Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sägner från Ifö. Af G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sägner från Ifö. Af G. C. Witt. I nordöstra delen af Skåne ligger dess största insjö, Ifösjön, och midt i denna Ifö, som innefattar en kyrksocken, hvilken i förening med den på fasta landet varande Kiaby socken utgör ett af de mindre pastoraten inom Lunds stift. Öns södra del är lågländt, men i norr är en bergshöjd, kallad Ifö klack, från hvilken man hvarje vacker sommardag har en förtjusande utsigt. Hela ön och sjön ligga som på en karta utbredda under fötterna. Man ser den välbekanta kungsgården Beckaskog, belägen på ett smalt näs emellan Ifö och Oppmanna sjöar, omgifven af en vacker park, vidare hela den natursköna trakten, insjöns stränder, prydda af bördiga åkrar, grönskande ängar, lummiga skogsparker af ek, bok, björk och tall, något längre bort åtskilliga kyrkor och herrgårdar samt längst i söder Östersjön med derpå seglande större och mindre fartyg. Ifö har varit bebodt mycket tidigt. Vid gräfningar i jorden har man der funnit knifvar, yxor och pilspetsar af sten samt svärd och prydnader af brons, hvilket bevisar, att stället varit befolkadt så väl under stenåldern som bronsåldern. Ön skall, enligt folksagan, hafva fått sitt namn af Ifvar Vidfamne. Åtskilliga egendomliga berättelser om forntida tilldragelser på Ifö omtalas af de äldre inbyggarne derstädes, och vi skola här meddela trenne från olika tidpunkter. I urminnes tider innehades Ifö af Atte Ifvarson, en rik, mäktig och stolt man, som härstammade från Ifvar Vidfamne och bodde på Brattingsborg, ett för den tiden storartadt och väl befäst slott på öns norra strand. Atte och hans gemål, som egde tvenne barn, en son och en dotter, beslöto att låta dessa gifta sig med hvarandra, emedan i hela det kringliggande landet icke fanns hvarken man eller qvinna, som de ansågo värdig att upptaga till slägting. Men just då bröllopsmåltiden intogs, inträffade ett jordras, Brattingsborg med hela stranden derunder sjönk i djupet och insjön öfversvämmade stället der borgen hade stått. Atte sjelf lyckades dock undkomma. Han sprang till stallet, tog en häst och red i galopp från gården, hvarvid jorden alltjemt sjönk undan, så att hästens bakfötter saknade stöd. Ändtligen kom han på fast mark, stannade, vände sig om och såg den stolta borgen försvinna under vattenytan, red sedan vidare -- men hvarthän han for, och hvilka öden som derefter träffade honom, har sagan ej ansett nödigt att meddela efterverlden. Så lyder den mest romantiska af de flere, sins emellan stridiga berättelser om Brattingsborg, som förtäljas. Att ett slott med dylikt namn funnits på ön och sjunkit i sjön är, så långt tillbaka någon historieforskning kan sträcka sig, vitsordadt. I en kyrkobok har för två sekler sedan blifvit antecknadt, hurusom fiskare då hade, vid klart väder, sett ett grund, på hvilket var en stenlagd plan med fyra upprätt stående hörnstenar, antagligen lemningar efter Brattingsborg, och ännu anses ett grundt ställe, norr om ön, uti den derstädes i öfrigt ganska djupa sjön, vara platsen, hvarest slottet sjunkit. I sanden på öns nordvestra strand träffar man ett slags petrifikater, liknande gamla mynt af omkring ett tioöres storlek, somliga något större, andra mindre, alla med en omkring brädden gående upphöjd kant och på ena sidan prägeln af en dödskalle. Dessa kallas brattingsborgspenningar och det troddes fordom af de vidskepligare bland allmogen, att dessa så kallade penningar varit metallmynt, som funnits på Brattingsborg, men af någon mäktig trollkarl blifvit förvandlade i värdelösa stenbitar, såsom ett straff derför, att de blifvit utpressade af fattiga sjuklingar, för tillåtelsen att få dricka ur en helsokälla, som fanns på ön. En dag kom nemligen en gammal fattig man, gående på kryckor, och begärde att få dricka ur källan, men fogden Stigo Anderson, som under Attes frånvaro innehade ön, nekade, emedan gubben ingenting hade att betala med. Den gamle bad under tårar, att »Stigo måtte förbarma sig öfver honom, så skulle Gud förbarma sig öfver Stigo». Den hårde fogden svarade: »Jag behöfver icke något förbarmande.» Med ens förvandlades den svage gubben till en ung, skön och kraftfull man, omstrålad af en underbar glans. »Du är fördömd!» ropade han till Stigo och försvann. I samma ögonblick kändes ett jordskalf och källan rasade igen, men upprann åter på ett annat ställe af ön. När Stigo kort derefter skulle anlita sin kassakista, fann han sina guld- och silfvermynt förvandlade i de ofvan beskrifna brattingsborgspenningarna. Enligt en annan sägen, hvilken den snillrike danske skalden Ingemann intagit i sin intressanta historiska roman »Waldemar Seier», egde Brattingsborg sin tillvaro långt in i medeltiden. Den fromme erkebiskopen Anders Suneson, Waldemar Seiers trognaste vän, som angripits af en förfärlig sjukdom, spetälska, hade nedlagt sitt embete och flyttat till Ifö, hvarest han i en enslig cell framlefde sina dagar under böner, botöfningar, läsning i bibeln och utarbetandet af en lagbok. Han fick underrättelse om, att krigsfolket på Brattingsborg röfvat till sig en mängd penningar, hvarmed de spelade och lefde vildt långt in på nätterna. Biskopen uttalade då en förbannelse öfver det förledande myntet, och krigarne blefvo ej litet förvånade öfver, att följande morgon finna alla sina penningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
