- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
151

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Inte skola vi vara ovänner för den skull." Ett reseäfventyr från skråtiden, berättadt af H. Engelke. Öfvers.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

^kola vi vara ovännei» för dLen

Ett reseäfventyr från skråticlen, berättadt af
H. Engelke. Öfvers.

(Till illustrationen å nästföljande sida.)

än gesäll hade blott en fiende, och det var den
som 1 lade vantarne på alla passlösa och »fäktande»,
d. ä. bettlande individer af hans klass. Men fäktandet
hörde nu en gång för alla till goda tonen bland
den gamla goda tidens vandrande gesäller och ansågs
ingalunda för skamligt» Förbjudet var det emellertid,
och den som blef ertappad, fick utan krus spatsera
i finkan.

"Det var», så berättar min sagesman, »på pingstaftonen
år 1835. Jag hade brutit upp tidigt i dagbräckningen,
för att ännu samma dag hinna fram till R., der jag
redan förut stått i arbete och der jag tänkte vara
med om ett gladt skyttegille. Mina föräldrar voro rätt
välmående och jag hade alltid haft godt och indrägtigt
arbete hos mina mästare, så att jag hitintills icke
behöft fakta och icke heller gjort det. Försedd med
tillräckliga penningar vandrade jag gladelig min väg
framåt och befann mig, när solen på förmiddagen stod
högst på himmelen, i en lång klippdal, genom hvilken
en skummande bäck snabbt brusade fram. Allt varmare,
allt mera tryckande blef luften. Jag längtade efter en
hviloplats och upptäckte snart vid kanten af bäcken
ett skuggigt ställe, der jag slog mig ned. Öfver
mig hade jag den ljusblåa himmelen, bredvid mig de
gråa, höga och med skog bevuxna klipporna, vid mina
fötter det klart strömmande vattnet, framkallande
detta entoniga sorl, som är så egendomligt för
från bergstakter rinnande vatten. Här låg jag nu i
gröngräset och drömde om skyttegillet i K,, eller
egentligen om den vackra Marie, dottern till min
förra mästare derstädes. ’Hvad skall hon väl säga’,
tänkte jag för mig sjelf, ’när hon nu efter två år
får återse dig? Är hon väl fri ännu, minns hon .. .’

’Morjens, kamrat!’ ljöd en röst bakom mig. Då jag
vände mig om fick jag se en vandrande gesäll, som i
ett nu hade kastat af sig sin lätta rensel och lagt
sig ned bredvid mig i gräset.

’Hvart gäller din resa, kamrat?’ sporde han.

’Till R.!’ svarade jag.

’Så mycket bättre, dit ämnar jag mig också-, då
kunna vi blifva reskamrater. Du tänker dig väl till
skyttegillet, kan jag tro?’

’Också det, men först och främst vill jag söka
arbete!’ svarade jag. ^

’Såå. Jag också; hvad är du egentligen!’

’Handskmakare; och du?’

’Skräddare.’

Skräddaren hade under tiden ur fickan framtagit
sin plunta, tog sig så en djup klunk och lemnade
sedan flaskan till mig. Som brukligt var drack jag
honom till och drog, medan vi sprakade, korken ur
min egen flaska, den vi båda anlitade så flitigt,
att hon snart var tom.

Antingen jag nu druckit för mycket, eller det var
solen, som göt sina brännande strålar ned i den trånga
klippdalen, eller det var beggedera i förening med
min långa vandring - alltnog, jag öfverfölls af en
sådan trötthet, att jag måste lägga mig. Snart kände
jag huru sömnen öfverväldigade mig.

Jag måste hafva sofvit flera timmar, ty då jag vaknade
hade solen sjunkit bakom bergen.

Med tungt, bultande hufvud såg jag mig omkring
och upptäckte till en början, att skräddaren var
försvunnen. Jag tog efter mitt ur, för att se huru
mycket klockan var. Det var borta, och hårsnodden,
vid hvilken det hängt, afskuren. Men icke nog
härmed. Två knappar i min väst voro öppna och ett
grepp med handen öfvertygade mig nu, att min plånbok,
hvilken jag, liksom alla gesäller, förvarade närmast
kroppen, fästad i ett snöre kring halsen, likaledes
var försvunnen.

Der satt jag nu i gräset med den vissheten, att
skräddaren var en skurk, att jag förlorat det lilla
jag ägde och att fröjden af skyttegillet för mig gått
i putten.

Mest grämde, mig förlusten af uret, emedan min far
anmodat mig att väl taga vara derpå; mindre brydde
jag mig

om penningarne; ty om jag fick arbete, kunde jag
låta gifva mig förskott och kanske till sluts ändå
få dansa med den vackra Marie. Min första tanke var
att sätta efter tjufven, och jag stod redan färdig,
då jag kom att tänka på, att den lätte skräddaren
antagligen måste hafva ett stort försprång och
säkerligen icke tagit vägen åt R. Skulle jag vända
om och förfölja honom? Omöjligt; jag skulle då icke
hinna till R. och finna arbete före, utan nödgas
vänta till efter helgdagarne. Det gick inte an,
således framåt på vägen till R.

Men likasom naturen förut gjort sin rätt gällande
genom sömnen, började uu min mage plötsligt att
anfäktas af hunger och känna stark längtan efter
middagsmål. Fördömdt! Inte en vitten hade den
skurken låtit mig få behålla. Ha! det föll mig
något in - lyckliga tanke! Jag skall slå fäkt –
första gången blir det, men, som jag vill hoppas,
också den sista! Ty inom mig hade jag fast beslutat,
att aldrig mer i lifvet lägga mig att sofva vid en
bäck, om han också skulle hvimla af fisk. Sagdt och
gjordt. Raskt vandrade jag framåt på den dammiga
landsvägen. Allt starkare och betänkligare kur-rade
min mage, till dess jag omsider vid en krök på vägen
plötsligen såg framfor mig ett vänligt hus, hvars
skorsten utsände en inbjudande rök. Jag gick fram
till dörren och blef stående. Ännu aldrig i mitt
lif har mitt hjerta klappat så häftigt, som i detta
ögonblick. Aldrig hittills hade jag ens bedt om en
skärf, ännu aldrig, på ren svenska, tiggt. Tänk om
min mor hade fått se mig! Men minnet af den lidna
förlusten och hungern gaf mig mod. Jag öppnade.

Den första som mötte mig var en hund, som rusade
på mig och bet ett stort hål i mitt rockskört. Det
börjar inte illa, tänkte jag för mig sjelf, då en
qvinlig röst ropade hunden tillbaka.

’En fattig vandrande gesäll!’ ropade jag djerft in
genom den halföppnade dörren.

Men i samma ögbonlick lät en arg basstämma höra sig
inifrån rummet.

’Vet han inte, att det är förbjudet att tigga? Han,
lymmel, han, landstrykare, han spatserar i kurran.’

Med dessa ord utträdde genom dörren en hertiglig
gendarm, röd som en tupp af vrede.

’Ursäkta’, invände jag medan jag kände att allt blodet
sjönk från mitt ansigte, - ’ursäkta, för en halftimme
sedan blef jag frånstulen mina penningar och min
klocka, och jag ville endast be om lite middagsmat -’

’Pengar stulna, klocka stulen, det blir allt bättre
och bättre! Tror han att jag skall låta afspisa mig
med sådana historier? Sån’t der känner man till,
pengarna stulna, klockan stulen -’

’Men, bäste herr gendarm -’

’Håll truten på sig! Han är min fånge!’

Mera död än lefvande följde jag gendarmen, som,
utkommen på gården, band ett tåg om min venstra
handled, satte sig upp på sin der stående häst och
fastgjorde ändan vid sadelknappen.

’Nu låter han^ vackert bli att mucka, för då -’
och dermed slog gendarmen ett slag på sin sabel.

Jag hade verkligen förlorat all lust dertill, icke
ens af hungern kände jag ett spår och lunkade nu
nästan förtviflad bredvid den tjocka Brunte på vägen
till R. O, min Gud, tänkte jag inom mig sjelf då
jag ihågkom, att jag måste passera förbi min förra
mästares hus och tätt under den vackra Maries fönster
- om de goda menniskorna skulle få se mig!

’Ursäkta, herr gendarm, hvart för ni mig egentligen?’

’Håll truten! Men kan det fröjda honom, så äro vi
strax framme vid länshäktet.’

Jag andades lättare och begynte att öfvertänka min
belägenhet. Farligt kunde det icke blifva; jag kunde
ju genom intyg från min siste mästare bevisa, att jag
haft penningar och ur och icke ljugit för gendarmen;
något strängt straff

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free