- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
98

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. VI. De stora geografiska upptäckterna fortsättas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

98

Den 20 Maj anlände fartygen till CaUmd,
konung Zamo-rins residensstad på vestra Indiska
halfön. Zamorin mottog i början främlingarne vänligt,
men i Calicut uppehöll sig en del muhamedanska
köpmän, hvilka högligen fruktade att portugiserna
skulle bemäktiga sig den handel, muhamedanerna förut
med stor vinst bedrifvit, och de ingåfvo derföre
konungen misstankar mot de kristna, påstående att
dessa ingalunda voro utsände af någon konung, såsom
de föreburo, utan simpla sjöröfvare. Yasco de Garna
hade haft den oförsigtigheten att tillbjuda Zamorin,
som lefde i Österländsk prakt och rikedom, några
skänker af så ringa värde, att köpmännen yttrade:
»ingen konung har kunnat sända dylikt till en
af sina jemn-likar.» De stridigheter, som ägt rum
emellan portugiserna och inbyggarne på Afrikas kust,
hade genom mohriska och arabiska sjöfarande, hvilka
underhöllo liflig förbindelse med Calicut, blifvit
bekanta och styrkte Zamorin i sin misstro mot Vasco
de Garna och hans folk. Zamorin antog på goda skäl,
att portugiserna blott kommit för att bespeja hans
land och hans stridskrafter, för att sedan återkomma
med en vida större styrka i afsigt att eröfra riket.

Vasco de Garna var nära att blifva tillfångatagen
af Zamorins minister; men fruktan för krigsskeppens
kanoner afhöll ministern ifrån att fullborda sin
afsigt. Emellertid passade de muhamedanska köpmännen
på tillfälle och togo sju portugiser till fånga,
hvaremot Vasco de Garna bemäktigade sig tjugo man,
dels muhamedaner, dels hedningar af befolkningen på
stället. Nu låtsade amiralen sig vilja gå till segels
med dessa, och lyckades derigenom återfå sitt folk.

Zamorin, som låtsade sig ej hafva någon del i
våldsamheterna mot portugiserna, tillställde amiralen
ett vänskapligt bref till konungen af Portugal med
anbud af byteshandel. Detta på ett palmblad skrifna
dokument var särdeles olikt de mystiska diplomatiska
noter, som i våra dagar vexlas emellan en del
regeringar. Det lydde i öfversättning helt enkelt
sålunda: »Vasco de Garna, adelsman vid Ditt hof, kom
till mitt land. Hans hitkomst gladde mig. Mitt land är
rikt på kanel, kryddnejlikor, peppar, ädelstenar. Jag
önskar från Ditt guld, silfver, koraller, skarlakans
ty g.»

Amiralen lemnade nu sin ankarplats och satte kurs
på Melinda, der han skulle afhemta en ambassadör,
som konungen lofvat sända till Portugal. Denna resa
blef både långvarig och olycklig. Öfver fyra månader
var man på hafvet, uppehållen af stiltje, stormar och
motvind. Den förfärliga, qväf-vande hettan midt under
eqvatorn gjorde att vatten och lifsmedel skämdes;
folket sjuknade, och inom några dagar afledo tretio
man. De qvarlefvande ansågo sig invigda åt döden, och
gränslös förtviflan intog nästan alla, utom Vasco de
Garna. Slutligen funnos knappast sexton man tjenstbara
på hvarje skepp. Lyckligtvis uppnåddes Melinda, der
emottagandet var lika vänskapligt som förra gången.

Efter afseglingen från Melinda fann Vasco de Garna det
omöjligt att med sin fåtaliga besättning återföra alla
tre fartygen, hvarför han sökte en tjenlig ankarplats,
tog allt manskapet ombord på de tvenne bästa skeppen
och uppbrände det tredje.

I September år 1499 återkommo de två skeppen till
Lissabon, medhafvande blott 55 man af dem som två
år och två månader förut lemnade stället. Enligt
tidens sed begaf amiralen sig genast till ett
kloster, och der tillbringade han en hel vecka med
andaktsöfningar, höll derefter ett lysande intåg i
Lissabon, hvarest konungen välkomnade honom med de
utmärktaste hedersbetygelser.

Kort efter Vasco de Gamas hemkomst sändes en flotta af
tretton skepp till Indien, under Pedro Älvarez Cabrals
befäl, och en annan mindre flotta under Juan Coelhos
anförande. De återkommo med rika laddningar, efter
att hafva afslutit handelsföreningar med flera indiska
furstar, och Lissabon blef nu snart verldens förnämsta
marknadsplats för handeln med ostindiska varor.

Är 1502 utskickades åter Vasco de Garna med en
flotta af tjugo skepp till Indien. Han uppträdde
nu fiendtligt mot Zamorin, emedan under Cabrals
resa fyrtio portugiser blifvit mördade af invånarne
i Calicut.

Zamorin kunde förfoga öfver en betydlig flotta,
men utan kanoner, ty sådana voro ej ännu kända i
Indien. Det var således ej underligt, att Vasco de
Garna vann en lysande seger öfver honom, förstörde
flera skepp och tog ett rikt byte. Bland annat togs
på ett af fartygen en afgudabild af rent guld, rikt
prydd med ädla stenar. Ögonen voro af smaragder och
på bröstet glänste en rubin af sällsynt storlek och
skönhet. Vasco de Garna återkom till Lissabon med en
rik laddning.

Ifrån denna tid afsändes den ena flottiljen efter den
andra till Ostindien, som det hette för att uppgöra
handelstraktater och fredliga öfverenskommelser,
men i sjelfva verket för att göra inkräktningar i
de rika länderna. Samma herrsk-lystnad, samma förakt
för andras rätt, som utmärkte européer D as framfart
i Amerika, gjorde sig också gällande i Ostindien,
hvarest de dock fingo mäktigare och slugare nationer
att strida mot. Öfversitteriet hos de kristna,
sveket hos muhamedaner och hedningar föranledde
många blodiga strider. Nit för kristna religionens
utbredande togs som vanligt till förevändning för
de grymheter, som begingos. Med korset i ena handen,
svärdet eller brandfacklan i den andra, drogo de så
kallade kristne fram på sin blodiga stråt - med död
och härjning uti sina spår: brände städer och byar,
mördade män, qvinnor och barn, röfvade skepp och gods.

Ar 1524, sedan portugisernas makt i Indien var väl
be-fästad, sändes Vasco de Garna för tredje gången
dit, nu vid hög ålder utnämnd till vicekonung öfver
de indiska besitt-ningarne. Efter att hafva förlorat
några af de fjorton skepp, hvarmed resan anträddes,
kom han med de öfriga lyckligen till närheten
af Kambodja. Då inträffade, under fullkomlig
vindstilla, att det lugna spegelklara hafvet i
en hast blef oroligt och skeppen begynte våldsamt
»stampa och sätta» (röra sig häftigt upp och ned
så väl med för- som akterstäfven). Besättningarne
blefvo utom sig af förskräckelse och ville söka
räddning i båtarne. Vasco de Garna trodde fenomenet
vara förorsakadt af en jordbäfning under hafvets
botten. Han, som ej allenast var en modig och erfaren
sjöman, utan äfven ägde mycken snarfyndighet och
lätthet att reda sig i brydsamma omständigheter,
tillropade sitt manskap, att i Indien »sjelfva
hafvet darrar af förskräckelse för Portugals makt»»,
och med denna lugnande förklaring öfver fenomenet
funno den tidens okunniga och vidskepliga sjömän
sig särdeles tillfredsställda. Länge fick ej Vasco
de Garna utöfva sin konungsliga myndighet, ty . han
dog af ålderdomssvaghet tre månader efter ankomsten
till Ostindien.

Den första verldsomseglingen verkställdes åren 1519
-1521. En framstående portugisisk sjöman Ferdinand
Magellan eller egentligen Fernando Magelhaens,
som med mycken utmärkelse deltagit i upptäckterna
och eröfringarne i Ostindien, men förgäfves sökt
att derför erhålla en belöning af sin konung,
beslöt att öfvergifva fäderneslandet och ingå i
spansk tjenst. Portugiserna hade upptäckt Moluckerna
genom segling öster ut, men nu påstod Magellan, att
dessa öar enligt påfliga bullan tillhörde Spanien
och erbjöd sig att, såsom bevis derpå, genom segling
vester ut anlända till dem. Af den omständigheten, att
Södra Amerikas östra kust närmade sig en sydvestlig
riktning, drog han den slutsats, att Amerika likasom
Afrika mot söder slutade i en spets, och att på andra
sidan derom skulle finnas ett haf, som sammanhängde
med Indiska oceanen. Att jorden var rund och kunde
kringseglas låg således klart för hans skarpsinniga
omdöme. Han fick befäl öfver en eskader af fem
skepp, med hvilka han gick till segels från Sevilla
den 10 Augusti år 1519. På höjden af Rio Janeiro
förorsakade den starka hettan så mycken sjukdom
bland manskapet, att ett myteri utbröt, i afsigt att
tvinga Magellan återvända till Spanien. Genom stränga
åtgärder tvingades folket till lydnad, och seglingen
fortsattes till en hamn vid kusten af Patagonien,
hvarest eskadern Öfvervintrade. Så långt i söder hade
dittills ingen europé skådat Amerika. Portugiserna
tyckte, att inbyggarne derstädes voro verkliga jättar;
men antingen voro portugiserna på den tiden bra små,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free