Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammers museum. II. -rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur förtorkad den står,
Der ej kärlekens blomma slår rot.
Om det mörknar i sky, om det stormar – välan,
Vi ha hoppet och tron, vi ha Gud och hvarann.
Rbt Tolf.
Hammers museum.
II.
Få konstindustrigrenar äro så allmänt kända och
hafva en så storartad historia som keramiken
eller lertillverkningen i ordets vidsträcktaste
mening. Ända från den gråaste urtid allt intill
våra dagar kunna vi följa hennes utveckling,
hur hon från de första svaga försöken långsamt
men säkert nått den höjd, der hon nu tronar och i
tusentals skiftande former utdelar sina håfvor. Och
säkert är ock, att få, om ens någon konstslöjd
eger en sådan förtrolig prägel, låter forskaren
och konstvännen så tydligt följa vexlingarna i
smak, behof och lefnadssätt hos folkslagen. Det är
lerjordens nästan obegränsade bildbarhet, som gifver
henne denna förmåga af att vara karakteristisk och
återgifva de finaste skiftningar i odlingslifvet
under de mest skilda tidehvarf. Derför kan ej heller
något vara lärorikare för den som vill lära känna
kulturens formella utveckling, än ett studium af
dessa i det oändliga vexlande stycken, som framgått
ur krukmakarnes, fajans- och porslinstillverkarnes
händer. Särskildt för insigten i stilarternas och den
folkliga konsttraditionens historia är kunskapen om
de keramiska föremålen af synnerligt stor vigt. För
att gifva ett litet begrepp om den sidan af den nya
konstindustrivetenskapen äro följande rader skrifna;
jag önskar blott att ingen må tro det ämnet blifvit
i dem mer än helt flyktigt antydt. Jag knyter till
detta utkast några upplysningar om huru Hammers
museum representerar detta vigtiga konstfack,
för att tillika ådagalägga hvad Sverige redan i
detta hänseende förlorar, när det släpper museet
ifrån sig[1].
Konsten att forma och bränna lera måste
anses såsom urminnes. I Ninivehs ruiner finnas tegel
med glasyrmålningar och vaser; i de förhistoriska
grafvarna, ja i grottor af ofantlig ålder, krukor af
delvis ganska tilltalande former. Skulle man angifva
någon hemort för henne, blir det väl här som i andra
fall, att österlandet måste räknas såsom sådan. En
stor och vigtig tillverkning från denna verldsdel är
oss alla väl bekant, af särskilda skäl, nemligen det
s. k. ostindiska porslinet, hvarmed man i Sverige allt
ifrån förra århundradet betecknat de tusen sinom tusen
tallrikar, fat och koppar, dem Ostindiska kompaniet
med sina skepp införde från Kina. Den kinesiska
och japanska leran, den s. k. kaolinen, har den
egenskapen att vid bränningen blifva genomskinlig,
och eger dessutom större samband än de ogenomskinliga
lerarterna, hvadan det »äkta porslinet», allt sedan
det blef bekant i Europa, varit särdeles omtyckt och
en lång tid ensamt fyllde de förmögnares behof. Hvad
som i konstnärligt hänseende utmärker den urgamla och
derför utomordentligt utbildade kinesiska alstringen
är formernas lätthet och fasthet på samma gång samt
massans behagligt blåaktiga ton, ur hvilken den fint
fördelade och mästerligt behandlade färgprydnaden
dyker upp som blommor ur ett stilla vatten, harmoniskt
och rent. I förmågan att sammansmälta färgerna och
gifva dem det mest smekande behag för ögat, stå dessa
österländingar ännu oupphunna af européerna. Och
derför har också keramiken under de senaste tjugo
åren allt bestämdare valt deras förfaringssätt till
mönster, medan de äldre dekorationsarterna allt mer
öfvergifvas. Dock mer härom längre fram. Hammers
museum eger ett urval af mer än 900 nummer kinesiskt
och japanskt porslin, en rikedom som förklaras af
den omständighet jag nyss påpekade, det Ostindiska
kompaniets under mer än ett halfsekel fortsatta
införsel. Alla vigtigare af kännarne uppställda
klasser finnas här, från det äldsta helhvita eller
endast i blått målade porslinet, till det förgyllda
eller i krakelé (med spräckt glasyr)
utförda; och sköna former, präktiga målningar saknas
ej heller.
Äldre till tiden, hann dock den fornegyptiska
tillverkningen aldrig någon högre utveckling;
emellertid kan man här få se nästan ett hundratal prof
af densamma, mestadels små figurer från grafvarna
eller bilder af Apisoxen, skarabéer o. dyl.,
med svartgrön eller blågrön glasyr. På den mer
ursprungliga ståndpunkten befann och befinner sig
äfven den urgamla amerikanska lertillverkningen, mest
utmärkande sig genom monströsa sammansättningar och
former, af hvilka samlingen också visar några stycken.
Inom den gamla europeiska keramiken, hvars material
uteslutande var ogenomskinligt, om än af flere slag,
ända till början af förra århundradet, märker man
naturligtvis, med undantag af de förhistoriska
krukorna, främst den antika, etruskers, grekers och
romares. Grekerna, mästarne i formens behandling,
hafva äfven på detta område förstått att efterlemna
odödliga mönster i frågan om enkel, klar formgifning,
förenad med den största måtta i det dekorativa. Äfven
praktvaserna från den grekiska keramikens bästa tid
hafva endast bildverk i rödt, brända lerans naturliga
färg, på svartglacerad botten; och en polykrom
utstyrsel synes allt framgent hafva varit okänd
eller föga använd. Etruskerna, först sjelfständiga,
något råa, blefvo sedan grekernas efterbildare, och
romarne bragte det ej heller längre, åtminstone hvad
det konstnärliga angår, medan de åter i afseende på
det tekniska införde mycket nytt och godt. Museet
saknar ej heller alster af denna art, tvärtom; der
finnas öfver 250 nummer, mest naturligtvis romerska,
bland dem ett rikt urval lampor, till en del med
fabriksmärken, dryckeskärl, vaser o. s. v. Till en
mycket stor del härstamma dessa från de pompejanska
gräfningarna. Ännu i dessa jemförelsevis nya
alster af antikens krukmakeri återfinner man denna
liniernas svala skönhet, denna klara förening af
ändamålsenlighet och formfulländning, denna medvetna
återhållsamhet i bisaker, hvilka alltid skola göra
antiken till förebild i konsten, när det gäller
sjelfva planläggningen af en modern produkt.
Nu följer inom keramikens historia mer än ett
årtusen, under hvilket minnesmärkena äro lika
sparsamma sorn de skriftliga underrättelserna, när
det gäller vesterlandet, hvaremot den kinesiska
alstringen just under medeltiden uppblomstrar. Det
hufvudsakliga intresset samlar sig kring arabernas
och morernas keramik i Spanien, hvilken sedan sprider
sig till medelhafskusterna och öarna. Denna är dels
byggnadsprydande, i form af ornerade skifvor för
väggar o. dyl., dels äfven formar hon vaser och
skålar. För vårt ändamål är hon dock mest märklig
derför att hennes traditioner, bäst fortplantade
på ön Majorca, blefvo upphofvet till Italiens
renaissance-keramik, den i industriens historia så
berömda majolikan, hvars namn tyder på härkomsten.
Denna tillverknings äldre former, »mezza majolica«
(half majolika) och Lucca della Robbia’s stora
dekorationsskulpturer förbigå vi här, för att fästa
oss vid den egentliga blomstringstiden. Det var
då som de små italienska städerna, Urbino, Faenza
(deraf namnet fajans, hvad vi dagligt kalla oäkta
porslin), Gubbio och en mängd andra, utsände dessa
mästerstycken af alla slag, hvilka blefvo af ett så
bestämmande inflytande på det öfriga Europas keramik
och nu med sådan ifver eftersökas och betalas. Här är
det för första gången inom den europeiska keramiken
som ej blott formen, utan äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
