- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
118

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vallfärderna till Dschaggernat - Ett bättre land. (Fritt efter mrs Hemans.) Heribert - Hammers museum. -rn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller indirekt af densamma. Innanför ringmuren
ligga hundratjugu tempel; åt guden Dschaggernat
är blott den stora pagoden helgad. Dess koniska
torn höjer sig likt en utskuren sockertopp ända
till en höjd af hundranittiotvå fot och krönes af
det mystiska hjulet och Wischnus banér. Pagoden
innehåller fyra rum: offersalen, der de flesta
gåfvorna nedläggas, pelarsalen för musikanter och
bajadèrer, bönerum, der pilgrimerna sätta sig ned och
försjunka i åskådandet af gudabilden, och det allra
heligaste, der Dschaggernat bor med sin broder och
syster. Gudabilderna äro simpla träbockar, hvilka man
från höfterna gifvit grofva menskliga former. Hvarje
dag badas, klädas och matas dessa bilder. Före hvar
och en af de fyra måltider man framsätter för dem,
renas helgedomen och der utanför i pelarsalen spela
musikanterna och dansa tempelflickorna. Alla offer
äro oblodiga. Icke ett enda djur dör verldsherrskaren
till ära, ty en enda bloddroppe skulle förorena
hela byggnaden.

Af de tjugofyra religionsfester, som firas hvarje
kyrkoår, är vagnsfesten den förnämsta. I Europa har
man fullkomligt missförstått denna fest. Den är alls
icke ryslig eller blodig, och vi kunna tryggt frigöra
oss från de förskräckliga bilder, som föresväfva vår
fantasi vid blotta namnet Dschaggernaut.

Hela veckor före vagnsfesten inträffa pilgrimer i
tusental och truppvis. Tempelkockarna göra sina
beräkningar för att kunna bespisa nittiotusen
menniskor. Vagnen uppföres under tiden till den
föreskrifna höjden af fyrtiofem fot. Den ofantliga
byggnaden löper på sexton hjul af sju fots diameter
och håller trettiofem fot i fyrkant. Dschaggernats
broder och syster hafva särskilda smärre vagnar.

Då de heliga bilderna bäras ur pagoden och lyftas på
vagnarna, faller mängden på knä och trycker pannan i
stoftet. Den ofantliga menniskomassan ropar som med
en mun, svallar fram och tillbaka och drager vagnen
framåt den breda gatan.
Musiken spelar, trummorna dåna, från vagnen hålla
presterna fanatiska tal; i krampaktiga ryckningar
välter den täta massan framåt, släpar, svettas,
skriker, springer, sjunger, beder och förbannar. Det
afstånd, som vagnen har att tillryggalägga, för att
framkomma till gudens landthus, uppgår knappt till
en half mil, men hjulen sjunka djupt ned i sanden
och färden tager många dagar i anspråk. Det sista
stycket af vägen drages vagnen af tempelarbetare,
hvilkas antal uppgår till ej mindre än fyra tusen.

Har landthuset uppnåtts, så slocknar den sista gnistan
af entusiasm. Pilgrimerna sträcka sig utmattade i den
brännande sanden midt på gatan och stänga formligen
vägen med sina liggande kroppar. Guden Dschaggernat
får sjelf se till, huru han må återkomma till pagoden,
och skulle säkerligen bli stående, om icke de betalta
arbetarne vore.

Såsom man ser, är berättelsen att tusentals kasta
sig ned för vagnen, för att krossas under hjulen,
en fabel. Att i en tät hop af nittiotusen män och
qvinnor, som till största delen ej äro vanda vid
hårdt arbete, sjukdomar och dödsfall måste förekomma,
ligger i sakens natur. Exempel hafva äfven gifvits
på att pilgrimer i religiöst vansinne kastat sig
framför hjulen. Men sådana exempel hafva varit ytterst
sällsynta och förekomma icke mer. Förr blefvo hvarje
år några olyckliga tillfälligtvis dödade eller svårt
sårade. De fåtaligt förekommande sjelfmorden begingos
af sjuka och eländiga, som på detta osätt sökte befria
sig från sina lidanden.

Å andra sidan kan man antaga, att tio tusen pilgrimer
årligen dö under sådana vallfarter, hvilka äro de
skadligaste företag, hvartill menniskorna drifvas af
religiöst vanvett. Smittosamma sjukdomar medföras
af de återvändande långt inåt landet; till och med i
Europa känna vi verkningar deraf. Icke blott Mekka,
äfven Puri är en ort, hvarifrån den fruktansvärda
mordengel utgår, som vi känna under namnet cholera asiaticus.


Ett bättre land.

(Fritt efter mrs Hemans.)

Du säger att ett bättre land skall finnas,
O moder, säg mig hvar det landet är.
O skola väl dess sköna stränder hinnas?
Vi, vilja söka upp det, moder kär!
Du sagt, der fins ej nöd, der fins ej smärta.
Ej någon sorg skall såra der ditt hjerta.
Säg mig, o moder, hvar det landet är.

Är det väl der oranger herrligt glöda,
Der vindar dansa öfver palmväxt jord,
Der i ett ljushaf purpurmolnen blöda?
Nej, kanske är det i den höga nord.
Der klara lågor gnistra omkring polen,
Der svanen drömmer, lyst af midnattssolen? –
Ej der, ej der, mitt barn, det landet är.

Är det väl der de stolta floder brusa,
Bland vilda klippor hän mot fjerran haf,
Der dystra skogar uti qvällen susa
Och vindar sjunga uppå blommans graf?
Är det, der guld och diamanter glimma
I bergens schakter och i grufvors dimma? –
Ej der, ej der, mitt barn, det landet är.

Ej såg jag landet, barn, likväl det finnes,
Dess ljufva sånger har jag icke hört.
Det slutligen af dig mitt barn dock hinnes,
Då dödens engel dig från jorden fört.
Der maktens diadem och tiggarstafven
Bli lika. Barn, dess dörr är grafven,
Deruppe, barn, det sälla landet är.

Heribert.


Hammers museum.

I.

När man nämner ordet museum, uppstår väl hos de flesta
föreställningen om något mycket lärdt, mycket ovanligt
och svårfattligt. Antingen skymtar för fantasien
ett moln af underliga djur och allehanda flygande
kräk, eller uppdyka för minnet ofantliga väggar,
fyllda med mörka taflor, eller slutligen långa rader
af forntida stenar och bronser, underliga redskap
och besynnerliga, halft multnade kärl. Men alltid
förenar sig med tanken på ett museum något kusligt
för den stora mängden; det är något, på hvilket man
blickar med undran, osäkerhet, obekantskap, derför
att man känner huru mycket vetande som fattas en för
att förstå dessa föremåls rätta värde, för att kunna
rätt njuta af allt det sköna
eller lärorika de bjuda. Massan af enahanda eller
likartade saker bidrager också att för den oinvigde
öka intrycket af oöfverskådlighet, följaktligen af
något obekant, främmande. För en, som med sannt
intresse skådar dylika samlingar, ges det tjugo,
hvilka endast flyktigt genomvandra dem, i bästa fall
efterstafvande hvad någon kunnig ledsagare eller
tryckt guide ger dem vid handen.

Är nu den samling, hvilken hr juveleraren Christian
Hammer sedan tjugofem år hopbragt, och som redan
sedan länge bär namn af »Hammers museum», något af
detta slag? Härpå kan svaras både ja och nej. Ja,
– ty till sitt omfång, sin ofantliga numerär (för
närvarande kanske 150,000

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free