Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om lefnadssättet vid konungens hof, hans resor, familjeförhållanden m. m. Af J. M. (I. Åren 1611-1612.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personernas slädar voro öfverallt klädda med svart kläde
och sidentyg. Pukor och trumpeter voro öfverdragna med
svart flor, och häroldskapporna voro af svart taft.
Efter trenne dagars tåg anlände likfärden till
Strengnäs, der begrafningen försiggick den 21 April
i domkyrkan. Likpredikan hölls af erkebiskopen
Kenicius. Närvarande var hela kungliga huset,
nemligen konungen, hertigarna Johan och Carl Philip,
enkedrottningarna Christina och Catharina Stenbock
samt prinsessorna Catharina och Maria Elisabeth;
vidare de höga riksembetsmännen, som buro regalierna,
samt riksråden med deras och andra förnäma fruar;
dernäst alla slags civila embetsmän samt borgare
och deras fruntimmer. Af adeln hade ett mindre antal
infunnit sig, än konungen önskat; man tydde detta
såsom agg öfver Carl IX:s grymhet. Från Upsala,
Vesterås, Strengnäs och Linköping voro inbjudna
hundra studenter och djeknar, samt nästan dubbelt
så många prester från nästgränsande städer ock
landsorter. Efter begrafningens slut blefvo samtliga
undfägnade med måltid på slottet.
Dagen derpå reste enkedrottningen till Gripsholm. Men
de öfriga kungliga personerna, tillika med riksråden
och deras fruntimmer, qvarblefvo och beledsagade
till grafven Carl IX:s syster Sophia, som var enka
efter hertig Magnus af Sachsen-Lauenburg och året
förut dött barnlös på Ekholmsund. Konungen vistades
sedan några dagar hos enkedrottningen på Gripsholm,
hvarpå han reste till Stockholms slott, der han,
omvexlande med Svartsjö, uppehöll sig under Maj månad,
sysselsatt med planer att begifva sig till den ryska
krigsteatern. Men snart fick han annat att tänka på.
Redan i början af Maj kom konung Christian med en del
af danska hären sjöledes till Ny Elfsborg, landsatte
trupperna och började belägra fästningen. Gustaf Adolf
gaf fältmarskalken Krus, befälhafvare på denna sida,
befallning att undsätta stället, hvilket dock ej
lyckades. Samtidigt framryckte Rantzow med en annan
del af danska hären från Kalmar mot Östergötland. I
början ville konungen vända sig mot den senare. Men
underrättelsen om Ny Elfsborgs fall synes bestämt
honom att först begifva sig till Vestergötland. Den
2 Juni afreste han från Stockholm norr om Mälaren,
och anlände den 10, sedan han under vägen äfven
erhållit underrättelse om Gullbergs fall, till
Lidköping. Konung Christian nalkades redan med
öfverlägsen styrka, så att Gustaf Adolf måste
draga sig bakåt, till Sköfde (den 21). Men som
danskarna under vinterfälttåget grundligt förhärjat
Vestergötland, måste de nu af brist på lifsmedel utan
strid retirera till Gullberg. Gustaf Adolf följde
efter till Alingsås. Men der nödgades han, genom
nyheten om Rantzows inträngande i Östergötland samt
Vimmerbys, Vesterviks och Söderköpings uppbrännande,
den 29 hastigt vända om till Jönköping, der han
vistades i början af Juli. Sedan han fått till
sig trupperna från Vestergötland, uppbröt han den
13 för att afskära Rantzow, och tågade skyndsamt
öfver Sandsjö, Hvetlanda och Målilja till Högsby,
der han inträffade den 18 Juli. Fastän många mindre
danska afdelningar blefvo nedhuggna eller fångna,
undkom Rantzow dock med sin hufvudstyrka till Kalmar.
Under tiden hade Christian åter uppbrutit från
Gullberg och tågat till Jönköping. Men då Gustaf Adolf
vände dit tillbaka, vågade den danske konungen ej
invänta dennes ankomst, utan skyndade utför Nissan
till danska gränsen vid Halmstad. På vägen mellan
Högsby och Jönköping drack Gustaf Adolf, törstig
och upphettad af ridten under den heta sommardagen,
för häftigt kallt vatten samt ådrog sig en allvarlig
förkylning, hvilken under större delen af Augusti i
Jönköping höll honom fjettrad vid sjukbädden, så att
konung Christian onäpst kom undan.
Efter sitt tillfrisknande erhöll Gustaf Adolf
underrättelse att danska flottan utlupit och befann
sig i Kalmar sund, hvarför han befallde riksamiralen
Göran Gyllenstjerna att afsegla från Elfsnabben med
svenska flottan och gå den förra till
mötes. Enkedrottningen bad han för säkerhets skull
begifva sig från Nyköping till Gripsholm, hvilket
hon äfven gjorde. Derpå reste han till Bogesund
(Ulricehamn), der han vistades några dagar i början af
September, för att anordna gränsernas försvar, hvarpå
han återvände till Jönköping. Men der erhöll han den
6 September plötsligen bref från enkedrottningen,
att danska flottan med konung Christian och en
landstigningshär anländt utanför Stockholms-skären
och hotade hufvudstaden. Gustaf Adolf steg genast
till häst och red sedan oafbrutet i trenne dagar
öfver Vadstena och Nyköping till Stockholm, der han
inträffade klockan tre på natten till den 10, då han
fick veta, att danska flottan låg vid Vaxholmen. Redan
klockan fem på morgonen uttågade han med Mönnighofens
just från Norge öfver Norrland anlända utländska
regemente genom Söderport och marscherade till Vermdö
för att afvärja den väntade landstigningen. Men då
konung Christian samma dag afseglade, riktade han
tåget i stället till Dalarö, hvarifrån dock snart
alla de sammandragna trupperna hemförlofvades.
Konungen återvände, sedan denna fara lyckligt
var öfverstånden, till Stockholm, der han
ifrigt sysselsatte sig med regeringsärenden och
krigsangelägenheter. Vid denna tid inkom till
Sverige och till hofvet hertig Julius Henrik af
Sachsen-Lauenburg, gift med Gustaf Adolfs kusin,
Anna af Ostfriesland, som var dotter till Catharina,
Carl IX:s syster; hertigen var blott 26 år gammal,
men hans gemål 50 år och då för tredje gången gift;
man vill veta, att hans ärende var att föranstalta ett
giftermål mellan sin syster och Gustaf Adolf. Under
senare hälften af September vistades konungen
några dagar hos modren på Gripsholm. Sedermera
tillbragtes tiden i Stockholm till den riksdag, som
var utlyst till den 18 Oktober och vid hvilken äfven
enkedrottningen infann sig. Den 4 November höll hertig
Johan, som någon tid »varit i sin hals och kindben med
en fluxu besvärad», sitt intåg i Stockholm för att
hålla bröllop med prinsessan Maria Elisabeth. Efter
vanligheten var han beledsagad af en mängd adelsmän
från Östergötland, hvilka med deras tjenare och
drabanter voro klädda i svarta klädeskläder, kantade
med sammet och silfver; hästarna buro svart lädertyg,
prydt med försilfrade ringar. Vid samma tid afled
Karin Månsdotter på Liuxala.
Efter riksdagens slut firades bröllopet med stor
ståt på Stockholms slott den 29 November. Konungen
hade förut utfärdat bröllopsordningen samt låtit
afgå befallning till borgerskapet i Stockholm,
Upsala, Vesterås, Sigtuna och Köping att brygga öl
till högtiden. Enkedrottningen köpte bröllopskläder
åt bruden för ett värde af 12,000 daler (då minst
det femdubbla mot lika många riksdaler riksmynt nu
för tiden). Carl IX hade i lifstiden anslagit en
brudskatt af 100,000 daler, förutom kläder, klenoder,
silfvergeschirr, hästar, vagnar o. s. v. Hertig Johan
gaf 10,000 daler i morgongåfva och 4000 daler årligen
i spelpenningar; såsom lifgeding eller enkesäte
erhöll hertiginnan Norrköpings slott och stad,
Bråborgs slott med flere egendomar i Östergötland,
Upland och Småland. En vecka efter bröllopet firade
de nygifta hemkomstöl i hertigens hus vid Jerntorget.
På nyåret 1613 reste hertig Johan till Vadstena
slott, der han hade sin vanliga hofhållning och
dit hertiginnan kort derefter ankom, i sällskap
med enkedrottningen och hertig Carl Philip. Som
man känner, blef detta äktenskap ej lyckligt. Det
hade blifvit ingånget af politiska skäl, för att
nära förbinda hertig Johan med den yngre grenen
af Vasa-huset och draga honom ifrån halfbrodren,
konung Sigismund. Detta mål vanns, men på bekostnad
af de båda makarnas lycka. Maria Elisabeth tvingades
dertill af sin stränga fru moder, och Johan, som var
en svag, eftergifvande natur och dertill sjuklig, hade
ej nog kraft att göra motstånd. Kärleken hade ingen
andel i äktenskapet, och snart förföll hertiginnan
i ett obotligt svårmod, som emellanåt urartade till
vansinne, då hon måste bevakas (redan 1614).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
