Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spohr. W. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars varma lif ännu pulserar uti de mäktiga
rytmerna. Spohrs genius egde ej denna vakna blick;
dess lif är en ljuf illusion, full af drömbilder, af
en skönhet, som det endast blef få dödliga gifvet att
skåda. Weber är öfverlägsen i kraft, Spohr i känsla;
den förre är derför mera hänförande, den senare mera
sympatisk.
[1]
Denna lyrik har hos Spohr utvecklat sig ur en högst
egendomlig individualitet till en verld för sig,
hvars medelpunkt utgöres utaf en elegisk grundton af
alldeles exceptionel färg, jemte ett starkt utprägladt
drag af nobless, som i hvarje nyans återfinnes. Alla
bilder, alla ideer framträda i denna milda, halfdunkla
belysning. Denna karakter uttalar sig förnämligast i
den ädla melodien, förenad med en lika uttrycksfull
deklamation (hvaruti han, helst i recitativet,
är Weber öfverlägsen); den uttalar sig ock i den
stundom nog yppiga modulationen jemte den för Spohr
alldeles egna kromatiken, som i synnerhet uppträder
uti de talrika genomgående noterna och ackorderna,
hvilka mindre skrida än glida fram genom halftoner,
synnerligast i mellanstämmorna, medan melodien i
öfverstämman fritt utvecklar all sin ädla skönhet
och beherrskar det hela. Dessa sakta framglidande
toner är det som försmälta alla hårdheter, förmedla
skarpare ackordföljder och intervallsprång, och
sålunda gifva hans musik denna vekhet, som endast
smekande vidrör örat och i förening med melodiens
fägring frambringar denna milda, romantiska stämning,
som hos sinnet väcker så liflig sympati.
Visserligen hyste han en öfverdrifven förkärlek för
denna kromatik, som så ofta återkommer, att man redan
derpå ofelbart igenkänner Spohrs hand.
Inom denna sfer är det som Spohr i alla riktningar
utvecklat sitt snille, och utom den finner man
honom aldrig. Men deraf kommer ock att den lyriska
stämningen hos honom öfverväger den dramatiska,
emedan detta elegiska månsken, som hvilar öfver hela
taflan, ej medgifver utvecklingen af det dramatiska
lifvets alla skiftningar. Märkvärdigt är ock att
rytmen, denna verksamma häfkraft, som hos Weber
spelar en så vigtig roll, hos Spohr är ett mera
underordnadt element. Han karakteriserar fint,
men icke stort, och knappt någon af hans karakterer
är såsom Mozarts och Webers, en rätt sjelfständigt
individualiserad bild. Bäst lyckas honom teckningen
af älskliga qvinliga gestalter. Eljest är hvarje
figur blott en variant af samma subjektiva grundtyp,
men en grundtyp, som i formernas renhet och skönhet
söker sin like och bär oförgänglighetens insegel.
Stora effekter vinner Spohr genom sin rika och
smakfulla instrumentation, hvilka höjas genom hans
fulländade formkonst.
Bland Spohrs dramatiska verk är det egentligen tre,
som segrande genomgått tidens eldprof, ehuru man
visserligen icke alltid kan frikänna hans uteslutande
tyska stil från en viss ensidighet och manér.
Uti Faust (Wien, 1814) uppträdde Spohr först
såsom fullmoget snille. Den praktfulla ouverturen,
det storartade första finalet äro glanspunkter af
första ordningen, och äfvenså introduktionsduon
mellan Faust och Mephisto; Kunigundas stora
scen med det beundransvärda recitativet är en
lika fulländad själsmålning, som ett glänsande
konsertnummer. Koloraturen i slutsatsen – visserligen
ett onödigt bjefs – var som vanligt en koncession
åt primadonnan. – Med denna Faustmusik i dess helhet
förmår den Grounodska visserligen icke mäta sig.
Jessonda (Kassel, 1822) visar Spohr på hans höjdpunkt
såsom dramatisk tonsättare. Alla elementerna hos
hans snille uppträda här i den skönaste jemnvigt,
i former af fulländad renhet. Framstående partier i
detta verk äro den eldiga
ouverturen, den indiska sorgfesten med sin nationella
kolorit, portugisernas körer, de berömda duetterna,
hvaribland i synnerhet den mellan Amazili och Nadori
blifvit en bland de omtycktaste konsertnummer i sin
art, jemte mycket annat.
Mellan dessa mera storartade verk står ett
feeristycke, hvari Spohr egentligen nedlagt
hela poesien af sin lyrik, och som förnämligast i
känslouttryckets ljufhet ej har många sidostycken. I
Zemire och Azor märkes främst det herrliga första
finalet, fruntimmersterzetten, andekörerna och
törnrossången, en bland de skönaste och mest sjungna
romanser som finnas. Denna opera komponerades
i Frankfurt 1818, och blef genast den tyska
musikverldens förklarade älskling.
Spohrs äldre operor: Alruna (aldrig uppförd) samt
Der Zweikampf mit der Geliebten innehålla partier af
mycken skönhet, men röja ännu ofullkomlig scenisk
praxis. Hans senaste verk: Der Berggeist, Pietro
von Abano samt Die Kreuzfahrer äro mera maniererade
och ega ej den förra friskheten. Hans bästa operor
tillhöra hans mellanperiod. De gifvas ej på alla
operateatrar, emedan de mera än många andra verk
förutsätta en finare uppfattningsförmåga, som ej
ersattes af blotta routinen.
Äfven inom en annan sfer af tonkonsten intager denne
mästare en högt betydande plats. Spohr var, och
är ännu genom sina kompositioner och sin skola, den
förste representanten för det tyska violinspelet. Hans
spel bar prägeln af den mest storartade, ädla och
solida stil samt utgjorde för otaliga omedelbara och
medelbara lärjungar den renaste mönsterbild. Sina
grundsatser för violinspelet har han nedlagt i
sin stora violinskola (1831). Ypperliga mönster i
violinkompositionen äro hans konserter. Den berömdaste
bland dem är sångscenkonserten (N:o 8, A-moll),
hvars egendomliga form – halft scen och aria, halft
violinkonsert – betingas utaf en dramatisk idé,
hvilken (liksom i Webers »Konzertstück») såsom
ledande motiv genomgår det hela och utvecklar sig i
romantikens rikaste färger.
Dessutom skola hans talrika symfonier,
violinqvartetter samt öfriga instrumentalensembler
(hvaribland en stor nonett) alltid häfda ett
betydande rum inom instrumentalmusikens litteratur.
Slutligen har man ock af Spohr större verk i andlig
stil: tre oratorier, en dubbelkörig vokalmessa,
psalmer m. m. – Hans mansqvartetter och sånger vid
piano tyckas vara af alltför fint väsende för att ernå
en allmännare popularitet; för smakfullare sångvänner
äro de ej främmande.
Såsom skriftställare uppträdde icke Spohr under sin
lefnad; först efter hans död utkommo hans memoirer
(»sjelfbiografi»), som innehålla många och
märkvärdiga konsthistoriska data.
Louis Spohr, son af medicinalrådet C. H. Spohr,
föddes 1784 i Braunschweig och fick i god tid börja
utvecklandet af sina rika gåfvor. Märkvärdigt är
att han, den framtida store harmonikern, i harmoni
och komposition nästan var autodidakt. Sedan han, i
synnerhet understödd utaf den konstälskande hertigen
af Braunschweig, hos utmärkta mästare studerat
violinen, gjorde han talrika konstresor, kallades 1805
såsom kapellmästare till Gotha, 1813 till Wien, der
han skref sin Faust, 1817 till Frankfurt am Main, der
Zemire och Azor komponerades, samt slutligen 1821 till
Kassel, der han skref Jessonda, oratoriet »Die letzten
Dinge» jemte mycket annat. År 1820 var han engagerad
för philharmoniska konserterna i London, der han för
första gången föredrog sin sångscenkonsert och sin
soloqvartett i E-dur samt väckte stor entusiasm.
Spohr slöt sin långa och ärofulla bana d. 23
Okt. 1859. Han öfverlefde icke sitt rykte, men han
upplefde sin egenskap af historisk personlighet.
W. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
