redan talat och fått hans ord på att bli
förespråkare. Beda sjelf undvek honom icke, och ett
par gånger hade hon föredragit att spela schack med
honom i stället för med Mannerdal. Behöfdes väl mer
för att lyfta kaptenen i sina egna tankar? Också
var han så lycklig, då han reste till mötet, att
säkerligen hvar enda man under hans befäl skulle få
godt deraf.
Efter kaptenens afresa kändes tvånget icke lättare
för de begge andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0383.html
