- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
42

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägarens Ros. Pennritning af Pehr Thomasson. I. - Visingsborg. Herm. H-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jägarens ros.


Pennritning af Pehr Thomasson.

I.



Vid sidan af en brusande elf i en af Norrlands vilda
skogstrakter låg kronojägarebostället Granhult.

Det var en liten täck bostad, allmänt känd och omtalad
på hela orten, emedan den var bebodd af tvenne i sitt
slag ovanliga menniskor, far och dotter.

Kronojägaren Nilsson var i flera hänseenden en märklig
och framstående man. I öfver tjugo år hade han skött
sin tjenstebefattning på ett sätt som tillvunnit honom
alla hederliga menniskors högaktning och bifall. Han
var deremot en riktig buse för skogstjufvar och
rofdjur. De förra befordrade han utan skonsamhet till
laga näpst och de sednare gaf han sin bane med kulor
och krut. Det var i synnerhet för dessa sina bragder,
som han vunnit allmänhetens tacksamhet och beundran;
ty han var öppet erkänd för Norrlands skickligaste
jägare, hvilket icke vill säga så litet inom en ort,
der nästan hvarannan menniska är en god skytt. Mest
var han likväl aktad och ärad för sitt goda sinnelag
och den ömhet, hvarmed han omfattade sin dotter,
om hvilken vi nu skola tala.

Samma år som Nilsson erhöll sin tjenst och sitt
boställe, gifte han sig med en fager bondflicka, som
han varit bekant med från barndomen. Detta äktenskap
blef lyckligt i ordets djupaste bemärkelse, likasom
alla dylika, hvilka äro grundade på ömsesidig aktning,
kärlek och gudsfruktan. Länge fingo dock icke de
båda makarne samfäldt njuta af sin jordiska lycka, ty
döden kom plötsligt och kallade den unga hustrun till
ett ändå bättre och lyckligare lif. Nilsson sörjde
sin kära maka djupt och innerligt, men ännu djupare
skulle säkerligen denna sorg blifvit, om icke den
hädangångna lemnat honom till minne af deras kärlek
en fyraårig flicka med namnet Rosa — ett namn som hon
erhållit derför att hon var född midt i högsommaren,
då hela naturens rike är en doftande ros, som sprider
frid och fröjd till hvarje skapadt väsen. Lilla Rosa
spred också frid och fröjd till fadrens sorgbundna
hjerta, ty alla hans tankar och känslor sammanknöto
sig nu kring det älskade barnet.

Det var en liten tjusande flickunge, frisk och frodig
som ett smultron mognadt i lundens skugga samt liflig
och glad som en sjungande lärka. Alla slägtingar och
vänner ville åtaga sig att gifva den moderlösa en
vårdad uppfostran; men fadren förklarade, att han
icke under några vilkor lemnade bort sitt barn, utan
ville sjelf uppfostra det efter eget tycke och smak.

Ingen kunde bestrida honom denna sin rättighet och
följden blef att lilla Rosa fick en högst egendomlig
och ovanlig uppfostran. Han föresatte sig nämligen,
att det skulle ske utan något qvinligt biträde, emedan han älskade
sitt barn så varmt och innerligt, att han omöjligen
kunde lemna henne under uppsigt af någon annan. Ifrån
hustruns död var han således i allt lilla Rosas både
far och mor.

Redan förut hade hon ofta under sista året följt
honom på hans jagtfärder eller vid andra göromål
i skogen, men efter detta blef det en daglig vana;
ty han lemnade henne aldrig ur sigte. Jemt var hon
hans sällskap både sommar och vinter och sprang vid
hans sida som en lekande killing.

Men det var icke blott i skogens vrår och vinklar hon
följde, utan öfverallt, der kära far hade något att
uträtta, och allestädes väckte det goda förhållande
som rådde mellan far och dotter uppmärksamhet och
bifall.

Ingenstädes var detta mera i ögonen fallande än vid
kyrkan, der jägaren med sin lilla flicka regelbundet
infann sig hvarje söndag, oaktadt de hade öfver en
mil att vandra.

Vid dessa tillfällen samlade sig gamla och unga
kring vårt jägarfolk, ty det var en vacker syn att
se den raske mannen med sin lilla flicka vid handen,
stående på kyrkbacken, utdelande vänliga ord och
handtryckningar till vänner och bekanta.

Mesta uppmärksamheten fästade sig naturligtvis vid
lilla Rosa, som i sina tarfliga kläder alltid var
fin och putsad som ett herrskapsbarn och tillika så
frisk och leende som en solljus vårmorgon. Hon vann
derför allas kärlek och beundran, hvarför hon tidigt
blef allmänt bekant under namnet Jägarens Ros, ett
namn som i alla hänseenden var henne passande.

Dagligen i sällskap med fadren i den fria naturen,
blef hon så godt som fostrad i skogens sköte, hvilket
gjorde henne ovanligt frisk och härdad till kropp och
själ. I skogen trifdes hon också bäst och blef tidigt
under fadrens ledning en skicklig och passionerad
jägarinna. Redan vid femton års ålder sköt hon sin
första hare och var sedan i allehanda villbrådsjagt
fullkomligt jemförlig med ortens bästa skyttar. Hon
var dem till och med öfverlägsen i många stycken,
ty vid ett målskjutningsgille ett par år senare tog
hon första priset.

I Norrland träffar man rätt ofta på qvinnor, som äro
lika skickliga i att handtera bössan som männen;
men någon så skicklig, som Jägarens Ros, hade man
icke hittills hört omtalas. Hon kom derför vida i
ropet, och som hon tillika var en ovanligt vacker
flicka, blef hon en paradisfågel, den alla traktens
ungkarlar sökte att fånga i sina nät. Granhult blef
i bokstaflig mening belägradt af friare, utan att
det ännu lyckats någon att vinna den unga tärnan. Den
tiden var dock icke så långt borta, som vi nu skola
förtälja.

(Forts. sid. 40.)

Visingsborg.



Den 29 Juni 1561 syntes i Upsala en högtidlig procession
framskrida från slottet till domkyrkan. Det var konung
Erik den fjortonde, som firade sin kröning och för
denna högtidlighet uppoffrat summor, som då i Sverige
ansågos alldeles oerhörda. Också syntes öfverallt
i det glänsande tåget hofmän och riddare, klädda i
sammet, atlas och siden, med kläderna öfverhöljda
af spetsar, guld- och silfverband samt ädelstenar
och perlor.

Under ringning med stadens alla kyrkklockor inträdde
kröningståget i domkyrkan, der konungen vid en
skallande musik af basuner, pukor och trumpeter
framgick till koret och intog sin plats på den gyllene
tronen vid sidan af högaltaret.

Sedan kröningen försiggått, dervid erkebiskopen och
den äldste i rådet satte kronan på konungens hufvud,
framkallade en härold trenne med konungahuset nära
befryndade män, herr Svante Sture, Per Brahe och Gustaf Johansson
Tre Rosor, för att af konungen »med greflig ära och
herrlighet förlänas».

Först korades herr Svante till Sveriges förste
grefve. Derpå framträdde Per Brahe. När han framkommit
till trappan af tronen, emottog honom konungens
sekreterare Göran Persson med följande ord: »Konglig
Majestät hafver af synnerlig gunst aktat dig, ädle
herr Per, för den trohet, som du hafver Sveriges
krona, Konglig Majestäts herr fader, Hans nåde och
riket bevist och härefter bevisa skall, med högre grad
förära, som är med grefve namn, stånd och dignitet.»

Per Brahe knäföll derefter nedanför tronen, hvarpå
tvenne härolder iklädde honom en hvit lifkjortel,
bundo ett svärd vid hans sida och iförde honom
grefvekappa. För hvarje plagg den knäböjande ikläddes
utropade konungens sekreterare: »Att du skall veta,
ädle herr Per, dig vara med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free