- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
353

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sägner från Ifö. Af G. C. Witt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sägner från Ifö.

Af G. C. Witt.

I nordöstra delen af Skåne ligger dess största insjö,
Ifösjön, och midt i denna Ifö, som innefattar en
kyrksocken, hvilken i förening med den på fasta
landet varande Kiaby socken utgör ett af de mindre
pastoraten inom Lunds stift. Öns södra del är
lågländt, men i norr är en bergshöjd, kallad Ifö
klack
, från hvilken man hvarje vacker sommardag har
en förtjusande utsigt. Hela ön och sjön ligga som
på en karta utbredda under fötterna. Man ser den
välbekanta kungsgården Beckaskog, belägen på ett
smalt näs emellan Ifö och Oppmanna sjöar, omgifven af
en vacker park, vidare hela den natursköna trakten,
insjöns stränder, prydda af bördiga åkrar, grönskande
ängar, lummiga skogsparker af ek, bok, björk och tall,
något längre bort åtskilliga kyrkor och herrgårdar
samt längst i söder Östersjön med derpå seglande
större och mindre fartyg.

Ifö har varit bebodt
mycket tidigt. Vid gräfningar i jorden har man der
funnit knifvar, yxor och pilspetsar af sten samt
svärd och prydnader af brons, hvilket bevisar, att
stället varit befolkadt så väl under stenåldern som
bronsåldern. Ön skall, enligt folksagan, hafva fått
sitt namn af Ifvar Vidfamne. Åtskilliga egendomliga
berättelser om forntida tilldragelser på Ifö omtalas
af de äldre inbyggarne derstädes, och vi skola här
meddela trenne från olika tidpunkter.

I urminnes
tider innehades Ifö af Atte Ifvarson, en rik,
mäktig och stolt man, som härstammade från Ifvar
Vidfamne och bodde på Brattingsborg, ett för den
tiden storartadt och väl befäst slott på öns norra
strand. Atte och hans gemål, som egde tvenne barn,
en son och en dotter, beslöto att låta dessa gifta
sig med hvarandra, emedan i hela det kringliggande
landet icke fanns hvarken man eller qvinna, som de
ansågo värdig att upptaga till slägting. Men just
då bröllopsmåltiden intogs, inträffade ett jordras,
Brattingsborg med hela stranden derunder sjönk i
djupet och insjön öfversvämmade stället der borgen
hade stått. Atte sjelf lyckades dock undkomma. Han
sprang till stallet, tog en häst och red i galopp
från gården, hvarvid jorden alltjemt sjönk undan,
så att hästens bakfötter saknade stöd. Ändtligen kom
han på fast mark, stannade, vände sig om och såg den
stolta borgen försvinna under vattenytan, red sedan
vidare – men hvarthän han for, och hvilka öden som
derefter träffade honom, har sagan ej ansett nödigt
att meddela efterverlden.

Så lyder den mest romantiska af de flere, sins
emellan stridiga berättelser om Brattingsborg, som
förtäljas. Att ett slott med dylikt namn funnits på
ön och sjunkit i sjön är, så långt tillbaka någon
historieforskning kan sträcka sig, vitsordadt.
I en kyrkobok har för två sekler sedan
blifvit antecknadt, hurusom fiskare då hade, vid
klart väder, sett ett grund, på hvilket var en
stenlagd plan med fyra upprätt stående hörnstenar,
antagligen lemningar efter Brattingsborg, och
ännu anses ett grundt ställe, norr om ön, uti den
derstädes i öfrigt ganska djupa sjön, vara platsen,
hvarest slottet sjunkit.

I sanden på öns nordvestra strand träffar man ett
slags petrifikater, liknande gamla mynt af omkring
ett tioöres storlek, somliga något större, andra
mindre, alla med en omkring brädden gående upphöjd
kant och på ena sidan prägeln af en dödskalle. Dessa
kallas brattingsborgspenningar och det troddes fordom
af de vidskepligare bland allmogen, att dessa så
kallade penningar varit metallmynt, som funnits
på Brattingsborg, men af någon mäktig trollkarl
blifvit förvandlade i värdelösa stenbitar, såsom
ett straff derför, att de blifvit utpressade af
fattiga sjuklingar, för tillåtelsen att få dricka ur
en helsokälla, som fanns på ön. En dag kom nemligen
en gammal fattig man, gående på kryckor, och begärde
att få dricka ur källan, men fogden Stigo Anderson,
som under Attes frånvaro innehade ön, nekade, emedan
gubben ingenting hade att betala med. Den gamle bad
under tårar, att »Stigo måtte förbarma sig öfver
honom, så skulle Gud förbarma sig öfver Stigo». Den
hårde fogden svarade: »Jag behöfver icke något
förbarmande.» Med ens förvandlades den svage gubben
till en ung, skön och kraftfull man, omstrålad af en
underbar glans. »Du är fördömd!» ropade han till Stigo
och försvann. I samma ögonblick kändes ett jordskalf
och källan rasade igen, men upprann åter på ett annat
ställe af ön. När Stigo kort derefter skulle anlita
sin kassakista, fann han sina guld- och silfvermynt
förvandlade i de ofvan beskrifna brattingsborgspenningarna.

Enligt en annan sägen, hvilken den snillrike
danske skalden Ingemann intagit i sin intressanta
historiska roman »Waldemar Seier», egde Brattingsborg
sin tillvaro långt in i medeltiden. Den fromme
erkebiskopen Anders Suneson, Waldemar Seiers trognaste
vän, som angripits af en förfärlig sjukdom, spetälska,
hade nedlagt sitt embete och flyttat till Ifö, hvarest
han i en enslig cell framlefde sina dagar under böner,
botöfningar, läsning i bibeln och utarbetandet af en
lagbok. Han fick underrättelse om, att krigsfolket på
Brattingsborg röfvat till sig en mängd penningar,
hvarmed de spelade och lefde vildt långt in på
nätterna. Biskopen uttalade då en förbannelse öfver
det förledande myntet, och krigarne blefvo ej litet
förvånade öfver, att följande morgon finna alla
sina penningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free