- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
225

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Ett folk som förgåtts

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Teckningar och drömmar.

Af -a -g.

Ett folk som förgåtts.

Stormen susar i urskogens kronor; nere under dem är
lugn, ty ej ens vinden förmår genomtränga det tätt
sammanflätade nätet af trädstammar, af jättelika
löfverk, af krypande, klängande, upprätta, nedåt
fallande och slingrande växter af de äfventyrligaste,
liksom af de rikaste och skönaste former. Praktfull,
stor, outgrundlig står urskogen. Den synes vilja
beherrska allt, besegra allt. Och dock ligga öppna
landsträckor derinvid, der gräset gror till manshöjd,
der de fagraste blommor sända sina dofter, och der i
oräkneliga skaror vildmarkens hjordar ströfva omkring,
men der menniskofot ännu ej trampat.

Tyst, jo, der synes dock en man. Den röde
mannen smyger genom skogen. Han nedlägger ett
djur, han bär det till sin koja. Der finnas flere
kojor. Rundt omkring synas upphängda skalper af slagne
män. Dödssånger skränas, fångar dödas med långsamma
marter vid lägrets stora eld.

Men bortom skogen uppstiger röken af en annan eld. Der
hafva hvita män satt sig ned. De röde männen äro
talrika, de lura på de hvita, som jaguaren på sitt
byte. De hvite männen äro få, men de besegra dock
småningom sina röda grannar, och med sorg och vrede
i hjertat stå dessa färdiga att söka ett nytt hem
bortom den stora floden.

Redan hafva männen fattat sina vapen för att börja
vandringen, redan äro qvinnorna tungt belastade med
sina bördor, och hafva redan lyft de minsta barnen på
sina skuldror, då framträder ur skogens djup en hvit,
en ensam, obeväpnad man och han säger:

»Röde män, gren af den stora Sioux-stammen, hvarföre
viljen I öfvergifva det land, der ni funnit vildt
för eder jagt och grenar till edra hyddor. Urskogen
är vid, den har i sitt sköte jagtmarker för eder,
och fält för oss att odla. Se, I hafven sett, att vi,
ehuru få, äro starkare än I, som ären många. Stannen
i fred i edra hembygder. De hvita männen bjuda eder
att vara deras bröder, och vi vilja visa eder huru
få kunna vara starka, så att de besegra de många,
och huru få kunna vara mera värda och uträtta mera
till gagn, än många.»

Länge tvekade de röde männen, men de lyssnade dock
ändtligen till den hvites vänliga ord, och fredspipan
röktes, och tomahawken nedgräfdes slutligen.

År gingo framåt, och föga hade de röde männen
velat antaga af de hvites lärdomar. Med förakt sågo
vildmarkens barn, huru deras hvite grannar arbetade
och trälade, och de kallade dem hånande: »qvinnor».

Men den unge mannen, de hvites höfding, han som först
vågat att med förtroende, ensam och obeväpnad, nalkas
dem, han är icke mera så ung, men lika varmt är hans
hjerta för hans röde bröder. Ifrigt tar han sig an
deras sak och hans hustru går till de röde männens
qvinnor, hon lär dem mången slöjd, och att med mindre
möda än förut uträtta många göromål. Hon lyckas hos
dem införa början till ett slags åkerbruk, och männen
börja finna det godt att hafva någon föda i hemmet
äfven den dag då jagten slår felt, och tycka, att det
ock kan vara godt att icke nödgas flytta bostaden,
om än en man ströfvar långt bort med sin jagt.

Småningom, om än långsamt, viker det stolta motståndet
mot de hvites öfvermakt. Af det röda folket dö de
äldste bort, de yngre blifva småningom vänligare
stämda mot det hvita folket och tillgängligare
för deras meddelanden, och när slutligen Miamis
fiendtliga stam gör ett ströftåg till nejden,
då strida de röde männen vid de hvites sida och de
hvite vid de rödes, och de båda folken äro bröder,
sedan de blandat blod med hvarandra, om än i de rödes
sinnen misstron icke fullt utslocknat.

Åter hafva många år gått, och den unge mannens hår
har hunnit hvitna. De röde männen hafva lärt sig att
känna en mäktigare Gud än stammens förra skyddsgud,
de hafva bortkastat medicinpungen och trumman och höra
med uppmärksamhet på, hvad de hvites lärare tala till
dem. De hafva funnit det godt att lefva ett bofast
lif, som de hvita, och de hafva börjat nedlåta sig
till att med qvinnorna dela mödan af jordens ans.

Urskogen har småningom vikit längre undan. Nejden
ser treflig och befolkad ut. De röde männens folk
har ökats, de hvites äfvenså, men blekansigtena äro
dock de få och rödskinnen de många. Men ännu äro de
hvite de mäktige, som styra, ställa och ordna allt
inom nejden i skogsbygden.

Den nu gammal vordne höfdingen sade: »De röde
männen äro våra vänner och bröder, vi skola lära dem
alltsammans som vi vete, på det att de må kunna vara
fullt jemlike med oss.» Och han sände till deras byar
män, för att lära dem läsa, och förståndige män som
upptecknade af deras språk, för att derpå kunna göra
böcker, på det att de röde männen skulle kunna få
lära sig, hvad som vore dem vigtigast att veta.

Men många af siouernas ynglingar lärde sig att läsa
äfven de hvite männens språk, för att få lära mera och
blifva allt visare. Och snart stodo de som vetande män
bland de hvite, och mellan dem var icke mera någon
skilnad. Rödskinnen och blekansigtena arbetade sida
vid sida, och den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free