- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
58

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg. (Forts. och slut från föreg. häfte.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

58

edert bistånd, icke för min skull, men för eder egen,
för edra hustrurs och barns, för eder urgamla bygds
och hela landets lycka och frälsning,»

Yid dessa sista ord, dem han med af tårar afbruten
stämma, och med mot de samlade dalamännen höjda
händer, utropade med hela sanningens uttryck i anlete,
åtbörd och gestalt, uppstod ett förfärligt tumult
bland de församlade männen. Några ville genast beväpna
sig för att draga ut till landets frälsning, andra
ropade högljudt: ned med den tyranniske konungen;
de flesta af de närmast stående insågo tydligt, att
den unge talaren var herr Stens rätte och verklige
son, andra längre bort, skreko att han var en tjuf
och förrädare, att han var för gammal att vara herr
Stens och fru Kristinas son, att Dalamännen väl borde
taga sig i akt för förrädare och skalkar, hvilkas
färd konungen sedan skulle bittert straffa på dem
alla. Med ett ord, den på kyrkovallen församlade
skaran svallade i vild rörelse fram och tillbaka
som ett stormande haf, då på en gång en väldig och
befallande stämma lät höra sig längs nere på vallen,
och en kraftig, undersätsig gestalt, följd af knektar
och släpande efter sig en qvinna, trängde sig fram
genom den böljande mängden.

»Stilla, Dalamän!» ropade med stentorsröst den
kraftfulle mannen, i det han höjde sitt svärd vidt
öfver de oroliga männens hufvuden. »Stilla! jag säger
eder, jag, att mannen der

är icke Herr Stens son mera än jag–––- jag
säger eder

att han är en erkebof och bedragare, som jag kommit
att fängsla i konungens och lagens namn!»

»Hvem är den man, som för ett så stolt tal?» frågade
Daljunkaren, också höjande sin stämma, i det han
trotsigt blickade hän emot den framträngande mannen;
»hvem är den djerfve, som dristar sig anklaga mig
för lögn och bedrägeri?»

»Jo den mannen är jag, Lars Olofson, kung Göstas
befallningsman öfver Dalabygden, och jag kan bevisa
hvad jag säger!»

»Herr Lars Olofson - - vår befallningsman!» mumlade
bönderna tvehågset, i det de gjorde plats åt riddaren,
som nu stannade några famnar från Daljunkaren, och
på honom fastade sina gråa, genomträngande ögon med
en blick så fast, att den nästan tvingade den unge
mannen att nedslå sina egna.

Han repade dock åter mod och sade med utmanande
stolthet, i det han visade på mängden omkring sig:

»Så sök då bevisa för dessa ärliga män, att jag ej
är Herr Stens son - om du kan det, du konung Göstas
bödel!»

»Om jag kan det?» ropade Lars Olofson vredgad, i det
han fattade den medföljande, djupt nedböjda qvinnan
vid handen och skuffade henne omildt fram i kretsen,
i det han från hennes hufvud ryckte det svarta dok,
som förut för mängden dolt hennes drag; »nåväl,
se här ett vittne, som du ej kan j af va!»

Den unge riddaren uppe på kullen studsade tillbaka,
som stungen af en orm, en dödlig blekhet betäckte för
ett Ögonblick hans nyss så högburna och stolta panna,
han fattade krampaktigt tag i en af de närmast stående
bland sin unga lif vakt; men i nästa ögonblick var han
åter sig sjelf; med högrest hufvud och trotsande blick
sade han till riddaren, i det han visade på qvinnan:

»Hvem är denna qvinna? - jag känner henne icke!»

Ett förtviflans anskri frambröt öfver den arma
qvinnans läppar, der hon med stirrande blick och
knäppta händer stod framför den son, som nu förnekade
henne, och efter några ögonblicks tystnad utbrast
hon med darrande och sorgsen röst:

»Huru, otacksamme! Du känner mig icke! - Du förnekar
den, som burit dig i sina armar, som värmt dig vid
sitt hjerta! - Du förnekar den––––»

»Åh! nu ser jag!» utropade Daljunkaren med ljusnande
blick, innan qvinnan hann uttala det ödesdigra ord,
som sväf-vade på hennes tunga; »nu känner jag igen
henne! Det är Margit, min barndoms vårdarinna,
min älskade mors trogna tärna! Och henne ville du
använda, som vittne mot mig, Lars Olofson ? Henne,
som bättre än någon annan kan intyga, att jag är
Herr Stens son! Icke sant, Margit», och han såg på
den arma modern med en blick, hvars bön ensamt hon

kunde uppfatta; »icke sant, jag är Herr Stens son och
fru Kristina är min moder! Säg det högt för alla,
att de trogne Dalamännen här månde veta, att jag
icke farit med lögn och bedrägeri, utan att sanning
är hvarje ord som jag talar!»

Tusen stridiga känslor bestormade i detta ögonblick
den arma qvinnans bröst. Den ed hon svurit biskopen
att icke röja sin son, den stumma men brinnande
bönen i hans öga, fruktan för den stränge riddaren,
som med våld låtit föra henne upp till Mora för att
vittna mot sin son; tanken på den lysande framtid,
som tycktes vänta honom, om hon å sin sida äfven
förnekade honom, liksom han nyss förnekat henne; allt
detta genomfor med blixtens snabbhet och med skärpan
af ett tveeggadt svärd hennes själ, och hon tvekade i
stum fasa att uttala de ord, som skulle rädda sonens
lysande ställning, och kanske förderfva hans själ.

»Tala, qvinna!» ropades det rundt omkring henne,
»tala, säg oss sanningen! Är denne man Herr Stens
och fru Kristinas son?»

»Pinbänkens qval drabbe dig, om du ljuger!» röt Lars
Olofson, i det hans knektar hotande höjde sina spjut.

»I kunnen döda mig, om I viljen», sade slutligen
qvinnan, i det hon med en blick af outsäglig
modersömhet mötte sonens ståtliga gestalt, »men
sanning talar jag! Han är Herr Stens och fru Kristinas
äldste son!»

Och sedan hon uttalat dessa ord, föll hon mellan
knektar-nes spjut sanslös till marken.

»Nu hören I, dalamän!» ropade daljunkaren med högljudd
och stolt stämma; »hvem är det nu som farit med lögn
och bedrägeri?»

Ett ändlöst jubel utbröt nu bland den församlade
hopen. Inom några ögonblick voro herr Lars Olofson
och hans knektar af den påträngande mängden drifna
tillbaka ned från vallen, den sanslösa qvinnan hade,
upplyftad på männens armar, öfver-lemnats i den
unga lif vaktens skydd, och under skallande rop af:
»Lefve vår höfvitsman, lefve den ädle herr Stens son,
lefve unge herr Nils Sture!» bars daljunkaren på de
hänförda böndernas axlar hän till prestgården, der den
ärevördige Herr Olaus Jonae gjorde af nödvändigheten
en dygd, och trots han var en konungens anhängare,
som dock ej vågat öppet bryta med kyrkans herrar,
mottog den unge folkuppviglaren med öppna armar, om
också med en af bekymmer tyngd panna. Ställd mellan
konungens räfst och böndernas hot, hade den vördige
själasörjaren blott tvenne vägar att välja, och
han valde den lugnaste, den att tjuta med ulfvarne,
till dess hjelp hunne ankomma.

Men från kyrkvallen vid Mora gingo nu upphetsande
och vilda bud om ofred och örlig upp till de ensliga
bygderna vid fjell och sjö, och i hvarje koja började
männen skäfta sina pilar och slipa sina yxor, för
att ännu en gång hafva sitt ord med i laget när det
gällde landets framtid. Och var detta Daljunkarens
lyckligaste tid, der han nästan som en konung satt
länge i lugn och ro vid Siljans isbelagda stränder,
omgifven af ett visserligen ej talrikt, men så mycket
mera okonst-ladt och vördnadsfullt hof, hvilket väl
vaktade mot alla yttre faror sin unge och älskade
höfding. Blott ett bekymrade honom och grumlade
ibland hans ljusa drömmar: minnet af modern, som han
förnekat, och som redan samma afton försvunnit från
trakten, utan att efterlemna ett enda spår.

V.

I sitt arbetsrum på Tre kronor i Stockholm satt, en
morgon i början af Februari månad 1527, konung Gustaf,
försänkt i djupa tankar. Tunga bekymmer och omsorger
hade redan börjat fåra hans af det kortklippta,
ljusa håret till hälften betäckta panna; det låg
ett uttryck af trötthet öfver de manliga dragen,
och det skarpa blåa ögat stirrade ut i rymden, som
ville det söka en hamn emot de vilda stormar, som
från alla sidor hotade hans nybildade konungavälde
och hans lifs käraste och manligaste verk, den redan
förberedda och påbörjade reformationen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free