Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Khiva och Ryssarne. Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Khiva och Ryssarne.
Det är knappast tjugo år sedan Europa började fästa sin
uppmärksamhet vid det ryska väldets framskridande i
Asien, hvilket likväl, långsamt och säkert, redan
fortgått i mer än tre århundraden. Den senaste så
mycket omordade expeditionen mot Khiva skulle väl ej
heller hafva väckt annat uppseende än det, som de
deraf förväntade vetenskapligt märkliga resultaten
kunnat framkalla, hade icke en annan europeisk
stormakt, nämligen England, sett sina ömtåligaste
intressen hotade genom den gjorda framflyttningen
af de ryska gränsmärkena. Ty med detta steg har
Ryssland tagit fast fot midt i hjertat af Asien och
vägen ligger nu för det samma öppen till Indien,
till dessa sköna kolonialländer, som utgöra ett bland
hufvudvilkoren för Englands rikedom, snart sagdt
för dess existens.
Storm i öknen.
Å de mynt, som den nuvarande khanen af Khiva låtit
prägla, läsa vi namnet »Khârezm». Detta är den urgamla
benämningen på khanatet Khiva, hvilket utbreder
sig söder
om sjön Aral. Likt en oas, omgifvet af ogästvänliga
stepper, hemtar det sin fruktbarhet ur en från sjelfva
knuten af det högasiatiska bergsystemet upprinnande
flod, som i våra dagar bär namnet Amu eller Amu-Darja
och är ingen annan än den historiskt ryktbara Oxus,
som i äldre tider utmynnade i Kaspiska hafvet, men
sedermera tycktes hafva rent af försvunnit. Öfver
denna sällsamma företeelse af en flod, som drager
sig tillbaka ur sina gamla bäddar och försvinner,
hade man för kort tid sedan inga förklaringar att
uppställa; men under den senaste expeditionen kom
man till den öfverraskande upptäckten, att den gamla
Oxus blifvit torrlagd genom konst. Man påträffade
sjelfva den uppdämning, hvarigenom floden bragtes att
ändra sitt lopp och taga vägen åt norr till Aralsjön
i stället för åt vester till Kaspiska hafvet.
Landets natur och läge gjorde det sedan urminnes
tider till en stråkväg för de karavaner, som
förmedla handelsförbindelsen mellan Asiens gamla
kulturländer. Öfver Khorasan står det i förbindelse
med Iran, genom passen i Hindu-Kuh med det hinduiska
Pendsjab eller sjuflodslandet och, åt en
annan led, öfver Kaschgar, med Ost-Asien och
Kina. Hela det turkomaniska området, som jemte Khiva
omfattar Bukhariet m. fl. trakter, har sedan uråldriga
tider varit en stråkväg för karavanfarande köpmän,
kringströfvande nomadfolk och inkräktande horder.
Oxus folk har eröfrat jorden. Från dessa trakter hafva
de stora folkvandringar utgått, som omgestaltat den
civiliserade verlden.
Herodot berättar att khorazmier, sogdier och arier på
achemenid-konungarnes tid bildade sextonde distriktet
af det persiska riket samt att de erlade skatt till
persertronen. Sedermera känner Europa ingenting om
Khârezm förr än år 330 före Kristus, då Alexander den
store gick öfver Oxus på sitt tåg mot de nordliga
stammarne i den störtade Darii rike. Beskrifningen
om hans inträngande i Khârezm, sådan vi hafva den af
den romerske skriftställaren Quintus Curtius Rufus,
gifver en så trogen bild af landet, att man måste
förundra sig deröfver, ty
ännu efter två tusen år igenfinner man här samma
karakter och utseende.
I sjette århundradet efter Kristus blefvo länderna
vid Oxus underlagda turkarne och styrdes sedan
af ståthållare ända till 1372, då de eröfrades af
mongolerne under Timur. Denne företog icke mindre
än fem särskilda tåg mot staden Khârezm, den han
slutligen lät bränna, men tre år derefter åter
uppbygga, hvarvid den erhöll namnet Khiva. Turkestan
är ännu uppfyldt med spår och ruiner efter denne
fruktansvärde eröfrares framfart.
Sedan dess har Turkestan och synnerligast Khiva
förblifvit tillslutet för främlingar och undvikits
äfven af de modigaste forskare.
Engelsmannen Conelly, som företog vågstycket
att intränga der, måste bota derför med sitt lif;
fransmannen Plagueville friköpte sig från ett rysligt
slaflif genom ett offer af 10,000 dukater. Först
nyligen har det lyckats ungraren Vámbéry att, förklädd
till derwisch eller islamitisk pilgrim, under
oupphörliga mödor och dödsfaror genomvandra de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
