Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den påfliga bannlysningsbullan emot Luther. Ett blad ur den tyska reformationens historia. F. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den påfliga bannlysningsbullan emot Luther.
Ett blad ur den tyska reformationens historia.
Den 15 Juni 1520 utfärdades af påfven Leo X den
beryktade bullan <I>Exsurge Domine</i>. Den helige fadren
hade väl en tid bortåt dragit i betänkande att
tillgripa denna stränga åtgärd; nu blef dock
påtryckningen af kyrkans främste män och auktoriteter
honom för stark. Kardinal Kajetanus, som påstod sig
i botten känna tyskarnas karakter, och som alltsedan
sitt sammanträffande med brodren Martinus i Augsburg
1518 närde en bitter stämning i sitt sinne emot
denne opåkallade reformator, som gjorde så mycket
väsen af sig – han hade ju sammanfattat sitt intryck
af hans personlighet sålunda, att det var »en grof
best med ett par elaka ögon och några underliga
tankar i hufvudet» – Kajetanus bedyrade heligt,
att det endast var eld och svärd, som kunde bita på
folk af en sådan hårdnackad natur. Kom så dertill
Sylvester Prierias, hvilken förvärfvat sig ett namn
i egenskap af den heliga stolens ifrige försvarare,
med hela starka ligan af dominikaner, som ännu hade
den Reuchlinska processen i alltför friskt minne, för
att icke med hänsyn till densamma utan återvändo ligga
öfver påfven med sina allvarliga föreställningar. Hade
ju också universiteten i Köln och Löwen uttalat
sin fördömelsedom öfver Luthers läror; de lofvade
för sin del kyrkan alldeles bestämdt en herrlig och
ovansklig seger, om blott de romerska fälttecknen
(d. v. s. de blyförseglade bannlysningsbullorna)
skymtade i förgrunden af kämparnas leder. Tidens
rikaste bankirhus Fugger försummade icke heller att
i de mörkaste färger utmåla för höga vederbörande
det fattigdomens skymfliga elände, hvari Kristi
kyrka ohjelpligeu skulle försänkas, i den händelse
äfventyraren Luther och hans vänner i Wittenberg
ohejdadt finge drifva sitt fula spel till de andliges
utsugning och undergång. Tack vare aflaten med dess
rika välsignelser hade nemligen under den sista tiden
guld och silfver flutit i strömmar ifrån Tyskland ned
till Italien. – På detta sätt voro skilda krafter
i rörelse för att nå samma mål: det förhatliga
kätteriets undanrödjande. Och likväl, den mäktigaste
förespråkaren för ifrågavarande bannlysningsbulla är
ännu onämd.
Denne man var den gamle teologiske stridskämpen Johan
Eck, prokansler i Ingolstadt. I förstone hyste han
allt annat än en upphöjd föreställning om Luther. Han
trodde, att man med penningar, ett fett pastorat eller
dylikt skulle kunna tysta munnen på den uppstudsige
augustinermunken. Men den tron måste han dock snart
öfvergifva, sedan han mött sin vederpart ansigte mot
ansigte, och fått tillfälle att mäta sina krafter
med hans under den bekanta disputationen i
Leipzig (Juli 1519). Från den stunden var det, som
hans kränkta fåfänga och stolthet icke medgåfvo honom
någon ro, enär lindrigast sagdt tvifvelaktiga voro
de lagrar, den dittills i slika fall oöfvervinnelige
skördat vid detta tillfälle. Derföre var det icke
underligt, att han med all makt kräfde upprättelse
och hämd. Det var närmast angående påfvens primat, som
de förfäktade olika åsigter. Luther i sin oförsynthet
hade vågat yrka, att detta för sitt bestånd icke kunde
åberopa gudomlig, utan endast mensklig rätt. Ett så
ohöfviskt påstående skulle naturligtvis icke ens under
vanliga lugna förhållanden en kyrkans rättrogne son
kunna fördraga och smälta. Huru mycket mindre nu, då
bågen redan till halfts var spänd, och allt rustade
sig till en afgörande strid! Om detta samma ämne
skyndade sig fördenskull Eck att utgifva en särskild
skrift (De primatu Petri), der han uppträder med
anspråk på att klart och ovedersägligen bevisa den
påfliga auktoritetens gudomliga instiftelse. »Märk
till, min läsare,» säger han, »och du skall få se,
att jag håller mitt ord.» Skada blott att de urkunder,
hvarpå han helt sorglöst och obesväradt grundar sin
bevisning, samtligen äro understuckna! Emellertid,
färdig med sin bok – det var våren 1520 – ilade
han till Rom för att der vidtaga de mått och steg,
som enligt hans förmenande den öfverhängande faran
gjorde nödvändiga. Till all lycka hade han icke heller
synnerligen svårt, understödd som han var från alla
håll, att öfvertyga påfven, det nu eller aldrig
stunden vore inne, då det tillhörde hans helighet
att sätta yxan till roten af det trädet med de
giftiga frukterna, som uppspirade i den sachsiska
jordmånen, för att med ett hugg göra slut på det
olycksaliga kätteriet. Också nedsattes oförtöfvadt
för detta ärendes behandling en kommission af sju
eller åtta pålitliga teologer; Johan Eck sjelf
jemte Sylvester Prierias voro efter all sannolikhet
ledamöter af densamma. Sakens utgång var tydligen
på förhand gifven. Redan i början af Maj var det
första utkastet till bullan affattadt; äran häraf
tillskrifves i främsta rummet en viss Accolti,
kardinal af Ancona. Förgäfves påminde kurians
jurister, hurusom det i sjelfva verket icke vore
mer än rätt och billigt, att den anklagade, innan
han dömdes, infordrades till förhör och ransakning,
»sjelfva Kain hade Gud ju kallat inför sig». På sådant
tal ville de tongifvande andliga fäderna icke höra,
Här tåldes intet vidare uppskof; Luthers öde var nu
en gång för alla afgjordt. Men icke förty undergick
dock nämda utkast icke oväsentliga förändringar och
bearbetningar, innan det blef förklaradt moget att
antagas. Fyra särskilda gånger hölls fullständigt
konsistorium för att noga väga hvarje sats ända till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
