Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 29.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stolt, skolen I veta, baron, fullt ut så stolt som
I, och icke ville jag tvinga eder ifrån edra vanor,
då jag icke sjelf kunde göra det ... Det är detsamma,
det är en nådegåfva, nå väl, efter I så viljen, så må
det vara ringen, som dragit eder till mig ... Hvad
viljen I nu med den?»
»Jäg vill se ringen!» svarade baronen med en stämma,
som darrade af rörelse.
Jungfru Elisabeth Corelia tog af sig den svarta snodd,
vid hvilken ringen hängde, och räckte den åt baronen.
Denne fattade snodden med ett uttryck i sitt ansigte,
som gränsade till andakt, och gick fram till fönstret,
der han noggrannt undersökte den lilla ringen. Det
dröjde länge, innan han dermed var färdig, och när
han slutligen slog upp ögat dallrade der stora tårar.
Han vände sig långsamt om.
»Hvarifrån hafven I fått denna ring?»
»Af min broder! Han gaf mig den på sin sotsäng
... det sista han sade var namnet Svante Horn.»
»Hvad hette eder broder?»
»Erik!»
»Sade han, hvar han fått denna ring?»
»Ja!»
»Och hvarest?»
»I slaget vid Klissow!»
»Sade han intet mer?»
»Nej!»
»Och hvarföre hafven I så väl bevarat denna obetydliga ring?»
»Som ett minne af min broder!»
Svante Horn lät hufvudet sjunka i handen. En stund
förflöt, hvarunder Elisabeths grå ögon skarpt och
oafvändt följde hvarje den minsta rörelse i karolinens
fårade och ärriga anlete. Hon anade, att hennes öde
berodde mera på den makt, hvilken bodde i den lilla
ringen, än på alla de manliga färdigheter, hvarpå hon
offrat åratal af oförtruten flit och ihärdighet. Ännu
en gång betraktade Svante Horn ringen, vägde den
sedan i handen och såg ut öfver de gröna träden
och himmelen der ofvan, som om der längst borta i
det blånande fjerran längesedan bortgångna väsenden
hägrat för hans syn.
Så vände han sig om och sade:
»Ett löfte är förenadt med denna ring!»
»Jaså!» blef Elisabeths något buttra svar.
Men just denna butterhet, bakom hvilken låg
likgiltighet och tydligen äfven oegennytta, utöfvade
ett afgörande inflytande på Svante Horn.
»Ringen talar till mig, och jag gör hvad ringen
säger!» sade han till Elisabeth.
»Hvad säger då ringen?» sporde hon tillbaka.
»Ringen talar genom eder, jungfru Elisabeth!»
upprepade karolinen med sin fasta röst.
»Genom mig?»
»Ja, genom eder, säg, hvad kan jag göra för eder?»
»Och I skullen då göra, hvad jag ville ... ?»
»Ja!»
»Det tål att tänka på, baron Svante ... jag kunde
vilja hafva hela Källeryd.»
Hon skrattade åt hvad hon sade, som om hon dermed
velat visa, att det var ett skämt, men när hon såg
på baronen, fann hon, att denne, långt ifrån att taga
det för ett skämt, tydligen misstyckte, att hon sjelf
kunde vilja gifva sitt yttrande en sådan färg.
»Källeryd?» sade han långsamt och liksom drog
på ordet.
»Ja, sen I, baron», vidtog Elisabeth, »som man ropar i
skogen, så får man svar ... men I viljen icke förstå
er på skämt ... Det kunnen I dock väl begripa,
att ...»
»Ett löfte är heligt!» afbröt baronen.
»Godt, jag är just icke heller att skämta med», inföll
Elisabeth, »och efter jag nu sagt det förflugna ordet,
så må det vara sagdt ... I hafven inga arfvingar,
baron, så vidt jag vet, endast på eder moders sida,
och jag är en bland
dem ... I kunnen derföre testamentera gården till mig
efter eder död ... Nu talar jag på fullt allvar,
och jag hoppas, att I kunnen förstå mig.»
Baronen nickade, hvarpå följde en lång tystnad. Han
gick med stora steg upp och ned i rummet, och
hon följde honom med spänd uppmärksamhet, under
det hon till utseendet iakttog den fullkomligaste
likgiltighet. Något skulle hon emellertid få att
sysselsätta sina tankar med.
Efter att hafva gått en qvarts timme, öppnade baron
Svante dörren och gick sin väg, utan att säga ett ord.
Det var måhända det värsta, som kunnat
inträffa. Jungfru Elisabeth låg under de nästföljande
timmarne ordentligt på sträckbänk. Hon hade med
ens kommit sitt mål så nära, att hon liksom hade
det i handen, och just deruti, i tanken att hela
herrligheten genom någon oförutsedd händelse kunde
slinta henne ur händerna, deruti låg en hel afgrund
af oro och pina. Och härtill kom, att hon måste
sluta allt inom sig och fortfarande visa en utsida
af fullkomlig likgiltighet och oegennytta. Sköld,
den gamle ryttarekorpralen, kom och gick och sneglade
litet åt henne, men sade aldrig ett ord, och icke
ett ord sade hon.
Men dagen gick, och natten kom, och intet hördes af
från baronen.
Det var långa timmar för jungfru Elisabeth. Emellertid
måste hon först af allt vara betänkt på att undvika
besöket af läkaren, som lätt nog skulle kunnat röja
hela hennes djerfva anläggning.
»Hör på, Sköld», sade hon derföre till korpralen,
när denne om morgonen kom in till henne med en skål
mjölk och något bröd på en bricka. »Hör på, hur gjorde
kung Carl?»
Sköld stannade i sin gång och höll på att släppa
brickan, men satte den dock varligt ifrån sig på
golfvet, hvarpå han gjorde ställningssteg och förde
handen till hufvudet, som om han velat aftaga mössan.
»Kung Carl?» utbrast han derpå, »hur gjorde han?»
»Ja, när han bröt benet i Polen eller när han sköts
i foten vid Pultava ... låtsade han om det?»
»Salig kungen», svarade Sköld, styf och stel, »han
var af jern, salig kungen.»
»Godt», vidtog Elisabeth, »jag är ock ett stycke
ditåt ... du ser, att jag tagit på mig mina stöflar
... ser jag ut, som om jag kände någon smärta?»
»Hm ... Gud bevare nådig jungfru-löjtnanten eller
hvad det skall vara!» grinade Sköld.
»Säg derföre din herre, att jag ej vill hafva någon
läkare, jag är sjelf min bäste läkare ... sadla i
stället er styfvaste häst! Jag vill försöka, hvad en
morgonridt kan göra, och sedan vill jag lemna detta
ogästvänliga Källeryd.»
»Hm, ja, jungfrur äro icke välkomna gäster här»,
mumlade Sköld, »men en jungfru af jern, som vill rida
vår styfvaste häst ... icke vet jag, men en sådan
eger väl rätt till löjtnants-taffeln på Källeryd.»
Elisabeth vinkade med handen, och gubben försvann,
tydligen på det högsta tillfreds med en sådan jungfru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
