- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
159

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia (Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 127.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

II.

Du misstog dig, jag lemnade icke genast Göteborg,
fast du nog kan ha rätt i att jag bar mig åt som en
kärlekssjuk tok. Hela dagar kunde jag vandra omkring i
närheten af det lilla boningshus, der jag på en gång
varit så lycklig och så olycklig; denna jordfläck,
der mina känslor gått från hemlig tillbedjan till
sällhet, från sällhet till tvifvel och så utföre
och utföre tills jag nådde den gränslösa hopplöshet,
som jagade mig omkring, utan rast eller ro.

En gång återsåg jag henne, det var den dag hon skulle
stå brud. Hon stod vid det öppna fönstret och skådade
tankfullt ut och bort i fjerran, bort öfver verlden
omkring henne. Måtte hon alltid se den lika solljus
som då!

Med denna önskan aflägsnade jag mig. Jag vågar knappt
omtala huru mycket jag drack denna qväll, utan att
bli berusad: vinet verkade på mig som vatten.

De nygifta voro borta, och platsen, der jag
irrat omkring, hade förlorat för mig hela sin
dragningskraft, och så bar det hemåt. Jag hade alltid
mod att visa verlden ett gladt ansigte; min sorg
behöll jag för mig sjelf. En och annan gång skref
Ingeborg till mig; hon talade aldrig om sin husliga
lycka utan blott om den godhet, hon påstod att jag
visat henne. Stackars barn, säkert ville hon icke
skildra sin sällhet för att ej smärta mig; men jag
var glad öfver den och nöjd öfver att veta henne vara
på en plats, som var henne värdig.

Så förgingo några år. Jag började att utan
hjertklappning tänka på henne, jag föreställde mig
att hon blott var en kär vän, men en vän, som jag
längtade att återse och som jag kunde återse utan
att störa min frid.

Följden häraf var att jag en dag fann mig vara i
Köpenhamn och i Ingeborgs förmak, väntande att få
återse henne. Huru underligt att så vänta! När hon
inträdde, ilade hon mig till mötes och slöt min hand
mellan båda sina. Ingen af oss sade ett ord. Jag vet
icke rätt huru lång tid som förgick innan någondera af
oss började tala. Det var jag som slutligen yttrade
något om min resa. Huru vacker var hon icke! Hvilken
mildhet det låg öfver hennes ansigte, hvilket behag i
hennes minsta rörelser! Utan hjertklappning! Min vän,
jag fruktar att jag med tomma förevändningar narrat
mig sjelf till denna resa, liksom fordom då jag för
hennes skull reste mellan Barseholm och Göteborg. Hon
talade om sin man, sade att det säkerligen skulle
glädja honom att se mig, ja, jag vet icke rätt
mera hvad hon sade; men jag vet att jag aflägsnade
mig med föresats att aldrig mer träda öfver hennes
tröskel. Dock, följande dagen öfverträdde jag den
redan ånyo. Hvad ondt, frågade jag mig, ligger väl uti
att fröjdas af hennes åsyn och att tala om förgångna
stunder? Jag höll mig uteslutande vid den tid, då hon
ännu var boende i rummet N:o 7 på Stadt Hamburg, någon
annan tid berörde jag icke, jag skulle då ej kunnat
fatta hennes hand, ty jag skulle brunnit som eld. Ja,
denna flicka i N:o 7, huru dyrbar hade hon icke varit
mig allt från den första stund jag såg henne!

Månne hon genomskådade mina känslor? Hon rodnade
hvarje gång jag inträdde, och hon var icke så glad
och obesvärad mot mig som förr; i synnerhet iakttog
hon en viss stelhet, då vi voro på tu man hand, och
detta voro vi ofta. Hennes man ... du får ursäkta
att jag nästan icke nämt ett ord om honom, och jag
gör det nu blott för att du skall få en någorlunda
klar bild af situationen ... hennes man lemnade oss
ofta. Ingeborg syntes van dervid; jag kunde märka
det derutaf, att hon visade en barnslig glädje,
ja, nästan öfverraskning, en ifver att få betjena
honom och göra hans afton så angenäm som möjligt,
då han någongång sade sig vilja supera i hemmet. Ofta
undrade jag huru det kunde vara honom möjligt att gå
ifrån henne, och när han någongång drog upp sin klocka
och sade: »Nej, vid den här tiden hade jag redan bort
vara borta!» så följde mina ögon icke utan förvåning
detta hans aflägsnande. En afton hade han bjudit mig
till sig. Jag trädde in i salen, der ljusen fläktade
i kronan, medan natten strömmade in genom de öppna
fönstren. Vid ett af dem fann jag Ingeborg sittande.

»Mötte du icke Sten?» sade hon, »det är icke en half
minut sedan han gick. Han trodde du icke skulle komma,
efter du dröjde.»

I hennes röst låg en förebråelse, en förebråelse
emot mig, som genom mitt dröjsmål förorsakat hans
aflägsnande. Hela qvällen var hon fåordig och
förströdd och blickade ofta med dröjande ögon på
stjernorna. Då jag såg henne sitta så, uppstod hos
mig för första gången ett tvifvel om de båda makarnas
husliga lycka, och föreställningen att Ingeborg kände
sig försummad af sin man och led deraf, trängde sig på
mig. Var detta det lif af sällhet hon drömt? Stackars
qvinna, hon satt der så tankspridd och fåordig,
kanske otålig öfver att icke bli lemnad ensam med
sig sjelf och sin smärta. Jag gissade rätt, ty när
jag fattade min hatt, log hon och sade:

»Jag vill icke be dig stanna, ty jag är vid tråkigt
lynne i qväll, Julius; när jag har hufvudvärk, är
jag ibland så här ... kom i morgon, jag lofvar då
att vara riktigt kry.»

Att på det noggrannaste observera Sten Lillies
beteende blef efter detta ögonblick min oupphörliga
sysselsättning under de dagar jag ännu stannade qvar.

Han var en lyckans förklarade gunstling, med
fördelaktigt utseende, qvick, rik och i en ansedd
samhällsställning. Jag såg honom en gång på en större
bjudning i hans eget hem; han var en uppmärksam
värd, hade ögon för allt, för servering och gäster,
öfverlemnade sig helt och hållet åt nöjet med en
outtömlig lefnadslust, och såg utomordentligt bra
ut, medan han gjorde ett vackert ungt fruntimmer sin
kur. Jag hörde honom säga henne de charmantaste saker,
under det han stod vid Ingeborgs sida, icke aktande på
det drag af trötthet eller missmod, som låg utbredt
öfver hennes bleka ansigte. Rum ur rum följde jag
honom så, och mätte hans fel lika noggrannt, som han
skulle gjort med mina, om han ansett dem värda en
sådan uppmärksamhet.

Älskade han då icke längre Ingeborg? På hemvägen,
ensam med mig sjelf, gjorde jag gång på gång denna
fråga. Under nattens stillhet ransakade jag mitt inre
och förstod att jag måste bort, måste lemna Ingeborg,
för att icke handla lågt och oädelt, för att icke
söka innästla mig i hennes hjerta under den smärta
och tomhet, som för närvarande säkert herrskade i
detsamma. Redan följande dagen sade jag henne farväl.

»Jag skall sakna dig mycket,» försäkrade hon då jag
gick. »Du har alltid varit god och snäll mot mig,
men jag tror mig aldrig förr ha förstått att sätta
så högt värde på dig som jag bort, och det är med
glädje jag skall minnas dig och din vänskap.»

Återkommmen till Barseholm, förde jag ett mycket
verksamt och rörligt lif. En och annan gång hörde
jag nyheter från Ingeborg, hennes egna bref voro
alltid mycket korta och nästan innehållslösa, och
att jag för min del aldrig berörde hennes husliga
förhållanden, kan du väl förstå. Men de nyheter jag
från andra håll inhemtade om henne, voro icke särdeles
tillfredsställande. Att hennes man spelade med passion
och att han med små kurtiser utom hus sökte döda den
långsamt framskridande tiden, voro rykten, som då och
då hunno till mig. Den tynande brefvexlingen mellan
Ingeborg och mig upphörde småningom, och jag hörde
aldrig något vidare från henne.

*



En paus inrädde i Julius Wilsons berättelse, och hans
ögon blickade drömmande utåt. Plötsligt fingo de eld
och strålar. Jag följde den riktning, der de föllo
– en ljusklädd qvinnogestalt skymtade fram mellan
parkens trädgrupper, och jag igenkände hans hustru.

»Nåväl, min vän,» sade jag, »du hörde aldrig vidare
ifrån henne ... lyckades slutligen glömma ... det
är så verldens lopp ... och din Maria blef ditt allt!»

»Du skall strax få höra,» svarade han, tändande sin
cigarr, »ty nu börjas tredje och sista delen.»

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free