- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
315

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studieresan. Romantisk skiss af Urdur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någonstädes mellan Liége och Namur i en särdeles naturskön
trakt, berättade han mig under pilgrimsfärden
genom rummen efter Hagar. Att hans omtalade gods
ej är något »slott i luften» tror jag för visso,
ty mannen ser mycket pålitlig ut, vacker, nobel,
melankolisk och har kanske något öfver fyratio
år på nacken. Han uppehåller sig med sin syster,
en madame de Rouffiac, ett par veckor i Dresden
efter en sejour i Baden-Baden och reser så åter
till sitt land igen. Tro nu ej, att jag är på väg
att bli kär, fastän denne behaglige och fint bildade
kavaljer är en ny och intressant företeelse för min
inbillningskraft. Jag tror mig vara brandförsäkrad
mot Amors brinnande pilar. Konsten är mitt ideal,
friheten och äran mina framtidsdrömmar, och du,
älskade väninna, fyller mitt hjertas känslokraf.

På din uppmaning har jag skrifvit till min far tvenne
ödmjuka och försonande bref, men ännu har intet svar
ingått. Jag skulle känna mig ännu lyckligare än jag
är, om han öfver det förflutnas svalg ville räcka
mig en förlåtande hand och lemna sitt bifall till
mitt beslut att söka det lefnadsmål, som jag anser
vara det bästa för mig. Jag hade aldrig kunnat blifva
någon lycklig och god maka för hans gunstling v. F-t.

Den 10.

Ännu en gång chevaliern, och hans syster till på
köpet. Vi sammanträffade i går afton på en musikalisk
soiré hos konsul K–l i dennes vackra villa i
Loschwitz. Åtskilliga musikaliska storheter och
kritici voro der församlade och ändå skar din lilla
Laura en lager för sina svenska folkvisor. Jag kände,
att jag var till min fördel denna afton. Chevaliern
tyckte bestämdt detsamma. Vi samtalade länge och
lifligt, i synnerhet om Sverige, hvilket land han
sade sig önska att lära känna genom ett längre
besök derstädes. Jag är ej så dålig patriot att
jag skulle velat störa hans illusioner om detta
»patriarkaliska land», som fostrat »Gustave Adolphe»
och Jenny Lind. Det är genom dessa båda så vidt skilda
storheter som utlänningarna tyckas fått en någorlunda
hygglig tanke om björnarnas land, om hvilket de
före den stora sångerskans tid hade en så oredig
föreställning. Denna sistnämdas konstnärsrykte
har spridt en klarare dager öfver oss, än sjelfva
martyrhjeltens epokgörande personlighet.

Chevaliern var, som sagdt, min förklarade tillbedjare
för aftonen och hans syster förtjusande, ehuru litet
tillbakadragen emot främlingen från Norden. Detta
finner jag helt naturligt, så ensam och okänd
som jag lefver här. Det är genom Friedenbergs jag
vunnit inträde i K–ls ansedda hus. Emellertid blef
det uppgjordt att jag i chevalierns och madame
de Rouffiacs sällskap skall göra en utflygt till
Sachsiska Schweiz om ett par dagar.

Tredje Brefvet.

Den 16.

Hos Friedenbergs gjorde jag häromdagen bekantskap med
en ung flicka, som rent af förtjusat mig, så bildad,
god och älsklig är hon. Ej vacker, men af ett så
själfullt utseende, att godhet, renhet och förstånd
genomskimra hvarje drag i hennes anlete. Hon är
förlofvad med en ung målare af betydande talang. I
går tillbragte jag en mycket angenäm dag hos henne
å hennes föräldrars »Weinberg» i Lösenitz, också
»Paradiset» kalladt, i anseende till den hänryckande
utsigt man från de höga vinbergen har öfver Dresden
och dess omgifningar. Fästmannen var ej synlig, men
vi hade mycket roligt i hvarandras sällskap, spelade
à quatre mains, lärde Luisa några svenska meningar,
som hon uttalade på ett intagande sätt med barnslig
brytning, aftecknade ett par vackra utsigter, spisade
mognande drufvor och mådde paradisiskt.

Älskvärda Luisa! hvilken ovanlig företeelse är du
ej, då jag jemför dig med åtskilliga små tillgjorda,
fåfänga baldockor derhemma! Endast med dig, min egen
goda uppoffrande väninna, kan hon ställas i jemnbredd,
och ändå aren I så himmelsvidt olika hvarandra.

Den 20.

Utfärd till Sachsiska Schweiz i går. Hvilken
hänförande dag af sköna naturscener, öfvergjutna af
gyllene solljus, kringfläktade af doftande sommarluft, för att ej tala
om ett angenämt sällskap. Glada voro vi alla, och
naturen här går ej i molltonart, som hemma. Dessa
fantastiska klippformationer ha ingenting nedtryckande
för sinnet, ehuru storartade de än äro. Vattenfallen
brusa muntert, utan bedöfvande larm, bäckarna sorla
lekfullt genom de friskt gröna, doftande skogarna,
hvilkas sus ej är nog hemlighetsfullt för att
injaga heliga rysningar i ens varma blod. Hvarhelst
man beträder klippornas höjder ses Elben leende
slingra sitt glittrande band omkring täcka byar
och grönskande, fruktbara ängder. Vi voro alla för
lyckliga för att mycket tala, men vår språksamme
»Führer» gjorde det så mycket mera. Det var ett
obeaktadt ackompagnement till våra känslors rena
melodi. Vid en klippa, som af en egendomlig naturens
lek afbildar kejsarinnan Maria Theresias sköna profil,
blef jag anmodad att sjunga en svensk visa, och då
den sista tonen af en norsk vallsång förklingat,
spratt jag till vid ljudet af dånande applåder, som
af eko mångdubblades, och såg vid den trånga stigens
krökning ett litet sällskap stå lyssnande, belåtet
leende. Bland dem log Luisas hulda ansigte emot mig
och vid hennes sida en vacker ung man, fästmannen, som
sedan presenterades för mig. Han är nästan för vacker,
och hon tycks tillbe honom. Hans ansigtsuttryck är
drömmande och obestämdt, äfven då han ser på henne,
men känslolös för hennes ömhet är väl ej möjligt att
han kan vara, så älsklig som hon är. Föräldrarna sågo
temligen likgiltiga ut för dottrens älskling, men de
kunna ej neka det högt älskade barnet att följa sitt
hjertas röst. Den unge mannen heter Stephan Händler,
är fattig och föräldralös, full af snille och talang,
men för litet, lefvande i verklighetens verld, enligt
Luisas föräldrars mening.

Efter en liten stunds skärmytsling af vänligheter och
artighet såg jag Luisa och hennes fästman försvinna
i dalen medan vi stego upp till Bastei och der intogo
en god middag, kryddad af den bästa matlust och gladt
skämt, efter hvars slut vi återvände till Dresden
och tillbringade aftonen på spektaklet.

Den 22.

Jag har nu fattat mitt beslut att snart lemna Dresden,
ehuru kärt det blifvit mig. Ja, kanske alltför kärt;
dessa angenäma bekantskaper och älskvärda menniskors
umgänge draga mig alltför mycket ifrån studier och
arbete och derigenom förfelas ändamålet med det
vigtiga steg jag tagit, då jag lemnade fädernesland,
fader och vänner, för att egna mig åt idkandet af den
talang mig naturen förlänat och som eger min odelade
kärlek. Rekommendationsbref till ett godt pensionnat
och professor T. har jag, och det inbillar jag mig är
allt som behöfves, då man ämnar lefva som arbetande
konstnär. Farväl alltså, sköna, poetiska, trefliga
Dresden! Jag vill återse dig då Fräulein Fagers namn
fått mer betydenhet än det nu eger.

Ännu ett litet bref får du af mig före afresan
härifrån.

Fjerde Brefvet.

Dresden den 26 Augusti.

I går fick jag emottaga afskedsbesök af chevaliern och
madame de Rouffiac. Jag hvilade i »Kindergarten» efter
några bland afresans tröttande förberedelser, då jag
öfverraskades af de förnäma gästerna. Vi togo plats i
en skuggrik löfsal, hvarifrån man kunde se barnen på
afstånd svärma omkring under glada lekar. Brydd och
förlägen kände jag mig under den lågande blicken från
chevalierns mörka ögon. Dessa talade ett språk, som ej
gerna kunde missförstås, och madame de Rouffiac undvek
så mycket som möjligt att se på både honom och mig.

»Haf tack,» sade han, »för de oförgätliga stunderna
af den angenäma bekantskap ni skänkt oss. Evigt skall
ni lefva i mitt minne, äfven om jag måste frukta att
snart förgätas under det vexlande panoramat af ert
unga konstnärslif.»

»Af mig näres ingen sådan fruktan,» genmälde jag;
»i Paris, dit jag nu oförtöfvadt reser, ämnar jag
föra ett fullkomligt isoleradt lefnadssätt; der blir
ljuft för mig att dröja vid minnet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free