Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornromerska djurstrider - Herr Calicot och hans debut i landsorten. Croquis, ritad med stålpenna af Prosper Block. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
spjut dödades lejon och noshörningar, som stundom
trotsa våra spetskulor; en man, klädd i en lätt
tunica, ett par korta fotbeklädnader och beväpnad
med ett svärd eller en lie, två spjut och stundom
en liten rund hjelm, trädde de vildaste djur till
mötes. Här anföll bestiarien en tjur, hvilken man
oaflåtligt retade med lansstyng i sidorna; der gick en
annan med obetäckt hufvud och skakade en hvit slöja
framför ögonen på ett lejon, kastade derpå slöjan
öfver djurets hufvud och dödade det. Längre bort sågos
andra, som endast tycktes leka med sina motståndare-,
de flydde undan, och när det förföljande djuret väl
var i farten, stannade de plötsligt, gjorde ett språng
med utspärrade ben så att förföljaren passerade under;
dem, och började derpå att löpa i en annan riktning;
eller ock fattade de motståndaren vid svansen, och,
under det de följde alla djurets hopp och svängningar,
lyckades de stundom undgå dess bett. Flere buro
framför sig en stor
knippa vassrör, och i samma ögonblick som deras
uppretade fiende ämnade kasta sig öfver dem, kröpo
de in uti knippan, försvunno deri som en igelkott i
sina taggar och gjorde sig sålunda oåtkomliga. Man
såg äfven män, som sprungo upp på smala träribbor
några fot från marken, der de balanserade under det
de retade sin förföljare och lockade honom att komma
efter. Några, som kastade discus * framför lejonen,
förstodo genom detta enkla medel icke blott att
undvika deras språng, utan tvungo dem till och med
att taga till flykten. Man såg på arenan veteraner,
som hade kämpat i mer än tjugo djurstrider; ja, en
af dem hade öfverlefvat sjutioen strider, sjutioen
gånger trotsat en i vanliga fall oundviklig död! Också
mottogs denne ende af stormande applåder då han
trädde in på arenan, en hyllning, som emellertid lika
frikostigt skulle tilldelats det lejon, som lyckats
slå honom till marken, eller den tjur, som spetsat
honom på sina horn.
* Discus kallades en rund skifva af sten eller metall
som rullades eller slungades med tillhjelp af ett i
midten anbragt läderhandtag. Discuskastningen var
en af grekernas mest omtyckta gymnastiska lekar och
blef under kejsartiden äfven på modet i Rom.
JETerr- Oalioot ooh
clelbirt i lanclsoi-ten*
Croquis, ritad med stålpenna af Prosper Block. II.
nämnde, som en svaghet hos min vän Calicot, att han
föraktar sina yrkesbröders umgänge. Det kommer sig
deraf, att de - enligt hans påstående - så väl som
sjelfva köpmannayrket, äro "totalt renons på all högre
lyftning". Sjelf anser han sitt nuvarande lif rent af
förfeladt; han vet, att han skapades för något högre,
för att
- "i Thalias tempel tjusa hopen,
Som tränges inom hennes helga murar."
Han vill utbyta den fjästad’ska resårskon mot
kothurnen, kontorsjackan mot den klassiska togan,
alnen mot tragedie-bofvens och lönnmördarens
dolk. Kort sagdt, han brinner af längtan att få från
scenen tolka de store dramaturgernas skapelser. Han
går på "kungliga» minst två gånger i veckan för
att göra studier; och i sin pulpetlåda gömmer
han Shakespeare bland fakturor, ordresböcker och
connoissementer.
Och midt i brinnande affärsgöromål begagnar han
tillfället att å propos komma fram med citater af
denne sin älsklingsskald. Blir han anmodad att gå till
Skeppsbron, för att höra efter, om der möjligen kommit
någon varuförsänd-ning från utlandet, mumlar han:
vara eller ieke vara - det år frågan! - En dag kom
kontorsstäderskan och beklagade sig öfver en åkomma
i bröstet. Min vän gick fram och tillbaka på golfvet,
fördjupad i sin Hamlet.
Plötsligen blir han varse den jemrande gumman;
han knäpper ihop sina händer och säger med det mest
rörande uttryck i rösten: »Gå i Moster, Ophelia! Gå
i Iclost&r!» - Hvarpå den något lomhörda madamen
genmäler: »Hvad säjer herrn? - Ä’ de plåster som felar
- nej visst inte; de’ har jag haft på i två dygn.»
Under de långa, tråkiga nätterna före jul, när
det skuras i kontorslokalen och min vän Calicot
nödgas vaka, kan han gå draperad i en stufbit af
rödt ylledamast och repetera Othello. Får han då
sigte på en rödbrusig, bararmad skurmadam, som
snarkande tar sig några minuters hvila på en af de
breda tyghyllorna, smyger han med rullande ögon
och skälfvande läppar fram till den intet ondt
anande slumrer-skan, höjer den skarpa dolken,
d. v. s. papperssaxen och utbrister, i det
svartsjukans demon rasar i hans inre:
"Det har hon gjort, det har hon gjort, min själ! -
Låt mig ej säga hvad, I kyska stjernor! - Det har hon
gjort. - Men blod skall icke gjutas, Ej heller hennes
hud, så hvit som snö Och fin som alabasterbilden,
rispas -."
Och så vill han - inne i rollen, som han är - äfven
repetera strypningsprocessen; men då vaknar gumman,
slungar med en kraftfull ansträngning »Othello»
i andra väggen och
frågar, om han »är vriden, som går som ett hampspöke
och inte kan unna en gammal gumma sofva i fred ett
par minuter». - - - - - - - – - - - ––––––
Kan det väl förvåna någon att höra, det min vän
Calicot med sin glödande kärlek till den dramatiska
konsten, en gång på fullt allvar vågat som debutant
beträda bräderna, som föreställa verlden? Och hvarför
skulle han icke våga det? - Han vet ju, att sjelfva
Dahlqvist i tiden började sin bana på samma sätt som
han, till och med ännu anspråkslösare - bakom disken i
en tarflig lärftskramhandel! - Han vet också att samme
store skådespelare blef uthvisslad vid sin första
debut. Allt det der har han läst i »En skådespelares
öden», der Blanche utförligt skildrat händelsen.
På en af sina profresor i södra Sverige kom min vän
till en viss stad - tid och ställe abstrahera vi
bort - som för tillfället gästades af ett resande
teatersällskap. Hvad var naturligare, än att vår
hjelte hastade att formera bekantskap med eliten
af truppens sujetter. Pere nolle och komikern voro
gamla vänner från Stockholm, och dessa försänkningar
skaffade herr Calicot entré äfven på scenen. Han blef
presenterad för sällskapets damer och råkade till
på köpet (som han sjelf påstår, ingalunda hopplöst)
att förälska sig i den vackra primadonnan. »Den
koketta varelsen», - så benämner han henne nu -
underlät icke att gifva min stackars vän små avancer,
oaktadt hon redan, äfven utom scenen, svurit förste
älskaren trohet i lif och död.
I följd häraf blef denne skådespelare, hvilken var
svartsjuk som en spanior, en förklarad fiende till
sin, som det tycktes, gynnade rival. Vare sig nu,
att primadonnans bruna ögonpar alldeles förtrollat
den sednare, eller att hans gamla låga för konsten
ytterligare underblåstes af det förtroliga umgänget
med dess prester och prestinnor; alltnog, min vän
tog steget ut, beslöt debutera och, i händelse af en
lyckad debut, söka fast anställning i Thalias tjenst.
Han begaf sig alltså till truppens styrande
mästare. Som han ingalunda saknade de oeftergifliga
vilkoren: »god sångröst och fördelaktigt utseende»
var direktören långt ifrån mot-sträfvig; helst som han
just behöfde en förstärkning af krafterna och i herr
Calicot spårade en ståtlig »hofman» eller »kapten vid
konungens lifvakt». - Således uppgjordes kontrakt om
engagement med, till en början, 20 rdr rmt i veckan
och fria resor efter half häst. - Min vän fick sjelf
bestämma debut-rol, och enär man snart ämnade gifva
»Ringaren», föll hans val helt naturligt på Phoebus
de Chateauprés. Esmeralda skulle, som det heter,
»göras» af primadonnan.
Ryktet om den nye debutanten spred sig bland
sällskapet. Förste älskaren rasade och svor en blodig
hämd; ej nog med
Sv. Farnilj-Journ. 1876.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
